Kategoriarkiv: Redaktionen tipsar

Anna Tell – Afghanistan har stor dragningskraft på mig

Anna Tell (född 1975) bor i Stockholm, är statsvetare och kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten. Hon har tjugo års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Nu är hon pocketaktuell med Fyra dagar i Kabul som är den första boken i en serie om förhandlaren Amanda Lund som  hamnar mitt i hetluften när två svenska diplomater kidnappas i Kabul. I en kamp mot klockan jagar hon svar i en härva av mord, heroin och sex.

Kan du berätta på vilka platser du arbetat i världen?

– Som anställd inom Polisen och Försvarsmakten har jag haft möjligheten att arbeta på platser som de flesta endast närmar sig genom litteraturen eller nyhetssändningarna. Jag har rest en del i jobbet, men det är framförallt på olika delar av Balkan och i Afghanistan som jag har arbetat i längre perioder.

Hur mycket bygger din bok på dina egna erfarenheter? Likheter och skillnader mellan dig och Amanda?

– Afghanistan har stor dragningskraft på mig. Förhoppningen är att mina kunskaper har berikat berättelsen och att jag genom miljöbeskrivningar har gjort omgivningen rättvis. Berättelsens samtliga karaktärer utom en är fiktiva, dock är deras omgivning autentisk. Berättelsen har inte hänt i verkligheten och är inte självupplevd. Jag har varit på de flesta platserna som beskrivs i boken.

I mitt skrivande har det varit framgångsrikt att ”gräva där jag står”, med lite utsvävningar och ta reda på det som jag inte vet. Jag har varit utryckningspolis på Norrmalm precis som den lata polisen Oskar och jag har arbetat som narkotikapolis i Stockholm och jag vet hur heroin hanteras. Vidare har jag jobbat i längre perioder i Afghanistan och Balkan för Försvarsmaktens räkning, alla dessa spännande jobb och erfarenheter har definitivt inspirerat till berättelsen.

Huvudkaraktären Amanda rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och till del inom Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda, även om det kanske börjar se lite annorlunda ut i dag 2017.

Amanda är operatör och Förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Det är inte jag. Det finns fortfarande inga kvinnor på Nationella Insatsstyrkan, de få som sökt har inte klarat intagningskraven. Förr eller senare kommer det vara någon, men det är en del i livet som ska stämma för kvinnor som söker sig till en sådan arbetsplats. Familj, barn och den fysiska utmaningen.

Amanda är som person målmedveten och strävar efter att ställa till rätta och bidra till att det goda segrar. Jag vill också bidra genom jobbet till att samhället blir lite bättre. Amanda har en del riskaptit, men är ingen ”adrenalinjunkie”. Här finns det lite likheter, även om jag numera är tvåbarnsmamma och har min arbetsplats-bas i Stockholm.

Amanda är ganska ensam med en strulig kärleksrelation och en sjuk mamma. Här finns inga likheter.

Berätta lite om din skrivprocess!

– Det har varit en målmedveten process, det går inte att säga någonting annat. Jag har gjort avkall på annat och blivit avsevärt mycket bättre på att prioritera min dyrbara tid. Det är nog min egen längtan efter att ständigt pröva nytt som fick mig att börja skriva. Första boken blev refuserad, men läst av lektörer som kom med goda råd. Jag fick blodad tand och skrev en ny. Att gräva någorlunda där jag står och tänka att allt är möjligt har varit vägen till framgång för boken.

Fyra dagar i Kabul finns nu i pocket.

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs Djävulsdoften i bokcirkel

 

Mons Kallentofts pocketnyhet ”Djävulsdoften” passar utmärkt att läsa i bokcirkel. Vi har skapat 10 diskussionsfrågor för er som på egen hand vill fördjupa er läsning  eller diskutera med andra som läst boken.

1. Malin Fors kommer till Bangkok i hopp om en nystart – men ett tydligt tema i boken är flykt, i bemärkelsen att fly ifrån sig själv. Malin stöter gång på gång på händelser och personer i Bangkok som påminner henne om livet hemma i Sverige. Minnet av den döde, svenske pojken hemsöker henne trots att hon lämnat Linköping. Vilka andra spår från livet i Sverige går att hitta i berättelsen? På vilket sätt påverkar de Malin? Går det att klippa banden med sitt förflutna, och är det i så fall något som Malin egentligen vill?

2. Malin tillbringar sina kvällar och nätter på klubben Lady Deluxe, där hon kommer i kontakt med Aroon som hon blir djupt förälskad i. Vem är Aroon? Hur ser du på Malins relation till honom?

3. Ett annat tema i boken är ”att utnyttja eller utnyttjas”. Flera av de människor som Malin stöter på under utredningen är personer som står i makt- eller beroendeställning till någon. På vilket sätt arbetar Kallentoft med detta tema? Finns det någon relation i boken som du anser är jämlik? Går det att knyta detta tema till någon större samhällsfråga? Hur beskrivs relationen mellan västvärlden och Asien?

4. Malin brottas med svår alkoholism och dras allt djupare ner i en destruktiv livsstil. Hur tolkar du hennes missbruk? Hur utvecklas det under berättelsens gång?

5. Kollegerna på ambassaden lever helt andra sorters liv än Malin. Vid flera tillfällen upplever hon det som att de kommer från en annan planet, något som når sin kulmen i mottagningen hos Leif. Hur ser du på Malins agerande där, och hur ser du på hennes kollegers sätt att hantera situationen?

6. Händelserna i Bangkok får Malin att resonera mycket kring sitt eget liv. Den destruktiva tillvaron trasar sönder hennes självbild – hon slits mellan ont och gott och tvingas konfronteras med sina mörkaste sidor. Vid ett tillfälle funderar hon till och med över om det finns likheter mellan henne och Annika Skoglund. Håller du med om det? Vad kan det vara som får Malin att jämföra sig med Annika?

7. Djävulsdoften är den första boken i en ny svit om Malin Fors där de fem sinnena ska utgöra fonden för berättelserna. Den här boken är skriven med luktsinnet i åtanke. Hur förankrar Kallentoft det? Hur uppfattar du de sinnliga intrycken i boken?

8. Pimcharn blir snabbt en trygg följeslagare för Malin i Bangkok. De tycks förstå varandra och Malin känner tillit till henne. Ett av Pimcharns attribut är att hon unnar sig riktigt dyra ansiktsbehandlingar på skönhetssalongen Golden Diamond, och hon uppmanar Malin att gå dit. På vilket sätt skulle ansiktsbehandlingen kunna tolkas som symbolisk? Vad händer egentligen när Malin slutligen tar sig till salongen?

9. Relationen till Aroon får ödesdigra konsekvenser för Malin, som trasslar in sig i en lögn som påverkar hennes trovärdighet som polis. Hur tolkar du nätet av lögner som Malin spinner runt sig själv? Vad gör det med din känsla för henne, och hur ser du på Malins karaktär i den här boken i jämförelse med tidigare böcker?

10. Malins förhållande till dottern Tove vacklar genom berättelsen. Vad händer med deras relation mot slutet? Vad tror du att Malin möts av när hon återvänder till Sverige?

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Alexandra Appelqvist – ”När jag skrev boken var jag i en lite knivig livssituation”

Alexandra Appelqvist bor i Stockholm och har en bakgrund inom mediabranschen. Vid en plötslig vändning i livet skrev hon sin debutroman Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott och gav ut sin bok på egen hand. Redan första veckan gick den rakt in på Bokus topplista och har hyllats på bokbloggar och i sociala medier.

Hej Alexandra! Vad kul att din bok har kommit ut i pocket! Kan du berätta vad den handlar om?

Det är jättekul och jag är glad, förväntansfull och lite nervös. Boken handlar om Filippa som lever i en död relation, men som skjuter upp att ta tag i att avsluta den. ”Det kanske blir bättre” ljuger hon för sig själv och gömmer sig bakom vuxensaker som att renovera, sitta i BRF styrelse, bli mellanchef och helt enkelt inte ha tid. Men plötsligt tar det slut med buller och bång och hon slängs ut i ett helt nytt liv där hon bit för bit får bygga upp sitt nya jag och lära sig att hitta rätt, även fast allt ibland går henne emot. Filippa har på sin väg framåt sällskap av ett gäng härliga vänner, och läsaren bjuds in till deras funderingar och hanterande av livets stora frågor. Allt utspelar sig i Stockholmsmiljöer och många känner nog igen omgivningarna.

Du har tidigare inte blivit utgiven hos ett förlag utan självpublicerade till en början Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott. Hur ser arbetet med en bok ut när man ger ut den själv?

Det stämmer. Boken var från början mer av en anekdotsamling på olika teman knutna till singelsituationer. Jag skickade runt den till några bokförlag och hade kontakt med förläggare längs vägen som gav feedback och rådde mig att bearbeta texten mer för en tydligare huvudintrig. Jag tog med mig läxan, anlitade en lektör, och ändrade hela upplägget till en feelgood-roman som jag fyllde med material från mitt första manus, men även pytsade ner helt nya delar i. Längs vägen började jag känna att jag nu var rätt ute och jag hade med mig de positiva orden från förläggaren som gillade min humor och tyckte att boken stack ut. Men då ville jag inte sitta passiv och vänta på svar igen, utan bestämde mig snabbt för att ge ut boken själv. Jag satte upp en projektplan som innehöll marknadsföring, inklippta visdomsord från branschfolk, kostnader och massa mer. Sedan sonderade jag terrängen på självpubliceringmöjligheter och valde snabbt Type & Tell då deras olika paketalternativ tilltalade mig. Jag pluggade in hela deras FAQ om diverse okända begrepp som ISBN och drog skamlöst i alla bra kontakter jag hade gällande formgivning, foto, spridning osv. Alla tyckte att mitt projekt lät roligt och ville som tur var hjälpa till. Direkt jag hade en tryckt bok i min hand började jag att på småskakiga ben gå in till återförsäljare där jag ville ha in den. Vips stod min bok på bl.a. Hedengrens, Papercut, Urban Deli och ett par fina inredningsbutiker. Samtidigt hamnade den på Bokustoppen och den perioden hände något nytt nästan varje dag. Ganska snart därefter skrev jag mitt kontrakt med er på Månpocket. Jag lärde mig extremt mycket på vägen och jag hade väldigt roligt. Dessutom är jag kontrollfreak så för mig personligen var det nog väldigt bra att börja med att ge ut själv. Jag rekommenderar varmt egenutgivning och särskilt Type & Tell och tycker inte att man ska vara rädd för det alls!

Ska man läsa Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott som en guide till hur man tar sig an livet som singel?

Man får läsa den precis hur man vill. 🙂 Trots sin titel är det en underhållande och berörande bok för vem som helst och det är absolut inget måste att vara (nybliven) singel. En lite kul och oväntad målgrupp är män i min pappas generation som har blivit mycket roade av boken och särskilt uppskattat min berättarröst. Men såklart är boken extra menad att ge pepp och stöttning till nyblivna eller långtida singlar som behöver få känna igen sig och ta del av små tips när det känns motigt. Filippa säger själv tidigt i boken att den inte kommer att ge läsaren kompletta svar utan kännas mer som en trygg hand att hålla i – få känna att du inte är ensam! Det fantastiska som har bekräftat att boken fungerar för detta är alla e-mail jag har fått från underbara modiga kvinnor, som aldrig har träffat mig, men som inte har tvekat att höra av sig med beröm och otroligt berörande berättelser om vad min bok har betytt för dem. Det är stort! Det var också lite oväntat, men jag har blivit väldigt glad.

Huvudkaraktären i din roman, Filippa, är med om en hel del galna saker men lever också ett liv i Stockholms innerstad, på platser många känner till. Det är svårt att tro att mycket av det som händer i boken inte har hänt på riktigt. Hur mycket av handlingen är egentligen självbiografisk?

I princip alla och allt i boken har inspirerats av personer och situationer från mitt liv men under en betydligt längre tid än vad som går i boken. Det känns nästan komiskt i efterhand hur vissa saker som har skett i mitt liv har kunnat vara så romanvänliga. Det måste ha varit menat så helt enkelt.

Är det du som är Filippa? Och är bokens andra karaktärer baserade på verkliga personer i din omgivning?

Karaktärerna är definitivt baserade på mina stackars vänner, haha! Det var fantastiskt roligt att blanda verkliga människor i min omgivning tills en helt ny fiktiv person uppstod som fick en egen vilja och började agera utan min inblandning. De tre väninnorna är exempelvis skapade från en blandning av sex nära tjejkompisar till mig själv. Gällande Filippa så är hon väldigt mycket jag själv för en sisådär 5-6 år sedan.

Varför ville du skriva den här boken?

När jag skrev boken var jag i en lite knivig livssituation. Jag hade precis blivit uppsagd (på grund av arbetsbrist) från mitt dåvarande jobb inom mediabranschen och upplevde den sitsen svår att förhålla sig till. Det är lättare än man tror att bli osäker på sig själv, och jag blev stressad över att ha fått en ny identitet som anonym arbetssökande. Så utifrån det kände jag att jag behövde hitta något som skulle kunna vara mitt jobb tills jag hittade ett nytt. Jag har alltid tyckt om att skriva och haft drömmen att ”någon gång…”. Så då fick helt enkelt någon gång bli då. När jag väl hade börjat så skrev jag på med ett snabbt tempo. Att det fick bli en bok om singelliv berodde på att de åren var ganska nära. Då var jag i en ny relation med distans till allt och såg en bra skattkista med material att ta ur bakom mig.

Vi älskar att läsa om Filippa och hennes vänners upptåg. Kommer det en uppföljare? Kan du ge oss en hint om vad som kommer att hända karaktärerna i nästa bok? Träffar Filippa den stora kärleken?

Såklart ska det komma en uppföljare. Den är påbörjad och var faktiskt planerad redan när jag skrev denna. Jag har dock varit lite rädd för nästa bok efter att kollegor i branschen förklarat att nr 2 är svårast att skriva. Dessutom tycker jag själv att bok 2, precis som film 2, ofta har en tendens att bli lite blekare. I mitt fall kommer uppföljaren att vara mer av en klok storasyster än det bortglömda mellanbarnet. Det har kommit en ny fas i livet för alla bokkaraktärer och alla utom Filippa själv och hennes lojala vän Alle är nu i en familjesituation. Filippa står inför en rad nya utmaningar när Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott tar slut, som hon behöver hantera i nästa bok. Det kommer att finnas mycket humor, värme och återigen funderingar och träffande slutsatser om livet och kärleken. Så läsarna kommer att känna igen sig. Om Filippa träffar Den stora kärleken igen eller om något annat sker avslöjar jag inte, haha!

Intervju: Emma Andersson

Foto: Martin Fältström

Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott utg dag 13 juni

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Åsa Hellberg – ”Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.”

Åsa Hellberg säger att hon är ”mellan 25 och 85, både biologiskt och beroende på dagsform” och är författare och coach. Hon debuterade 2009 med den självbiografiska romanen Casanovas kvinna och har därefter valt att skriva feel good-böckerna om Sonja, En liten värld, Toscana tur och retur och Gloria. Nu är  Gloria aktuell i pocket, en roman fylld av stora känslor, människor som funderar på vad de ska göra av resten av sitt liv och en och annan diva. 

Hej Åsa! Vi älskar att Gloria finns i pocket. Vill du berätta lite om handlingen?

Handlingen utspelar sig under femtio dagars repetitioner på Stockholmsoperan. Gloria ska spela huvudrollen i Carmen och vanligtvis brukar hon se fram emot en härlig resa mot en pampig premiär, men den här gången har hon tvivel över hur det ska gå till. Dominic, hennes heta gamla kärlek, är tillbaka i Stockholm och spelar den manlige huvudrollen. Och Sebastian, som hon också råkat ligga med, hoppar plötsligt in som vikarie när en av sångarna blir sjuk. De två männen hatar varandra. Som sitt stora stöd i livet har hon sin lillasyster Agnes, som till skillnad mot den något mer eldfängda Gloria är lugn och behaglig. Hon gör aldrig något överilat. Förrän hon möter en man på en lägenhetsvisning och slänger blygseln överbord. När Gloria får hotbrev blir det obehagligt och i takt med att spänningen stiger i operahuset gör det också det i hennes privatliv. Någon vill henne illa.

 Vad var det som fick dig att använda operan som skådeplats? Är du själv en operafantast?

Först och främst skapade jag Gloria som karaktär. Jag ville ha en mogen kvinna som levde ut sina känslor och att hon skulle få göra det på ett ställe där det var tillåtet; på en stor maffig scen. Att det sedan blev Operan och inte Dramaten var mer en slump. När jag sedan fick göra studiebesök i operahuset, och hittade operan Carmen som fond för hela berättelsen, kändes valet självklart. Jag visste ingenting om musikformen innan utan har fått göra research på allt. Jag är ju en schlager-pop-rock-tjej, egentligen. Eagles, Abba, Elvis och Orup, typ.

Det finns tre skäl att det blev just Carmen:

  1. Den är i fyra akter, som jag behövde till min berättelse.
  2. Den har en tenor och en baryton i stora manliga roller.
  3. Musiken är underbar. Alla känner igen den och kan stämma in. Nästan. I alla fall nynna.

Gloria är en betydligt mer komplicerad historia att berätta än vad som märks. Min Gloria skulle följa 1800-talets Carmen, och det var en diger och underbar utmaning när jag kom på att det var så jag ville berätta historien. Jag har alltså moderniserat librettot av Carmen (en berättelse som skrevs runt 1875), och för att få grepp om den och göra den rättvisa satt jag hemma i timtal och studerade scener som ligger på nätet. Hela föreställningen, från London typ 1999, finns där – scen för scen – vilket gav mig en fantastisk möjlighet att lära mig mer. Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.

Research-arbetet var som sagt omfattande. Jag var i Stockholm på Operan flera gånger och i deras repetitionslokal i Gäddviken i Nacka. Fick träffa massor med vänliga människor som villigt berättade om sina arbeten. Men jag var också i Covent Garden i London på visning och jag såg Carmen på Metropolitan i New York. Sedan hade jag en sådan enorm tur att den återigen gick upp i Stockholm på hösten innan boken skulle släppas, och naturligtvis var jag på premiären. Jag satt med darrande händer klockan sex på morgonen när de släppte biljetterna och bokade en hel loge. Och på genrepet såg en god vän till så att jag fick komma backstage. En våt dröm för en operaförfattare. 

I somras tog jag med en väninna till Dalhalla där den gick några kvällar. Fantastisk föreställning det också. Carmen är tidlös. Jag har sett tre uppsättningar nu och alla utspelas under olika tidsepoker.

Jag köpte dvd:n från föreställningen i New York (och ett par kikare, ni vet en sådana som Julia Roberts dinglar med i Pretty Woman).

Dina böcker är varma och humoristiska och kretsar ofta kring färgstarka, självgående kvinnor – men som i all riktigt bra feel good finns där också ett stråk av allvar. Hur tar det sig uttryck i Gloria?

Under samtal mellan Gloria och Agnes framkommer att de ser på sin bakgrund på helt olika sätt. De är halvsystrar och Gloria var tre år när hon kom till Sverige från Sevilla med deras gemensamma, nu döda, fattiga mamma Carmen. Gloria har fortfarande återkommande mardrömmar om att hon som liten blir borttappad av sin mamma. Lillasyster Agnes har däremot vuxit upp med mamma Carmen som i Sverige gifte sig med pappa Erland och har en kärnfamilj som bakgrund. Så olika kan det vara trots att man har samma mamma.

Det är inte så svårt att koppla det till dagens samhällshändelser. Människor flyr, familjer slits isär och har få möjligheter att återförenas. Vi har tiggare som hoppas på en annan framtid för sina barn. Det berör mig enormt mycket. Jag är rädd för empatilösheten som jag tycker sprider sig och som författare kan jag ju berätta om det på mitt sätt. Något annat som är centralt, och som förstås spelar in även på flyktingsituationen, handlar om rätten att få vara – och kunna vara – fri, som ju är operan Carmens tema.

Gloria är en frihetssökande kvinna, hon hatar alla bojor och vill inte få sitt liv kontrollerat av någon. Ett för mig feministiskt ställningstagande. Det är viktigt för mig att kvinnor – precis som män – har möjlighet att välja. Alla mina karaktärer står alltid på egna ben och är aldrig beroende av en partner. Sedan kanske just Gloria – och ett par karaktärer till i andra böcker – är extra frigjorda och ENA-stående.

Du beskriver dig själv som en ”social ensamvarg” och skriver helst dina böcker i soffan. Du är dessutom otroligt produktiv och är redan i slutspurten på nya boken Sonjas andra chans som kommer i höst! Vad gör du för att boosta kreativiteten?

Ingenting egentligen. Jag debuterade så sent (Sonjas sista vilja kom ut veckan efter att jag fyllde 50) att jag tror att jag fortfarande går på pur glädje. Men jag är också disciplinerad och sätter mig varje morgon och gör jobbet, vilket helt ärligt inte är särskilt svårt när man har så roligt som jag har. Jag har massor med böcker kvar att skriva och är så himla glad för mitt jobb att det går lite av sig själv.

När jag börjar en berättelse har jag aldrig klart för mig hur den kommer att bli. Det enda jag såg framför mig när jag började arbeta med Gloria var hennes yviga gester, en stor scen och en gigantisk röd sammetsridå som gick ihop (som inte finns på Stockholmsoperan). Det är först när jag har fingrarna på tangenterna som jag har tillgång till det där som gör att det blir en bok till sist, vad nu det är. Jag skriver fortfarande med målet att få läsa igenom mitt manus. Det är det enda som driver mig framåt, egentligen. Jag tänker att det är som att sticka en tröja. Man måste se framför sig hur fin den är när man har den på sig, annars är det lätt att det bara blir ett bakstycke. Mina böcker är mina färdiga tröjor. Att få dra den över huvudet första gången är målet med arbetet.

 Har du något härligt boktips som du vill dela med dig av?

Jojo Moyes Sista brevet till min älskade (ÄLSKADE den boken.)

Simona Ahrnstedts En enda natt (första delen i hennes trilogi. Läs alla!)

Curtis Sittenfelds Sanning och Skvaller (som är en modern variant av Stolthet och fördom. Hon har, precis som jag har gjort i Gloria, omvandlat en gammal berättelse till en modern historia.)

 

Gloria finns i pocket f.r.o.m 11/4 2017

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

Foto: Anna-Lena Ahlström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Flora Wiström: Vad är egentligen en kärlekshistoria?

Flora Wiström är 22 år gammal och driver en av Sveriges mest välbesökta bloggar. Där skriver hon om allt från feminism och systerskap till vardag, resor och kärlek. Hon har flera skrivutbildningar bakom sig och de senaste åren har hon skrivit på en roman. I september 2016 debuterade Flora som författare med Stanna, en ungdomsroman om svår sjukdom, stor sorg och ung och fantastisk kärlek. 

Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Och du skriver också en hyllning till systerskapet. För du berättar ju inte bara en kärlekshistoria, eller hur Flora?

Det stämmer. Vad är egentligen en kärlekshistoria? De flesta skulle svara att det är en berättelse om ett älskande par. I vår tid placeras alltid kärleksrelationen högst upp på piedestalen, även om det kan finnas andra personer i ens närhet som är minst lika viktiga. Ett exempel på det är hur accepterat det är att ta med sin kärlekspartner som dejt på bröllopet, medan det inte är lika självklart att ta med en vän.

För mig var det viktigt att skriva en berättelse där parrelationen (Esters och Elis) inte gestaltas som viktigare än vänskapsrelationen (Esters och Hanins). Familjerelationerna i Stanna är förstås även inkluderade i ordet ”kärlekshistoria”.

 ”I det språket vill man stanna” skriver DN, och vi kan inget annat än att hålla med. Vad inspirerar dig när det kommer till språket och har du själv fastnat för någon annans språk?

För mig är drivet i en berättelse väldigt viktigt, jag vill att läsaren ska vilja vända blad, och därför har jag skrivit Stanna nästan som i fragmentariska filmscener, där kortare stycken får gestalta stora händelseförlopp eller känslor. Just nu inspireras jag mycket av Bodil Malmsten. Jag tycker om hur hon låter sin fysiska plats påverka handlingen i texten hon skriver.

Man älskar ju att hänga med huvudkaraktärerna och det finns en tydlig mångfald i boken. Hur fick du idén till personerna och vad är det som egentligen gör att systerskapet mellan två så olika karaktärer blir så bra? 

Karaktärer måste nästan kontrastera varandra för att bli tydliga. Hanins I-don’t-give-a-fuck-personlighet träder fram i kontrast till Esters mer ansvarstagande och kontrollerade roll. Ester och Hanin är väldigt fysiska med varandra, kliar ryggar och pillar hår och skedar, och så håller jag och mina vänner på också. Det är liksom en genväg till att känna närhet och förtroende för någon.

Både Ester, Hanin och Eli befinner sig i en väldigt självförverkligande period i livet, åren efter studenten, och försöker hitta något som stillar rastlösheten. Just den konstanta känslan av framtidsångest har jag plockat från mig själv och människor i min närhet. Ester kan inte lämna Stockholm, eftersom hon behövs där av olika tyngande skäl, och säger:

”Som att allt blir bra bara för att man flyttar till en annan stad. Man kan ju inte flytta ifrån sig själv.”

Finns det några likheter och olikheter mellan dig själv och huvudkaraktären Ester? Vad och var inspirerar dig till att skriva? (Platser? Hur du mår? Musik? Tittar du på konst?)

Absolut! Rent yttre så är det ju staden. Boken utspelar sig i Stockholm, så platserna har jag ju själv varit på. Jag har klämt in mig med mina vänner i toabåset på Fasching och handlat chips på Matrebellen och suttit och frusit på Södermalmstorg i väntan på en buss som aldrig kommer. Även Arbrå i Hälsingland (där Esters pappa bor) är en plats jag ofta besöker.

Ester präglas av en ansvarstagande vilsenhet, en rädsla för att inte räcka till, och där är vi lika. Jag gick själv igenom en stor sorg och oro när jag skrev den här boken, och mycket av det har hamnat i Ester. Även om hon inte är jag.

Att skriva fiktion är att plocka från verkligheten och sedan göra om det, fiktionalisera det, göra konflikter större och känslosvallningar mer dramatiska. Jag har utgått från en känsla jag själv upplevde för ett par år sedan (hur ska jag kunna räcka till för den jag älskar, och till vilket pris?) och utforskat det temat genom att skriva Stanna.

Nu undrar vi såklart vad nästa bokprojekt blir för något?

Min nästa bok är inte en uppföljare, men den handlar också om unga vuxna. En syskonskara närmare bestämt.

Stanna finns i pocket f.r.o.m 9/5 2017

Intervju: Sahar Tarakemeh

Foto: Thron Ullberg

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Simona Ahrnstedt – Sveriges romancedrottning

När Simona Ahrnstedt, född 1967, fyllde fyrtio kom hon ut ur romantikgarderoben och bestämde sig för att bli Sveriges första romanceförfattare. Idag går hon i spetsen för den nya svenska romancevågen och brinner för genren – böcker av kvinnor, för kvinnor, om kvinnor. Efter att ha skrivit tre mycket framgångsrika historiska kärleksromaner, Överenskommelser (2010), Betvingade (2012), och De skandalösa (2013), inledde hon år 2014 en ny romanserie som utspelar sig i nutid. Den första delen, En enda natt, gjorde stor succé bland både läsare och kritiker. Ett år senare kom uppföljaren, En enda hemlighet, och 2016 släpptes En enda risk. Glöm alla fördomar och klichéer du har om romantisk litteratur. Simonas böcker är intelligent underhållning med passion, spänning, humor och ett stort samhällsengagemang.

Hej Simona! En enda risk finns äntligen i pocket! Kan du berätta lite om handlingen?

Hej! Ja, gärna! Ambra Vinter är en rutinerad reporter på en kvällstidning i Stockholm. Hon brinner för sitt jobb och står alltid på de svagas sida. Hon är journalist för att ge de utsatta en röst. Två dagar före jul skickas hon till Kiruna, en stad hon verkligen hatar, eftersom hon har hemska minnen från sin barndom därifrån. En enda risk handlar om hur Ambra försöker balansera allt sitt sociala patos i en stundtals hård kvällstidningsvärld. Det handlar även om hur hon kämpar mot hatiska nättroll och det handlar om mörka hemligheter som väcks i polarnatten, samtidigt som Ambra drabbas av en passion hon aldrig förut varit med om. Och så handlar det ganska mycket om norrländsk mat, haha. Eftersom jag älskar allt som har med mat att göra.

Storyn är förlagd till Kiruna. Vad var det som fick dig att placera din berättelse där? Har du någon egen relation till staden?

Jag hade aldrig varit norr om Gävle (tragiskt, men sant) och det var min DRÖM att resa till Kiruna. Norrsken. Norr om polcirkeln. Ishotellet. Hur kan man INTE tycka det är galet exotiskt och spännande? Jag reste dit och gjorde research och förälskade mig svårt i staden, naturen, snön. Anledningen till att jag förlade berättelsen så långt norrut är att mina två senaste böcker handlat om sommar och sol och värme. Jag ville skildra ett vintrigt Sverige, men med stor kärlek. Och jag, som avskyr kyla och snö, är numera omvänd. Jag längtar tillbaka till fjällen, hundslädarna, skoterturerna och det fantastiska kynnet. Det var en av mina bästa resor, faktiskt.

Som vanligt är det en berättelse som bubblar av kärlek och romantik. Vad är det bästa med romancegenren, tycker du?

Att det är en så kvinnobejakande genre; att kvinnor inte blir bestialiskt mördade, styckade och/eller våldtagna precis hela tiden bara för att driva handlingen framåt. Att kvinnor kan få ett lyckligt slut och att det är en feministisk och inkluderande genre. För mig personligen är det de bästa böckerna; även en medioker romance är bättre än nästan allt annat. Och jag vet fler än en kvinna som börjat läsa romance och sedan slukats av genren. Den är härlig.

Dina karaktärer är otroligt levande och färgstarka. Berätta lite om hur du gjorde din research för att mejsla fram huvudpersonerna Ambra, journalist, och Tom, före detta elitsoldat.

Jag älskar att göra research och jag är psykolog i botten, så för mig är det självklart, till och med avgörande, att verkligen tränga in i mina huvudpersoners innersta. För att förstå Ambra intervjuade jag massor av journalister och hängde även på Aftonbladet en hel dag, för att lära mig hur en modern kvällstidning skapas. För Tom intervjuade jag flera svenska (hemliga) elitsoldater och så läste jag en mängd fackböcker om olika elitförband, soldater och utbildningar. Det var otroligt roligt.

Har du några pocketfavoriter att boktipsa om? Vad läser du själv helst i pocket?

Jag läser väldigt mycket romance, men mest på engelska. Jag läser deckare ibland och jag gillar böcker som får mig att både tänka, känna och må bra.

Gloria, varm feelgood om kvinnor 50+ som älskar, bråkar och pratar, av Åsa Hellberg.

När drömmen slår in, rykande färsk svensk romance av Sofia Fritzson.

De vackraste, jag läser sällan deckare men den här var fenomenal, av Karin Slaughter.

Avskedsfesten av en av mina favoritförfattare, Anna Fredriksson. Så välskriven och tänkvärd.

Sanning med modifikation, av Sara Lövestam. Den här boken är fantastisk. En deckare, fast mycket, mycket mer.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, av Emmy Abrahamsson. Så rolig bok!

Projekt Rosie av Graeme Simsion, en av de roligaste böcker om kärlek jag läst.

(Jag skulle kunna fortsätta i all evighet men tydligen har Älskapocket fler författare att intervjua. Om man vill få fler tips på läsvärd romance så kan man besöka instagramkontot @romanceeverafter. Där skriver fyra kvinnor och jag om böcker vi älskar. Välkommen dit!)

 

En enda risk finns i pocket f.r.o.m 3/5 2017

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

Foto: Anna-Lena Ahlström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs Jason ”Timbuktu” Diakités uppmärksammade ”En droppe midnatt” i bokcirkel

Jason ”Timbuktu” Diakité, född 1975, är tidigare kanske mest känd för sin karriär som hip hop-artist. Han har som soloartist släppt 13 album, lett ett flertal radio och TV-program och 2011 var han en av deltagarna i andra säsongen av det populära TV-programmet ”Så mycket bättre” på TV4. En droppe midnatt är hans självbiografiska debutroman. I sökandet efter sina rötter gräver Jason i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.

De här frågorna kan fungera som diskussionsunderlag för dig. Läs och tala om boken tillsammans i en bokcirkel eller gå djupare i din egen läsning!

1. Boken heter En droppe midnatt, hur tänker du kring titeln? Och kring undertiteln En familjebiografi?

2. Sökandet efter identitet en viktig förutsättning för boken, varför är identiteten så viktig för Jason och hur kopplar han den till sitt ursprung? Vilka olika stadier av identitetsskapande går Jason igenom under sin uppväxt och vad får honom att som vuxen åka till USA på jakt efter ett slutgiltigt svar?

3. På vilket sätt är rapmusiken och hiphopkulturen viktig för Jason i hans ungdomliga försök att forma sin identitet? Vad får hans första framträdande på Tunadiscot för betydelse? Varför är det så ödeläggande när han får avslag av en musikproducent i New York på 90-talet?

4. Slaveriet i Södern är ett ofta återkommande ämne i boken, hur har det påverkat familjens historia? Hur präglar det Jasons resa till USA? Vilka paralleller finns det mellan slaveriet och hur den svarta befolkningen har det i USA idag, som det skildras i boken?

5. Under sin uppväxt utsätts Jason för rasism från flera håll, till exempel det han kallar för pigmentokratin under mellanstadietiden på Tunaskolan. Hur påverkar detta och andra senare händelser honom och hans självbild? Hur kan detta jämföras med pappans erfarenheter under hans egen uppväxt?

6. Hur ser Jason på föräldrarnas relation? Hur återger de själva den och den rasism de utsätts för som ett ”interracial couple”, på hemmaplan och borta? Hur reagerar deras respektive familjer på förhållandet?

7. ”Ett tag trodde jag till och med att jag var svart”, säger mamman. Vad är det som får henne att känna på det viset? Hur kan detta jämföras med Jasons syn på sin egen hudfärg?

8. Vad har pappan för relation till hemlandet USA och den familj som är kvar där? Vad symboliserar breven som pappan har i den röda resväskan på vinden? Vad avslöjar de om relationen mellan pappan och farfadern? Hur kan denna jämföras med Jasons relation till sin egen pappa?

9. Vad får Jason att plocka med sig en bomullstuss från Allendale? Vad symboliserar den för honom, tror du? Hur kommer det sig att hans pappa blir så upprörd över ”souveniren”?

10. ”Att vara svart i Afrika är mer naturligt för mig än att vara svart i USA”, säger Farbror Obi. På flera ställen i boken reflekterar Jason över det faktum att hur han ser på sin hudfärg hänger ihop med var han befinner sig, på vilket sätt?

Bonusfrågor:

1. På vilka sätt blandas olika språk i boken? Svenska, engelska, dialekter och liknande? Vad får det för effekter?

2. ”Det finns ingen marknad för en sådan bok […] Skriv en deckare”, säger Jasons far om hans bokprojekt. Vad är det som ändå får honom att börja skriva boken, tror du?

3. Många olika människor, släktingar och andra, kommer till tals i boken. Vems berättelser är mest intressanta tycker du?

4. Jason beskriver sig vid ett tillfälle i boken som en mammaspojke, hur tror ändå att du det kommer sig att boken handlar mer om hur relationen till fadern ser ut?

5. Varför skickar Jasons farmor Madame sina fyra barn till Nigeria? Hur beskriver Jasons pappa upplevelserna där och hemkomsten till USA sex år senare?

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Olof Lundh pratar fotboll

Olof Lundh, född 1966, är reporter och krönikör på TV4, C More och Fotbollskanalen.se. Han driver även Sveriges största sportpodd och blev i december i fjol utsedd till Årets Sportjournalist. I boken Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll skriver Olof om sina erfarenheter från de 20 år han har bevakat fotboll, och då kanske framförallt om vad som sker utanför linjerna. Vi får bland annat veta varför fotbollsförbundet absolut inte ville att Friends Arena skulle heta Friends. Hur det kommer sig att den nya nationalarenan gjort förbundet konkursmässigt och hur viktigt EM i Frankrike är för SvFF:s ekonomi. Hur Erik Hamrén fungerar och inte fungerar. Och varför förbundet agerar som man gör kring en superstjärna som vida överglänser det. Och hur det står till med demokratin i organisationen som kallar sig Sveriges största folkrörelse. Och varför det inte finns någon insyn i en värld som kretsar kring pengar, i handeln med både spelare och tv-rättigheter. Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll är en kritisk och kärleksfull beskrivning av vår ojämförligt största idrott.

Hej Olof! Din bok Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll har kommit i pocket och till pocketutgåvan skrev du ett spännande extrakapitel om vad som hänt sedan boken publicerades första gången. Vill du utveckla det mer?

Eftersom det hänt en del saker efter att boken kom ut som inbunden så hade jag ett sug att berätta om en del av det som skett från publiceringen i slutet av maj i fjol. Det var en journalistisk bok där det var givet att mycket skulle förändras och det vill jag dela med mig av och därför passade det bra med ett kapitel och ett nytt förord om vad som hände sen. Allt från de påtryckningar som kommit från en del av dem som skildrats till landslaget efter EM utan Zlatan och Erik Hamrén och vidare till Friends Arena där det skett nya ägarförändringar till att Åsebro IF fick rätt mot IFK Göteborg mindre än en månad efter att boken kom ut. Den lilla klubben Dalsland hade i fem år försökt få rätt mot Blåvitt gällande en försäljning av Sebastian Eriksson och man gick via olika personer inom fotbollsförbundet och RF men inget hjälpte. Publiciteten satte tryck på Blåvitt som fick vika ner sig och erkänna att Åsebro skulle ha drygt 900 000 kr som man hade rätt till.

Har du mött särskilda reaktioner på boken? Har du skapat dig ovänner inom journalistkåren eller i fotbollsvärlden? Har transparensen ökat eller är fotbolls-Sverige fortfarande ganska ogenomträngligt för nyfikna och kritiska journalister?

Det har varit blandade reaktioner, allt från att många hört av sig och tackat för skildringen av svensk fotboll till att en del granskade höjdare på olika sätt markerat, antingen via indirekta hot om att jag ska bli av med mitt jobb till att man uttryckt din irritation direkt. Eller så kan man som kontroversielle agenten Rune Hauge skicka en anställd för att köpa en bok och få den signerad.

Det finns säkert en del inom familjen fotboll i Sverige som ser mig som en fiende men det får man leva med. Tyvärr är fortfarande för många för rädda och försiktiga när det kommer till att berätta om vad som sker. Man vill helst att inget ska ifrågasättas.

Tyvärr är det svårt att få insyn då både förbund och föreningar kan gömma uppgifter i sina verksamhetsberättelser och årsredovisningar. Allt tal om öppenhet och demokrati är just bara tal. Medlemmar har svårt att få insyn och det finns inte heller någon tradition av transparens. Räcker att gå på årsmöten för att inse att få ställer frågor och om man gör det så riskerar man att bli förkastad.

Zlatan är väl alltid på folks läppar, men än mer nu efter hans skada. Hur har svenska landslaget fungerat utan Zlatan? Skulle vi behöva en ny Zlatan eller är vi ett lag som fungerar bättre utan de stora stjärnorna? Finns det tendenser på ett minskat intresse för fotboll i Sverige, nu när vi inte har en internationell stjärna att följa och hänga upp våra framgångar och förluster på? Och den stora frågan: Kommer han att göra comeback eller avslutar han sin karriär nu?

Landslaget har blivit något annat utan Zlatan Ibrahimovic. Samtidigt går det inte att säga att det inte skulle ha gått lika bra eller ännu bättre med Zlatan i laget. Än så länge är man bara halvvägs genom VM-kvalet men man har överträffat folks förväntningar och det tydligaste är väl att man idag är ett lag och inte underordnat en världsstjärna på gott och ont. Nye förbundskaptenen Janne Andersson har till skillnad från företrädaren Erik Hamrén stått för en annan öppenhet och det är naturligtvis lättare för Andersson när han inte måste förhålla sig till en av världens bästa och därmed största stjärnor. Nya stjärnor har klivit fram och även om Emil Forsberg, Victor Nilsson Lindelöf och de andra är långt efter Zlatan på alla möjliga sätt så visar det att svensk landslagsfotboll inte är död efter Zlatan. Det finns hopp och U21-landslaget är klart för EM för andra mästerskapet i rad, så det finns en tillväxt av spelare. Att sedan ingen når upp i närheten av Zlatan är en annan sak, men man har visat att man kan utmana om en plats i VM i Ryssland 2018.

Klart att det blivit en dipp i intresse kring landslaget efter att Zlatan slutat spela, vilket är naturligt. Det gick att se på publiksiffrorna och faktum är att förbundet på sitt årsmöte redovisade att man tappat 13 miljoner kr i intäkter mot vad man hade budgeterat i publikintäkter under hösten 2016.

Jag tror inte att Zlatan slutar trots en svår skada, vilket väl är vad han själv kommunicerat via sociala medier. Däremot är det antagligen slutspelat i Europa och han startar antagligen om i USA med spel i MLS våren/sommaren 2018. Den här tråkiga skadan dödar dessutom alla frågor om att Janne Andersson ska fråga Zlatan om comeback.

Peter Gerhardsson har tagit över efter Pia Sundhage, hur går det för hans nya landslag i VM-kvalet? Hur tror du att skiftet Sundhage-Gerhardsson påverkar det mediala intresset och landslagets spelsätt?

Pia Sundhage har ett EM kvar och det blir spännande att se om hon i sommar kan ordna det där guldet som Sverige inte tagit sedan 1984. Hennes mästerskap med Sverige har varit blandade med VM 2015 som plumpen och OS-silvret 2016 som det bästa. Efter EM tar Peter Gerhardsson över landslaget och det är en intressant utnämning och under hans tid i Häcken så stod man för en positiv fotboll och man tog klubbens första titel, men där många nog hade förväntat sig ännu mer. Hur blir han som förbundskapten, vilket är ett helt annat jobb? VM-kvalet bör Sverige klara, även om man fick Danmark, men det handlar om att skapa ett landslag som kan ta medaljer i en tid när konkurrensen ökar och den svenska tillväxten av talanger är oklar och de stora stjärnorna som Caroline Seger, Lotta Schelin och Nilla Fischer börjar närma sig slutet av sina karriärer.

Får vi se Leeds i Premier League nästa år?

Tyvärr missade Leeds kvalspelet till Premier League. Så jag får vänta minst ett år till och jag är rädd att det kan dröja längre än så. Klubben har en makalös förmåga att fälla sig själv, men kanske kan den nya ägaren skjuta till pengar som är ett måste för att ha en chans att ta klivet upp.

Och vilka vinner Allsvenskan?

Svårt att se någon reell utmanare till Malmö FF i dagsläget. Det kan ändras om MFF skulle tappa spelare i sommar eller nå gruppspelet i Champions League och Europa League. Alltid tuffare för en klubb att vara aktiva på två fronter samtidigt. Annars är allsvenskan rätt jämn och många lag plockar poäng av varandra vilket också gör att den lever, men om MFF springer ifrån de andra så är det mindre roligt.

 

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll finns i pocket f.r.o.m 14/3 2017

Intervju: Cecilia Losberg

Foto: Johanna Hanno

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Marte Michelet – ”Det var mitt mål att ändra på historieskrivningen”

Marte Michelet, född 1975, är debattör och framstående journalist. Sedan 2009 är hon ansvarig för debattsidorna i norska Dagbladet. Det största brottet är hennes debutroman. Boken har vållat debatt i Norge och vann Bragepriset i kategorin sakprosa 2014. Denna prisbelönta debut ritar om bilden av det norska samhället under kriget och upprättar den judiska gemenskapen som en motståndsrörelse. Det är ett fasansfullt dokument om en antisemitism som tillåts spira ohämmat vid sidan av institutionerna, och om ett motstånd som uppstår trots allt grymmare restriktioner. Nu finns den i pocketutgåva.

Hej Marte! Vill du berätta om hur du kom över familjen Braudes livsöde och vad som fick dig att vilja skriva den här boken?

Allt började med att jag hörde om en judisk boxare, Charles Braude, som varit Norges bästa, och som sedan blev bortglömd. Jag ville berätta den länge ignorerade historien om hur Förintelsen gick till i Norge, och Charles och hans familjs historia var en perfekt utgångspunkt för att skildra det.

Jag ville skriva om en genomsnittlig judisk familj och det som hände med dem, och Braude-familjen var på många sätt genomsnittlig. Mamman och pappan var fattiga, östeuropeiska invandrare som försökte bygga trygga liv för sina fyra barn i det konstiga och perifera landet Norge – precis som den stora majoriteten av judarna som hamnade hos oss. Samtidigt var familjen full av häftiga och överraskande figurer. Det att gå in i Braude-familjens historia var som att öppna ett skåp med dammiga men otroliga öden som ingen någonsin hade lyft fram. Charles, yngste brorsan Harry som blev skådis, systern Helene som flydde till Sverige och födde det första, norska, judiska exilbarnet, äldste brorsan Isak som blev motståndsman… Det var ju en gåva för mig som journalist.

Det största brottet är en fackbok men många kritiker tycker att den kan läsas som en thriller, en bladvändare med historiskt och politiskt tema, eftersom vi som läsare får lov att följa familjen Braudes öde så nära. Vad tänker du om det? Berätta lite om bokens struktur och hur den fungerar och är uppbyggd.

Det ligger i materialets natur egentligen, att det är gripande och spännande att läsa om. När man lär känna familjen Braude blir det omöjligt att inte ta in över sig hur chockerande och tragiskt det är, det oerhörda brottet som begås mot dem och mot den judiska befolkningen i Norge. Det var jätteviktigt för mig att ge offren en bred bakgrundshistoria, att de inte skulle reduceras till symboler, men framstå för läsaren som verkliga, sköra människor av kött och blod. Och jag ville visa den norska, inhemska antisemitismen, och den roll den spelade för slutresultatet. Därför börjar inte berättelsen om familjen med arresteringarna och deportationerna, men i 1907, när Benzel Braude emigrerade till Norge från Litauen. Sen följer boken även två gärningsmän. Den tyska nazisten Wilhelm Wagner, som jobbade i Gestapo-avdelningen i Norge som hade ansvaret för ”judefrågor”, och den norska statspolisen Stian Bech som letade upp judar i Oslo fram tills stan blev ”juderein”. Förintelsen är det största brottet som har begåtts i norska historien, därav titeln, och berättelsen om hur det gick till är därmed lite som en kriminalutredning. Hur kunde detta hända? Vem stod bakom?

Hur jobbar man med research i ett sådant här projekt? Det måste vara ett omfattande arbete att hitta, bearbeta och förvalta den information som finns i boken.

Jag har suttit långa dagar i olika arkiv. Det låter kanske tråkigt, men jag älskar det. Att ta i originaldokument, att höra det svaga ekot av döda människors röster genom gulnade, gamla papper. Alla de sex medlemmarna i Braude-familjen som jag skriver om är döda nu, och familjens privata papper blev brända 1942 när deras hem och ägodelar blev konfiskerade av polisen. Därför fick jag leta upp andra källor, t. ex bostadsregister, folkräkningar, fängelseprotokoll, scheman de sände in till de nazistiska myndigheterna. Man kan få reda på väldigt mycket på det sättet. Sen har jag haft en ovärderlig källa i Charles Braudes dotter Liselotte. Hon har tagit hand om familjehistorien i alla år, och öppnade upp för mitt grävande.

Svårast att researcha var nog Wilhelm Wagner, Gestapo-mannen. Jag strävade jättelänge för att först hitta och sen få ut hans SS-mapp från tyska arkiv. Alla SS-män hade en egen ”personalfil” och när jag äntligen fick Wagners jublade jag! Det var ju en guldgruva av information. Där fanns bland annat en ”rasanalys” av honom och en massa biografiska detaljer. Sen slog det mig hur märkligt det var att den mappen inte fanns som kopia i ett enda norskt arkiv. Wagner var den enda som dömdes för Förintelsen i den norska rättsuppgörelsen efter kriget, och ändå har historiker varit helt ointresserade av att skriva om honom. Det är symptomatiskt för hur hela temat har behandlats.

Varför tror du att det du skriver om har varit en ganska okänd del av Norges historia? Har det att göra med skam? Eller Norges självbild?

Jag tror helt enkelt att judarna inte ansågs vara norrmän. Det som hände med dem hade liksom inget med Norge att göra, tyckte man, och därmed blev Förintelsen aldrig en del av den norska ockupationshistorien. En indikation på attityden som fanns efter kriget kommer fram i hur myndigheterna hanterade flyktingar som vände hem från Sverige i 1945: judar som vände hem fick ställa sig längst bak i bostadskön, för de hade inte varit förföljda på grund av motståndsarbete, utan ”enbart på grund av sin ras”. Det var mitt mål att ändra på historieskrivningen, så att ingen historiebok om kriget i framtiden kan skrivas utan att Förintelsen och sveket mot judarna får en framträdande roll.

Hur mottogs boken i Norge? Upplever du att det har funnits svårigheter med att förlika sig med det som hänt?

Min upplevelse är att de flesta norrmän nu är redo för att ta in denna mycket svåra del av ockupationshistorien, att man har tröttnat på de ensidiga hjälteberättelserna och fått tillräckligt med distans. Efter 70 år var det väl hög tid. Men temat är fortfarande kontroversiellt, särskilt bland äldre historiker som vägrar släppa gloriabilden av det norska folkets heroiska motståndskamp, och som ser berättelsen om Förintelsen som ett hot mot den bilden.

 

Det största brottet finns i pocket f.r.o.m 13/4 2017

Intervju: Cecilia Losberg

Foto: Jørn H. Moen

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Niklas Orrenius – ”Jag insåg: SD kommer att växa, och jag vill verkligen förstå vad denna nationalistiska rörelse handlar om.”

Niklas Orrenius är född 1973, är journalist på Dagens Nyheter och författare till ett antal reportageböcker. Han har tidigare arbetat på Sydsvenskan, Expressen och Östgöta-Correspondenten och har tilldelats och nominerats till flera olika journalistpriser, bland annat Stora journalistpriset, Guldspaden och Guldpennan. Nu är han aktuell med Skotten i Köpenhamn i pocketutgåva.

Hej Niklas! Extremism i olika former har varit ett tema i ditt skrivande sedan tidigare, både i dina egna böcker och i de dagstidningar du skriver för. Finns det någon avgörande händelse i Sverige eller omvärlden som har tagit dig i den riktningen och gjort att du velat skriva om det?

Många händelser har påverkat. På senare tid inte minst när jag 2015 upplevde ett terrordåd på plats i Paris, när IS-terroristen Amedy Coulibaly tog gisslan och sköt ihjäl fyra personer i en judisk butik. Det var fruktansvärt otäckt, med massa barn utanför butiken. Jag skildrar det dådet rätt ingående i Skotten i Köpenhamn.

Men den viktigaste händelsen för min inriktning i skrivandet var kanske ändå min flytt till Skåne och Malmö 1997, från Stockholm och Linköping. I Skåne fanns något annorlunda att bevaka för en samhällsintresserad reporter: politiker som mer eller mindre öppet spelade på rasism. På den tiden fanns knappt invandringsmotståndet i den svenska politiska debatten – men i Skåne satt anti-invandringspartier som Sjöbopartiet, Framstegspartiet och Skånepartiet i fullmäktige i nästan varenda kommun. I Lund pluggade Jimmie Åkesson och flera av de andra som idag leder SD. I Lunds studentkorridorer snackade de unga SD:arna ihop sig om att rensa ut nazister och försöka städa upp partiets image. Jag följde det, och kom att sitta på första parkett när SD satte på sig nya kläder och började marschen mot politikens finrum. År 2002 kom SD in i femton av 33 skånska kommuner. Då blev jag intresserad på allvar. Jag insåg: SD kommer att växa, och jag vill verkligen förstå vad denna nationalistiska rörelse handlar om.

Efter terrordådet på Drottninggatan känns frågor om islamistisk extremism ännu mer akuta. Lastbilsterroristen Rakhmat Akilov är inte svensk. Men de extremister jag skriver om i Skotten i Köpenhamn kommer från Malmö, Göteborg, Stockholm, Gävle, Västerås, Helsingborg och ännu fler städer. De är födda och uppvuxna här, deras syn på världen har formats i Sverige. De lyssnar till svenska förkunnare. De har mördat människor utomlands, och försökt ta livet av Lars Vilks vid minst tre tillfällen. 300 unga svenska kvinnor och män har rest till Irak och Syrien för att ansluta sig till terrorgrupper. Deras hat och deras terrorvurm angår oss alla.

Vad är det som skapar engagemanget hos dig att vilja skildra den typen av frågor?

Jag är född 1973 och tillhör en generation som växt upp med och sett hur invandring förändrat samhället. När jag var tonåring brändes en flyktingförläggning ner i Kimstad, nära min uppväxtort Motala. Skinnhuvuden misshandlade människor. Då började jag på allvar fundera på hatet mot det annorlunda och varifrån det kommer. Med åren har insikten om hur olika sorters extremism göder varandra vuxit. Ett viktigt budskap i Skotten i Köpenhamn är hur islamistiska extremister och radikalnationalistiska rörelser är varandras bästa argument. IS skulle älska om Marine Le Pen vinner valet i Frankrike, och jag vet nationalister som jublat när islamister begår terrordåd i Europa. De delar samma förvridna världsbild om ett krig mellan muslimer och Västvärlden. En demokratiskt sinnad muslim som trivs i Sverige är det värsta båda dessa grupper vet.

Och går det att beskriva en skillnad i samhället – nu, med Skotten i Köpenhamn, och då, när du 2010 skrev om Sverigedemokraterna? 

Den nationalistiska rörelsen är starkare idag. Både i Sverige och globalt. När min SD-bok kom ut på våren 2010 hade SD 3-4 procent i opinionsmätningarna. Idag ligger de runt 20. Globalisering är fortfarande huvudtrenden, men backlashen är väldigt stark. Trump och Brexit är kanske de tydligaste exemplen på det.

Är du från en miljö där det talas och diskuteras mycket eller har du hittat vägen in i journalistiken och det granskande själv? 

Jag växte upp i en samhällsintresserad, diskuterande familj där det alltid låg en massa tidningar framme. Mamma var polismästare och pappa försvarsadvokat. Det blev ibland häftiga diskussioner där pappa ofta hade försvararperspektivet och såg det goda i människor, medan mamma mer hade det misstänksamma polisperspektivet. Pappa representerade en del flyktingfamiljer som ville få stanna i Sverige, och deras öden kom in i vårt hem.

Hur gör man som granskande journalist och fackboksförfattare för att de egna ståndpunkterna inte ska ta överhanden, lysa igenom i arbetet – i dina texter, i de frågor du väljer att ställa, i vem du väljer att prata med? Jag upplever att du har ett starkt patos, och du måste ha träffat människor som du inte alls känner för, som har helt andra åsikter än du. Hur skapar du förtroende hos de människor du porträtterar och hur framställer du en människa i text som du ”privat” kanske tycker står för något du själv inte håller med om? 

Jag är en nyfiken person, och med genuin nyfikenhet kommer man långt. Det handlar om att ta människor på allvar och lyssna till dem, samt att vara ärlig med sina egna utgångspunkter. De flesta vill berätta om sina bevekelsegrunder och sina ställningstaganden om de känner att någon genuint lyssnar. Och även om jag kan vara hårt granskande mot ideologier som jag ser som anti-demokratiska, så är jag inte särskilt dömande mot enskilda personer. Historien ger många dystra exempel på hur omständigheter kan få vanliga människor att omfamna totalitära och hatiska ideologier.

Rent praktiskt, hur går ditt arbete till? Det måste krävas mycket av dina egna resurser – tid och känslor – för att skriva en bok som Skotten i Köpenhamn. Var skriver du helst?

Jag skriver helst tidigt på morgonen, innan resten av familjen har vaknat. Det kan vara härligt att vakna 04.30 när man har en historia i sig som vill bli berättad, att sätta sig i tystnaden och fälla upp datorn. Tankarna är ofta klara då. Men det är också jobbigt att skriva. Skotten i Köpenhamn blev både längre och mer djuplodande än vad jag först tänkte mig, och ibland har det snurrat i huvudet när jag försökt få alla dessa olika perspektiv på en svår fråga att hänga ihop. Som tur är har jag en fantastisk förläggare och en fantastisk redaktör, Daniel Sandström och Anna Andersson. De har hjälpt mig hålla kursen när jag känt mig vilse i snårskogen.

 

Skotten i Köpenhamn finns i pocket f.r.o.m 13/4 2017

Intervju: Cecilia Losberg

Foto: Åsa Sjöström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail