Elin Persson

Elin Persson (född 1992) är socialantropolog och har gått skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. När hon inte skriver jobbar hon med socialt arbete. Hennes debutroman "De afghanska sönerna" är en brännande text som inte vill släppa taget. Den är också en hyllning till alla som jobbar på HVB-hem. Elin Perssons nya bok för unga, Det är någonting som drar i mig, utkommer våren 2021.

Berätta kort om din bakgrund, vem är Elin?
Jag kommer från ett väldigt litet samhälle i Hälsingland som heter Lingbo. Jag är utbildad socialantropolog och arbetar med socialt arbete. Och så skriver jag, det har jag gjort alltid. Jag gick skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola, och där skrev jag min debutroman De afghanska sönerna. Idag bor jag i Umeå och varvar skrivandet med socialt arbete och naturen.

Vad handlar De afghanska sönerna om?
Rent konkret skildrar romanen ett hvb-hem för ensamkommande ungdomar där en ung tjej vid namn Rebecka arbetar. Hon har hand om en avdelning för tre killar från Afghanistan, och genom hennes blick får vi lära känna Ahmed, Zaher och Hamid. För mig handlar De afghanska sönerna om väntan och vad det kan göra med människor. Om att befinna sig i ett limbo mellan det som har varit, och det som ska bli. Zaher, Hamid och Ahmed är tre väldigt olika personer som bär på olika erfarenheter och minnen. De förenas i väntandet och hanterar det på olika sätt.

Vem är din tänkta läsare?
Jag har arbetat med ensamkommande ungdomar, och under skrivprocessen var dessa ungdomar mina tänkta läsare. Det var dem jag riktade språket och berättelsen till. Sedan boken släpptes önskar jag att den når de personer som behöver den, både de med egna erfarenheter av flykt och de som undrar hur det är på ett hvb-hem.

Vad önskar du att läsare ska ta med sig av din berättelse?

Min önskan är inte att ge några svar, snarare att skapa perspektiv och öppna dörrar till nya tankar.

Snart släpps din nya bok, berätta kort om den.
Det är någonting som drar i mig handlar om Andréa som bor i en liten byhåla. Hennes närmaste vän är skötsam och gör det man ska, medan Andréa längtar efter något annat. På kvällarna drar hon till torget, hoppar in i en epa, hänger med äldre och dricker öl ur långburkar. I skrivandet utgick jag mycket från en känsla som jag tror att många som kommer från ett mindre samhälle kan relatera till, att någonting inuti en drar, att ströva runt på vägarna och bara vänta på att något ska hända, vad som helst egentligen.