3 snabba med Jens Lapidus

lapidus12

Tre snabba frågor med Jens Lapidus, pocketaktuell med STHLM Delete

Vad handlar STHLM Delete om?

– Den handlar om människor som inte riktigt trivs där de är, som funderar på om deras liv har mening. Den handlar också om ett mord på ett oidentifierbart offer och en ung mans ostoppbara väg in i grov kriminalitet. Och, min vana trogen, så handlar den om Stockholms undre värld och dess kopplingar till de övre skikten i samhället.

Vad gillar du mest med att skriva?

– Verklighetsflykten. Ibland sänker jag blicken mot datorskärmen och tittar upp två timmar senare, med sju sidor skrivna. Jag vet knappt vad som har hänt, men antar att det är det som utgör det beryktade flowet.

Vad läser du själv i sommar?

– Knausgård och Dennis Lehanes senaste.

STHLM Delete utkommer 12 maj i pocket.

Foto: Pierre Björk

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Anna Fredriksson – ”Livet har inget bäst-före-datum”

annafre

 

Anna Fredriksson, född 1966, är manusförfattare och har skrivit manus till en rad tv-serier och filmer – bland annat Rederiet, Wallander, Maria Wern, Sprängaren och Tjenare Kungen. Hennes romaner Sommarhuset, Lyckostigen, Augustiresan och Tisdagsklubben har fått ett mycket fint mottagande av både recensenter och läsare och har sålt i sammanlagt mer än 350 000 exemplar. Hon har tre söner och bor i Stockholm. Tisdagsklubben är nu aktuell i pocket.

 

Kan du lite kort berätta vad Tisdagsklubben handlar om?

– Det är en kärlekshistoria, ur flera aspekter. Boken handlar om Karin, 62 år, som har varit gift med Sten i 35 år. Hon tycker sig trivas bra med livet, men så får Sten en stroke vilket rubbar hela tillvaron för dem båda. Även om han klarar sig utan fysiska men så leder det till att han blir sluten och börjar fundera över sina livsval. Karin å sin sida får plötsligt lust att göra något nytt, så hon anmäler sig till en kurs i avancerad asiatisk matlagning. Där hamnar hon i en helt ny värld och kursledaren visar sig vara en både irriterande och fascinerande man…    

Hur fick du idén till boken?

– Idén dök upp för flera år sedan, då i form av ett filmmanus (jag är manusförfattare i grunden). Jag och min kompis Annika som är regissör ville göra en romantisk komedi där huvudpersonerna var 60 plus, och eftersom Annika älskar matlagning ville hon ha med mycket mat i filmen. Så jag hittade på en historia med ett moraliskt dilemma som jag tyckte var intressant. Av olika skäl blev inte filmen av, så då använde jag storyn som grund för en roman i stället. Boken blev ganska annorlunda och mycket mer allvarlig, av någon anledning.  

Vad ville du berätta om?

– Främst kände jag nog ett behov av att förmedla känslan av att livet är långt och rikt, och att det inte har något bäst-före-datum . Sedan tror jag att det svåra val Karin ställs inför inte är helt ovanligt — att antingen göra det man uppfattar som sin plikt eller att bejaka sina egna känslomässiga behov. 

Huvudpersonen i din bok, Karin, är äldre än vad du själv är. Har det påverkat skrivandet på något sätt? Gjort det svårare eller enklare? Roligare?

 – Det är första gången jag har haft en huvudperson som varit äldre än jag själv, men jag tycker inte att det var så stor skillnad mot att försöka berätta om vilken annan människa som helst som är olik mig på något sätt. Det var roligt att skriva om någon som var ung och vild på 70-talet och nu lever upp igen. Det viktigaste var att komma ihåg att vi alla nog känner oss ungefär likadana inuti oavsett om åren går.  

 Finns det en allmän mening om hur en kvinna i Karins ålder förväntas vara? Vad hon får och inte får göra?

– Det tror jag definitivt att det fortfarande gör, även om det säkert beror lite på var man bor och vilken livsstil man har. Själv är jag glad att ha ett flertal fantastiska vänner och bekanta som är äldre än jag och gör precis vad de vill utan att bry sig om vad andra tycker. De är mina förebilder.  

 Hur skulle du själv beskriva dina böcker? Skulle man kunna ge dem en genrebeteckning (roman)? Finns det något som går som en röd tråd genom dem?

– Mina böcker kallas ofta relationsromaner eller feelgoodromaner och det kan stämma bra. Jag gillar inte kolsvarta slut, jag vill ge läsaren ett ljus, visa att livsproblem kan lösas på ett eller annat sätt. Den röda tråden för mig är att berätta om nära relationer och skildra verkligheten som den är. Jag försöker också alltid hitta en grundkonflikt som är oerhört vanlig i många människors liv och ändå originell i bokform, ett tema jag inte har sett skildrat i en roman förut.    

 Hur skriver du? Har du en noga uttänkt plan innan du sätter igång eller kommer handlingen allt eftersom?

 – Som manusförfattare till film och tv-serier måste man planera handlingen i förväg, eftersom det är så många personer inblandade i skapandet. Så jag har alltid en plan även när jag skriver böcker, både av gammal vana och för att det är praktiskt och tidsbesparande. Dessutom är det kul! Jag tycker att skrivandet blir tråkigt om jag inte har en aning om vart jag ska. Men självklart är planen bara en skiss, när jag väl har börjat skriva avviker jag från den hela tiden och är öppen för infall och idéer. 

 När skriver du? 

 – Om det inte är sommar: i stort sett varje dag, sju dagar i veckan. Tiderna kan variera men jag försöker hålla mig till kontorstider. Rätt ofta skriver jag på kvällstid också. På sommaren kan det bli lite längre pauser, då är jag i Skåne och har oftast vänner eller vuxna barn på besök. Lite ledigt måste man ju ha.

 Var skriver du?

Antingen hemma i min lägenhet i Vasastan i Stockholm eller i mitt hus på Österlen, dit jag åker lite då och då året runt. Sitter alltid vid ett skrivbord – skulle aldrig klara att ligga i soffan eller sängen som vissa kollegor gillar att göra… Kan inte heller skriva på kaféer eller på resor, då blir jag bara ofokuserad. Planera kan jag däremot göra var som helst.

 Till sist: Har du någon riktigt bra sommarläsning att rekommendera (utöver Tisdagsklubben)?

 – Jag läser just nu Domaren av IanMcEwan som är en av mina favoritförfattare. Sedan tycker jag också att Kvinna inför rätta av Louise Doughty var väldigt bra och spännande. 

 

(Foto Caroline Andersson)

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail