Läs “Det var vi” i bokcirkel

 

Golnaz Hashemzadeh Bonde uppmärksammade och hyllade ”Det var vi” är en bok om flykt och skuld, om moderskärlek och om drömmar för en kommande generation. Det är en bok som väcker mycket tankar och känslor och vi tycker den passar utmärkt att läsa i bokcirkel. Här finns ett diskussionsunderlag för er som vill fördjupa er läsning.

 

  1. Har boken några övergripande teman? Vilka?

 

  1. Vad tyckte du om berättarrösten? Vilka känslor väckte huvudpersonen hos dig?

 

  1. Hur påverkar Nahids sinnesstämning berättelsen? Märks den i språket?

 

  1. I boken följer vi den medelålders Nahid, men vi får också följa henne som ung genom tillbakablickar. Vilka delar uppskattade du mest, och varför?

 

  1. Hur har romanfigurerna förändrats med tiden, om man jämför med tillbakablickarna? Nahid? Massoud? Varför?

 

  1. Berörde någon passage dig särskilt mycket? Vilken, och varför?

 

  1. Nahid uttrycker att hon aldrig tyckt om att vara förälder. Vad tror du att det beror på?

 

  1. Vilken roll spelar Nahids sjukdom i berättelsen?

 

  1. Vad ger romanen för perspektiv på vilka händelser som formar oss som människor?

 

  1. Vilken känsla lämnade boken dig med?

 

Det var vi finns i pocket fom 7/5

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs Den underjordiska järnvägen i bokcirkel

Sextonåriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon är utstött och utsatt efter att modern försvunnit, och till slut flyr hon tillsammans med Caesar som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr. Snart får den skoningslöse slavjägaren Ridgeway upp spåret efter dem. Han kommer att jaga Cora från stat till stat och drömmer om att förgöra henne och den hemliga rörelse som gjort flykten möjlig.

Den underjordiska järnvägen har hyllats som en historisk roman som äger sällsynt relevans för vår tid. I verkligheten blev ”den underjordiska järnvägen” benämningen på det nätverk av frivilliga som hjälpte slavar att fly från söder till norr, men i Colson Whiteheads roman är järnvägen en konkret underjordisk flyktväg som tar Cora till olika delar av USA i jakten på ett värdigt liv.

Det är en gastkramande berättelse om en ung kvinnas kamp för överlevnad och frihet, samtidigt som den på ett banbrytande sätt också gestaltar och omtolkar slaveriets historia och till synes eviga efterverkningar.

Den underjordiska järnvägen är en roman som väcker många tankar och som passar utmärkt att läsa i bokcirkel. Här finns ett underlag med frågor för dig som vill fördjupa din läsning.

1. Vad tycker du om bokens upplägg? Hur tycker du att det påverkade berättelsen?
2. Coras mamma Mabel spelar en central del i berättelsen såväl för Cora, plantagen och Ridgeway. Förändras din syn på Mabel då du fått ta del av hennes historia? Hur?
3. Cora får ett jobb på ett museum som ”exemplar”, något som miss Lucy menar är ett fint och viktigt jobb, vilket gör att hon får sluta hos familjen Anderson. Hur tolkar du och vad känner du för den här delen av boken? Vad säger det om Coras samtid och vad säger det om miss Lucys karaktär? Hur verkar Cora och hennes två kollegor känna?
4. I North Carolina utsätts Cora även för kränkning från läkare och sjukvård. Vad fick det dig att känna som läsare? Vilka kopplingar – såväl historiska som samtida – kan man dra?
5. Vad tycker du om Ridgeways öde? Hur känner du inför hur han behandlades? Är han en komplex karaktär?
6. Vad tycker du om slutet? Hur får det dig att känna? Varför?
7. Vad kan den underjordiska järnvägen tänkas symbolisera? Varför tror du att Whitehead valde att göra den till något som faktiskt existerade? Vad tillför det till boken?
8. Vad tror du boken främst vill säga? Vad är berättelsens huvudsakliga mening?
9. Påminner Den underjordiska järnvägen om något du läst tidigare? Vad och på vilket sätt?
10. Vad tror du att den här berättelsen kan tillföra i en svensk kontext? Känns den relevant och viktig? På vilket sätt?

Den underjordiska järnvägen finns i pocket från den 10 april 2018.
Bokcirkelfrågor gjorda av Emma Åstrand
Fotograf: Madeline Whitehead

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Nytt klassikersläpp – svensk dikt

Den 9 maj utkommer en ny kvartett i Albert Bonniers klassikerserie. Denna gång är det samlade dikter av några av våra mest folkkära poeter som kommer i nyutgåvor – Edith Södergran, Karin Boye, Erik-Axel Karlfeldt och Werner Aspenström.

För de vackra författarporträtten på omslagen står industridesigner Jan Landqvist, porträtten är de samma som återfinns på hans välkända bokstöd. För den grafiska formgivningen står Nina Ulmaja.

Författaren Jessica Kolterjahn har skrivit ett förord till utgåvan med Karin Boyes dikter och till Erik-Axel Karlfeldts utgåva har litteraturkritikern Magnus Halldin skrivit förordet. Till Werner Aspenström har numer avlidne Hans Isaksson, Aspenströms förläggare, skrivit förordet och till Edith Södergrans utgåva har litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström skrivit.

Åsa Lindström, förläggare på Albert Bonniers förlag:

”Vi är otroligt glada och stolta över att kunna lyfta fram några av våra mest lästa och älskade poeter i vårens klassikersläpp. Min personliga favorit är Karin Boye som är en poet jag återkommer till, och vi hoppas förstås att dessa poeters verk ska fortsätta att röra nya generationers hjärtan och erbjuda tröst, igenkänning, väcka känslor och föda nya tankar.”

Omslag kan ni ladda ner här:

Karin Boye
Edith Södergran
Erik Axel Karlfeldt
Werner Aspenström

För recensionsexemplar eller andra frågor, hör av er till
klara.johansson@bonnierforlagen.se

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

“Det finns verkligen inga överdrifter i Sektens barn”

Mariette Lindstein, född 1958, gick som tjugoåring med i den kontroversiella scientologirörelsen. Under tjugofem års tid arbetade hon på alla nivåer i kyrkan, inklusive toppen av hierarkin, på dess högkvarter utanför Los Angeles. 2004 rymde hon. I dag arbetar Mariette som författare och föreläsare på heltid, hon har vigt sitt liv åt att upplysa andra om sektproblematiken. Böckerna om sekten ViaTerra baseras på hennes upplevelser från Scientologikyrkan och har fått stort genomslag. Nu finns tredje boken i trilogin om Via Terra i pocket – Sektens barn och vi passade på att ställa några frågor till författaren.

I Sektens barn får läsaren återigen följa med till Dimön och sekten ViaTerra. Den här gången kretsar berättelsen framför allt om barnen som växer upp där. Du beskriver en mörk tillvaro där hårda metoder används för att manipulera och styra dem till att bli trofasta sektmedlemmar. Varför valde du att fokusera på barnen i den sista delen av trilogin?

-Jag tyckte att berättelsen om barnen var den allra viktigaste och ville därför lämna den till sist. De hade inget val som vi som gick med självmant. Jag har aldrig anklagat någon för att dra in mig i sekten, jag var myndig, jag gjorde ett val – men jag har aldrig slutat anklaga mig själv för att jag drog in min son, John. Så det betydde oerhört mycket för mig att få skriva om vad som hände med barnen och samtidigt försöka beskriva deras styrka. Visst är barn lättare att manipulera än vuxna, men de tänker mer självständigt än man kan tro. En av berättarrösterna är ju Thor som är son till Franz Oswald, sektledaren. På sätt och viss känns det som om jag gav barnen en röst genom honom. Han är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Jag saknar hans röst ibland.

Sofia Bauman är nu vuxen och har en dotter, Julia, som älskar äventyr och utmaningar. I motsats till ungdomarna på Dimön är Julia fri – men ändå lockas hon av Franz Oswald och ViaTerra. Vilken är den största anledningen till att Julia dras till det förbjudna?

– Dras inte alla ungdomar till det förbjudna? Julia bor ju i Henån som är en liten stad i Bohuslän. Hon längtar hela tiden efter utmaningar, något större än det liv hon lever. Jag tror att många ungdomar känner tristess och längtar efter spänning, det gjorde jag själv som tonåring. (Jag känner faktiskt igen mig själv mer i Julia än i Sofia) Jag föreläser ju ofta för ungdomar och vi pratar om just det, rastlösheten som helt enkelt inte går att förneka. Många yngre läsare har skrivit till mig och sagt att de känner igen sig i Julia. Hon är brådmogen och helt gränslös, så hon tar ju rätt stora risker. Men samtidigt sprider hon glädje omkring sig och kanske är det just det som gör att allt slutar som det gör.

De kvinnliga karaktärerna i dina böcker är starka. Som läsare kommer man väldigt nära dem, särskilt Sofia som är huvudperson i Dimön-trilogin och är otroligt modig. Vad är det som får dina karaktärer att gång på gång resa sig och fortsätta kämpa? Hur kan man behålla sin styrka när livet rasar?

– Jag tror att alla människor har en enorm inre kraft som ibland inte visar sig förrän man befinner sig under stor press. Man måste plötsligt välja mellan att kämpa eller gå under. Ibland kan man till och med känna ett otroligt, nästan iskallt lugn i en sådan situation. Det kallas ju överlevnadsinstinkt, men enligt min åsikt är kärleken till andra människor en ännu starkare drivkraft som kan få människor att resa sig trots enorma motgångar.

Berätta om din arbetsprocess med den här boken! Vart har du hittat din inspiration?

– Jag visste vad boken skulle handla om och vilka av mina egna känslor jag skulle använda när jag skrev den. Jag visste precis hur den skulle börja och sluta. Sedan ställde jag karaktärerna där, nästan som pappersdockor, och började skriva. Jag använder aldrig en synopsis, jag försätter istället mig själv i en helt ny värld, i det här fallet Dimön, och börjar utforska och skapa berättelsen. På vägen får jag nya ideer, ser nya infallsvinklar och fördjupar karaktärerna medan jag skriver. Det är som att ge sig ut på ett äventyr. Alla författare har sin egen skrivprocess och min fungerar så. Sedan njuter jag väldigt mycket av att arbeta med texten med en redaktör som jag litar på. Det är nästan den bästa tiden i skrivandet för mig.
Jag gillar dock att göra research på plats, och har varit på alla platser som jag skriver om i boken. Dessutom pratade jag mycket med en kvinna som var med i ett ”barnläger” hos Scientologerna, ett som liknar det jag skriver om i boken. Hon berättade allt för mig om hur det gick till. Det finns verkligen inga överdrifter i Sektens barn.

Du är ofta ute och föreläser i skolor och inför en yngre publik. På vilket sätt är kommunikationen med de yngre läsarna viktig för dig?

– Det här skulle jag kunna skriva flera sidor om. Vad som har hänt är att eleverna i vissa klasser i gymnasieskolor har läst Sekten på Dimön (min första bok) och bjudit in mig på föreläsningar. Vi diskuterar sekter, men också liknande situationer i livet: mobbning, misshandelsförhållanden, jobb där chefer använder härskarteknik, och inte minst påverkan från radikala grupper. De här ungdomarna ska precis ta studenten. Det är valår. De är absolut hett byte för nazistiska och högerradikala grupper. Vi diskuterar allt detta. Hur det skulle kunna påverka dem och vad de kan göra för att undgå att hamna i sådana situationer. Dagens ungdomar är otroligt smarta och öppna, inte alls så rebelliska som på 70-talet när jag var ung. Det är otroligt givande att prata med dagens ungdom. De är den allra bästa publiken att föreläsa för. Detta kommer jag göra mycket mer av i framtiden.

Intervju Lisa Jonasdotter Nilsson
Foto: Fotograf Adde och Klara Leo
Sektens barn av Mariette Lindstein finns i pocket från 10 april
Del ett och två i serien finns också i pocket, Sekten på Dimön och Sekten som återuppstod

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Ett liv med cellgifter och champagne

I pocketaktuella Himlen kan vänta skriver journalisten Lotta Gray rakt och personligt inte bara om åren med cancer, utan också om känslan av utanförskap och den ständiga viljan att vara till lags och passa in. Om äktenskapet och drömhuset, det Lotta kallar luftslottet, den tunga skilsmässan och livet efter sjukdomen.

Din bok är djupt personlig, berätta något om din skrivprocess.

– Den har varit tuff att skriva och handlar det inte om den emotionell resan utan om att hitta tid. Tid att helt enkelt sätta sig och jobba. Jag har varit väldigt strukturerad. Skrivit 5 000 tecken om dagen, och de dagar jag inte kunnat har det blivit det dubbla. Boken är skriver sena nätter och kvällar, på Maldiverna, Zanzibar, Waynes cofffeehouse och den lokala pizzerian samt hemma vid köksbordet.

Var det något som var särskilt känslosamt att skriva om?

– Kapitlen om min barndom. Vi människor blir ju lätt sentimentala när vi slungas tillbaka till vår egen uppväxt. Jag kan med distans se, att jag alltid har kämpat med att försöka vara till lags och aldrig varit riktigt sann mot mig själv. Jag har lärt mig att vara en riktig ja-sägare, utan att läromästaren haft någon baktanke med det.

Vem tycker du ska läsa din bok/vad hoppas du att din bok bidrar med?

-” Himlen kan vänta” kan man applicera på vem som helst som står inför stora val i livet eller har gått igenom smärta, drabbats av sjukdom eller helt enkelt bara är en mångfacetterad människa. Kort sagt alla kan dra nytta av den, hämta styrka och insikt men framför allt inse att man sällan är ensam i sina känslor.

Vad gör du för att ha den positiva inställning och glada livsenergi som du utstrålar?

-Jag har lärt mig att det alltid blir bättre, det är verkligen mörkast före gryning. Det tog mig bara 51 år att komma dit. Och så är jag rätt grundglad även om cancern har gjort mig bitter och rädd. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

Himlen kan vänta finns  pocket.

Intervju Lisa Jonasdotter Nilsson

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs “Vargarnas historia” i bokcirkel

Vargarnas historia av Emily Fridlund är en stark och poetisk roman om ensamhet och tillhörighet, en perfekt bok att läsa i bokcirkel!

Om boken: Linda är 15 år, bor i skogen med sina föräldrar och är en ensam särling. Så flyttar en ny familj in i ett stort hus vid sjön. Den spirituella och varma Patra vill gärna ha både sällskap och barnvakt åt 4-årige Paul. Tacksamt låter sig Linda sugas in i familjen, men för att vara en del av den måste hon se åt andra hållet med den vanvård som Paul utsätts för och som till slut får förödande konsekvenser.

Här följer 10 frågor som du kan använda som underlag.

1.Vad känner ni till om författaren Emily Fridlund? Påverkar det er läsning av boken? Hur/varför?

2. I romanen växlar författaren mellan olika tidsplan. Vad tycker ni om det greppet och varför tror ni att författaren valde att berätta historien på det sättet?

3. I vilken miljö utspelar sig boken? Hur påverkar det berättelsen?

4. Redan i början av romanen avslöjas det att pojken Paul kommer att dö. Hur påverkar det läsningen och sättet ni ser på det som händer längre fram i romanen?

5. Huvudpersonen Linda kallas i romanen för en rad olika namn av sina klasskompisar: ”Miffot” eller ”Kommunisten” t ex och hennes egentliga namn är Madeline. Varför tror ni att författaren har valt att göra så och är det något av namnen hon verkar mer bekväm med?

6. Vad tycker ni om språket i boken? Hur skulle ni beskriva det och hur fungerar språket för det författaren vill berätta?

7. När Linda ska skriva en uppsats i skolan väljer hon att skriva om vargar. Hur reagerar hennes lärare på det och vad tror ni att vargarna symboliserar i den här romanen?

8. Religion spelar en stor roll i romanen på olika plan och när Paul blir sjuk vägrar föräldrarna, som bekänner sig till ”kristen vetenskap”, t ex att söka hjälp. Vad tror ni att författaren vill säga med det?

9. Har boken förmedlat några nya insikter?

10. Skulle ni rekommendera boken till någon annan? Varför/varför inte?

 

Vargarnas historia av Emily Fridlund finns i pocket från 9/1 2018.

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs “Romanerna om Patrick Melrose vol 1” i bokcirkel

Böckerna om Patrick Melrose har fått status som moderna klassiker och hyllas av kritiker och läsare. Fler och fler upptäcker nu dessa självrannsakande romaner som utkom första gången i Storbritannien  mellan 1992 och 2012 och nu finns de också översatta och utgivna på svenska. Dessutom ska böckerna filmatiseras med Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

Böckerna om Patrick Melrose väcker många tankar och känslor och är väldigt drabbande läsning. Berättelsen om en grym uppväxt i den brittiska överklassen skär in i hjärtat, samtidigt som den är befriande humoristisk.

Nu finns första volymen i pocket och är utmärkt läsning för bokcirklar. Vi har tagit fram ett diskussionsunderlag att använda.

  • Varför ger Eleanor efter för David i Glöm det? Och underkastar sig David något annat än minnet av sin far?
  • På vilket sätt kan man säga att Patrick blir räddad av sin fantasi när hans pappa förgriper sig på honom och vilken effekt har denna mekanism därefter på hans sätt att se på världen?
  • I slutet av Glöm det ser Eleanor hur Bridget försöker att smyga iväg och träffa Barry ”som om hon vore fri”. Vore alla huvudkaraktärer ”fria” om det inte vore för lockelsen av pengar och status?
  • Hur skulle du beskriva miljön romanen utspelar sig i och hur påverkar det berättelsen?
  • Vad är det som gör författarens bild av beroende unikt i Dåliga nyheter? Hur reagerade du när det beskrevs hur Patricks beroende tilltog?
  • Vad känner du till om författaren? Påverkar det din läsning av boken? Hur/varför? Tycker du att det är viktigt att veta något om författaren innan du börjar läsa?
  • Patrick tror att hans far utsattes för sexuella övergrepp som barn och pratar med Anne om förlåtelse. Vems parti tar du i den diskussionen?
  • Vilken känsla hade du när du hade läst ut boken, har den förmedlat några nya insikter?
  • Skulle du rekommendera boken till någon annan? Varför/varför inte?

Edwards St Aubyn Romanerna om Patrick Melrose vol 1 finns nu i pocket

 

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Anna Tell – Afghanistan har stor dragningskraft på mig

Anna Tell (född 1975) bor i Stockholm, är statsvetare och kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten. Hon har tjugo års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Nu är hon pocketaktuell med Fyra dagar i Kabul som är den första boken i en serie om förhandlaren Amanda Lund som  hamnar mitt i hetluften när två svenska diplomater kidnappas i Kabul. I en kamp mot klockan jagar hon svar i en härva av mord, heroin och sex.

Kan du berätta på vilka platser du arbetat i världen?

– Som anställd inom Polisen och Försvarsmakten har jag haft möjligheten att arbeta på platser som de flesta endast närmar sig genom litteraturen eller nyhetssändningarna. Jag har rest en del i jobbet, men det är framförallt på olika delar av Balkan och i Afghanistan som jag har arbetat i längre perioder.

Hur mycket bygger din bok på dina egna erfarenheter? Likheter och skillnader mellan dig och Amanda?

– Afghanistan har stor dragningskraft på mig. Förhoppningen är att mina kunskaper har berikat berättelsen och att jag genom miljöbeskrivningar har gjort omgivningen rättvis. Berättelsens samtliga karaktärer utom en är fiktiva, dock är deras omgivning autentisk. Berättelsen har inte hänt i verkligheten och är inte självupplevd. Jag har varit på de flesta platserna som beskrivs i boken.

I mitt skrivande har det varit framgångsrikt att ”gräva där jag står”, med lite utsvävningar och ta reda på det som jag inte vet. Jag har varit utryckningspolis på Norrmalm precis som den lata polisen Oskar och jag har arbetat som narkotikapolis i Stockholm och jag vet hur heroin hanteras. Vidare har jag jobbat i längre perioder i Afghanistan och Balkan för Försvarsmaktens räkning, alla dessa spännande jobb och erfarenheter har definitivt inspirerat till berättelsen.

Huvudkaraktären Amanda rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och till del inom Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda, även om det kanske börjar se lite annorlunda ut i dag 2017.

Amanda är operatör och Förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Det är inte jag. Det finns fortfarande inga kvinnor på Nationella Insatsstyrkan, de få som sökt har inte klarat intagningskraven. Förr eller senare kommer det vara någon, men det är en del i livet som ska stämma för kvinnor som söker sig till en sådan arbetsplats. Familj, barn och den fysiska utmaningen.

Amanda är som person målmedveten och strävar efter att ställa till rätta och bidra till att det goda segrar. Jag vill också bidra genom jobbet till att samhället blir lite bättre. Amanda har en del riskaptit, men är ingen ”adrenalinjunkie”. Här finns det lite likheter, även om jag numera är tvåbarnsmamma och har min arbetsplats-bas i Stockholm.

Amanda är ganska ensam med en strulig kärleksrelation och en sjuk mamma. Här finns inga likheter.

Berätta lite om din skrivprocess!

– Det har varit en målmedveten process, det går inte att säga någonting annat. Jag har gjort avkall på annat och blivit avsevärt mycket bättre på att prioritera min dyrbara tid. Det är nog min egen längtan efter att ständigt pröva nytt som fick mig att börja skriva. Första boken blev refuserad, men läst av lektörer som kom med goda råd. Jag fick blodad tand och skrev en ny. Att gräva någorlunda där jag står och tänka att allt är möjligt har varit vägen till framgång för boken.

Fyra dagar i Kabul finns nu i pocket.

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Åsa Hellberg – “Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.”

Åsa Hellberg säger att hon är “mellan 25 och 85, både biologiskt och beroende på dagsform” och är författare och coach. Hon debuterade 2009 med den självbiografiska romanen Casanovas kvinna och har därefter valt att skriva feel good-böckerna om Sonja, En liten värld, Toscana tur och retur och Gloria. Nu är  Gloria aktuell i pocket, en roman fylld av stora känslor, människor som funderar på vad de ska göra av resten av sitt liv och en och annan diva. 

Hej Åsa! Vi älskar att Gloria finns i pocket. Vill du berätta lite om handlingen?

Handlingen utspelar sig under femtio dagars repetitioner på Stockholmsoperan. Gloria ska spela huvudrollen i Carmen och vanligtvis brukar hon se fram emot en härlig resa mot en pampig premiär, men den här gången har hon tvivel över hur det ska gå till. Dominic, hennes heta gamla kärlek, är tillbaka i Stockholm och spelar den manlige huvudrollen. Och Sebastian, som hon också råkat ligga med, hoppar plötsligt in som vikarie när en av sångarna blir sjuk. De två männen hatar varandra. Som sitt stora stöd i livet har hon sin lillasyster Agnes, som till skillnad mot den något mer eldfängda Gloria är lugn och behaglig. Hon gör aldrig något överilat. Förrän hon möter en man på en lägenhetsvisning och slänger blygseln överbord. När Gloria får hotbrev blir det obehagligt och i takt med att spänningen stiger i operahuset gör det också det i hennes privatliv. Någon vill henne illa.

 Vad var det som fick dig att använda operan som skådeplats? Är du själv en operafantast?

Först och främst skapade jag Gloria som karaktär. Jag ville ha en mogen kvinna som levde ut sina känslor och att hon skulle få göra det på ett ställe där det var tillåtet; på en stor maffig scen. Att det sedan blev Operan och inte Dramaten var mer en slump. När jag sedan fick göra studiebesök i operahuset, och hittade operan Carmen som fond för hela berättelsen, kändes valet självklart. Jag visste ingenting om musikformen innan utan har fått göra research på allt. Jag är ju en schlager-pop-rock-tjej, egentligen. Eagles, Abba, Elvis och Orup, typ.

Det finns tre skäl att det blev just Carmen:

  1. Den är i fyra akter, som jag behövde till min berättelse.
  2. Den har en tenor och en baryton i stora manliga roller.
  3. Musiken är underbar. Alla känner igen den och kan stämma in. Nästan. I alla fall nynna.

Gloria är en betydligt mer komplicerad historia att berätta än vad som märks. Min Gloria skulle följa 1800-talets Carmen, och det var en diger och underbar utmaning när jag kom på att det var så jag ville berätta historien. Jag har alltså moderniserat librettot av Carmen (en berättelse som skrevs runt 1875), och för att få grepp om den och göra den rättvisa satt jag hemma i timtal och studerade scener som ligger på nätet. Hela föreställningen, från London typ 1999, finns där – scen för scen – vilket gav mig en fantastisk möjlighet att lära mig mer. Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.

Research-arbetet var som sagt omfattande. Jag var i Stockholm på Operan flera gånger och i deras repetitionslokal i Gäddviken i Nacka. Fick träffa massor med vänliga människor som villigt berättade om sina arbeten. Men jag var också i Covent Garden i London på visning och jag såg Carmen på Metropolitan i New York. Sedan hade jag en sådan enorm tur att den återigen gick upp i Stockholm på hösten innan boken skulle släppas, och naturligtvis var jag på premiären. Jag satt med darrande händer klockan sex på morgonen när de släppte biljetterna och bokade en hel loge. Och på genrepet såg en god vän till så att jag fick komma backstage. En våt dröm för en operaförfattare. 

I somras tog jag med en väninna till Dalhalla där den gick några kvällar. Fantastisk föreställning det också. Carmen är tidlös. Jag har sett tre uppsättningar nu och alla utspelas under olika tidsepoker.

Jag köpte dvd:n från föreställningen i New York (och ett par kikare, ni vet en sådana som Julia Roberts dinglar med i Pretty Woman).

Dina böcker är varma och humoristiska och kretsar ofta kring färgstarka, självgående kvinnor – men som i all riktigt bra feel good finns där också ett stråk av allvar. Hur tar det sig uttryck i Gloria?

Under samtal mellan Gloria och Agnes framkommer att de ser på sin bakgrund på helt olika sätt. De är halvsystrar och Gloria var tre år när hon kom till Sverige från Sevilla med deras gemensamma, nu döda, fattiga mamma Carmen. Gloria har fortfarande återkommande mardrömmar om att hon som liten blir borttappad av sin mamma. Lillasyster Agnes har däremot vuxit upp med mamma Carmen som i Sverige gifte sig med pappa Erland och har en kärnfamilj som bakgrund. Så olika kan det vara trots att man har samma mamma.

Det är inte så svårt att koppla det till dagens samhällshändelser. Människor flyr, familjer slits isär och har få möjligheter att återförenas. Vi har tiggare som hoppas på en annan framtid för sina barn. Det berör mig enormt mycket. Jag är rädd för empatilösheten som jag tycker sprider sig och som författare kan jag ju berätta om det på mitt sätt. Något annat som är centralt, och som förstås spelar in även på flyktingsituationen, handlar om rätten att få vara – och kunna vara – fri, som ju är operan Carmens tema.

Gloria är en frihetssökande kvinna, hon hatar alla bojor och vill inte få sitt liv kontrollerat av någon. Ett för mig feministiskt ställningstagande. Det är viktigt för mig att kvinnor – precis som män – har möjlighet att välja. Alla mina karaktärer står alltid på egna ben och är aldrig beroende av en partner. Sedan kanske just Gloria – och ett par karaktärer till i andra böcker – är extra frigjorda och ENA-stående.

Du beskriver dig själv som en ”social ensamvarg” och skriver helst dina böcker i soffan. Du är dessutom otroligt produktiv och är redan i slutspurten på nya boken Sonjas andra chans som kommer i höst! Vad gör du för att boosta kreativiteten?

Ingenting egentligen. Jag debuterade så sent (Sonjas sista vilja kom ut veckan efter att jag fyllde 50) att jag tror att jag fortfarande går på pur glädje. Men jag är också disciplinerad och sätter mig varje morgon och gör jobbet, vilket helt ärligt inte är särskilt svårt när man har så roligt som jag har. Jag har massor med böcker kvar att skriva och är så himla glad för mitt jobb att det går lite av sig själv.

När jag börjar en berättelse har jag aldrig klart för mig hur den kommer att bli. Det enda jag såg framför mig när jag började arbeta med Gloria var hennes yviga gester, en stor scen och en gigantisk röd sammetsridå som gick ihop (som inte finns på Stockholmsoperan). Det är först när jag har fingrarna på tangenterna som jag har tillgång till det där som gör att det blir en bok till sist, vad nu det är. Jag skriver fortfarande med målet att få läsa igenom mitt manus. Det är det enda som driver mig framåt, egentligen. Jag tänker att det är som att sticka en tröja. Man måste se framför sig hur fin den är när man har den på sig, annars är det lätt att det bara blir ett bakstycke. Mina böcker är mina färdiga tröjor. Att få dra den över huvudet första gången är målet med arbetet.

 Har du något härligt boktips som du vill dela med dig av?

Jojo Moyes Sista brevet till min älskade (ÄLSKADE den boken.)

Simona Ahrnstedts En enda natt (första delen i hennes trilogi. Läs alla!)

Curtis Sittenfelds Sanning och Skvaller (som är en modern variant av Stolthet och fördom. Hon har, precis som jag har gjort i Gloria, omvandlat en gammal berättelse till en modern historia.)

 

Gloria finns i pocket f.r.o.m 11/4 2017

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

Foto: Anna-Lena Ahlström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Flora Wiström: Vad är egentligen en kärlekshistoria?

Flora Wiström är 22 år gammal och driver en av Sveriges mest välbesökta bloggar. Där skriver hon om allt från feminism och systerskap till vardag, resor och kärlek. Hon har flera skrivutbildningar bakom sig och de senaste åren har hon skrivit på en roman. I september 2016 debuterade Flora som författare med Stanna, en ungdomsroman om svår sjukdom, stor sorg och ung och fantastisk kärlek. 

Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Och du skriver också en hyllning till systerskapet. För du berättar ju inte bara en kärlekshistoria, eller hur Flora?

Det stämmer. Vad är egentligen en kärlekshistoria? De flesta skulle svara att det är en berättelse om ett älskande par. I vår tid placeras alltid kärleksrelationen högst upp på piedestalen, även om det kan finnas andra personer i ens närhet som är minst lika viktiga. Ett exempel på det är hur accepterat det är att ta med sin kärlekspartner som dejt på bröllopet, medan det inte är lika självklart att ta med en vän.

För mig var det viktigt att skriva en berättelse där parrelationen (Esters och Elis) inte gestaltas som viktigare än vänskapsrelationen (Esters och Hanins). Familjerelationerna i Stanna är förstås även inkluderade i ordet ”kärlekshistoria”.

 ”I det språket vill man stanna” skriver DN, och vi kan inget annat än att hålla med. Vad inspirerar dig när det kommer till språket och har du själv fastnat för någon annans språk?

För mig är drivet i en berättelse väldigt viktigt, jag vill att läsaren ska vilja vända blad, och därför har jag skrivit Stanna nästan som i fragmentariska filmscener, där kortare stycken får gestalta stora händelseförlopp eller känslor. Just nu inspireras jag mycket av Bodil Malmsten. Jag tycker om hur hon låter sin fysiska plats påverka handlingen i texten hon skriver.

Man älskar ju att hänga med huvudkaraktärerna och det finns en tydlig mångfald i boken. Hur fick du idén till personerna och vad är det som egentligen gör att systerskapet mellan två så olika karaktärer blir så bra? 

Karaktärer måste nästan kontrastera varandra för att bli tydliga. Hanins I-don’t-give-a-fuck-personlighet träder fram i kontrast till Esters mer ansvarstagande och kontrollerade roll. Ester och Hanin är väldigt fysiska med varandra, kliar ryggar och pillar hår och skedar, och så håller jag och mina vänner på också. Det är liksom en genväg till att känna närhet och förtroende för någon.

Både Ester, Hanin och Eli befinner sig i en väldigt självförverkligande period i livet, åren efter studenten, och försöker hitta något som stillar rastlösheten. Just den konstanta känslan av framtidsångest har jag plockat från mig själv och människor i min närhet. Ester kan inte lämna Stockholm, eftersom hon behövs där av olika tyngande skäl, och säger:

”Som att allt blir bra bara för att man flyttar till en annan stad. Man kan ju inte flytta ifrån sig själv.”

Finns det några likheter och olikheter mellan dig själv och huvudkaraktären Ester? Vad och var inspirerar dig till att skriva? (Platser? Hur du mår? Musik? Tittar du på konst?)

Absolut! Rent yttre så är det ju staden. Boken utspelar sig i Stockholm, så platserna har jag ju själv varit på. Jag har klämt in mig med mina vänner i toabåset på Fasching och handlat chips på Matrebellen och suttit och frusit på Södermalmstorg i väntan på en buss som aldrig kommer. Även Arbrå i Hälsingland (där Esters pappa bor) är en plats jag ofta besöker.

Ester präglas av en ansvarstagande vilsenhet, en rädsla för att inte räcka till, och där är vi lika. Jag gick själv igenom en stor sorg och oro när jag skrev den här boken, och mycket av det har hamnat i Ester. Även om hon inte är jag.

Att skriva fiktion är att plocka från verkligheten och sedan göra om det, fiktionalisera det, göra konflikter större och känslosvallningar mer dramatiska. Jag har utgått från en känsla jag själv upplevde för ett par år sedan (hur ska jag kunna räcka till för den jag älskar, och till vilket pris?) och utforskat det temat genom att skriva Stanna.

Nu undrar vi såklart vad nästa bokprojekt blir för något?

Min nästa bok är inte en uppföljare, men den handlar också om unga vuxna. En syskonskara närmare bestämt.

Stanna finns i pocket f.r.o.m 9/5 2017

Intervju: Sahar Tarakemeh

Foto: Thron Ullberg

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail