Vem dödade min far

Författare: Édouard Louis
Köp boken

Utgivningsdag: 2020-04-07
Recensionsdag: 2020-04-07

Mediakontakt: Bonnierförlagens Press

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. "Vem dödade min far" är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

Boken är även ett ovanligt kärleksbrev till en far, som består av en serie minnen, fulla av fattigdom, alkohol och tobaksrök, enstaka lyckliga ögonblick, men framför allt erfarenheter som visar hur avståndet växt mellan sonen som utbildar sig och lär känna världen och fadern vars möjligheter varit kringskurna från början. Den är en vredgad uppgörelse med den politik som stöttar och skyddar vissa, medan den utsätter andra för förföljelse, sjukdom och död. Den som tar ifrån de fattiga för att sänka skatterna för dem som redan har. Politiker som beslutat att vissa mediciner är onödiga, att det ”ska löna sig att arbeta”, och att ”lättja” inte ska stödjas av staten, och därmed maler ner dem som redan är på botten ännu lite mer, kröker deras ryggar ännu lite mer ner mot rännstenen.

Édouard Louis sätt att i alla sina böcker blanda ett sociologiskt perspektiv och tillvägagångssätt med det självbiografiska skönlitterära berättandet är verkningsfullt, först i uppväxt- & klasskildringen i debuten, följt av skildringen av att ha blivit utsatt för övergrepp och våldtäkt i den förra boken, ”Våldets historia”, och nu med fokus på sin egen far. De båda har genom åren haft ett komplicerat förhållande och den här texten är en stridsskrift och en uppgörelse med politiker och andra makthavare och de mekanismer i samhället som tagit kål på den både fysiskt och psykiskt utslitne (sjukpensionerade och utförsäkrade) fadern i förtid.

"Det blir ett sorgset och mycket kärleksfullt porträtt av en pappa. Édouard Louis skriver så avskalat att varje mening framstår som varsamt frammejslad. Hans stora känsloregister rymmer stark och drabbande rädsla, besvikelse, skam, sorg och kärlek – och också en återhållen, sammanbiten och iskallt anklagande vrede. I en tid då stora romanförfattare visar sin tyngd genom att skriva böcker på tusen sidor krävs ett visst självförtroende att ge ut en roman på 85 sidor. Det krävs också en oerhörd skicklighet att med så få meningar lyckas förmedla en historia som griper tag – och samtidigt göra grundläggande analyser om vår tid. Édouard Louis skriver så att man vill ha mer av honom. Och det får man också, för boken Vem dödade min far rymmer tankar som räcker lång tid framöver." /Clara Block Hane, Svenska Dagbladet

"Det blir ett sorgset och mycket kärleksfullt porträtt av en pappa. Édouard Louis skriver så avskalat att varje mening framstår som varsamt frammejslad. Hans stora känsloregister rymmer stark och drabbande rädsla, besvikelse, skam, sorg och kärlek – och också en återhållen, sammanbiten och iskallt anklagande vrede. I en tid då stora romanförfattare visar sin tyngd genom att skriva böcker på tusen sidor krävs ett visst självförtroende att ge ut en roman på 85 sidor. Det krävs också en oerhörd skicklighet att med så få meningar lyckas förmedla en historia som griper tag – och samtidigt göra grundläggande analyser om vår tid. Édouard Louis skriver så att man vill ha mer av honom. Och det får man också, för boken Vem dödade min far rymmer tankar som räcker lång tid framöver." /Clara Block Hane, Svenska Dagbladet

"Édouard Louis knappt nittiosidiga lilla bok Vem dödade min far har en densitet som känns ända ner i händerna när man läser. Innehållet är så tungt att armarna faller i knät. Tanken kräver vila, känslorna måste svalna. (...) Genom inhuman politik har de franska regeringarna kränkt inte bara hans pappa – utan alla som bytt in en del av sina inkomster mot en statlig trygghetsgaranti som uppenbarligen inte längre gäller. Vem dödade min far är ett kraftigt 'j’accuse' mot detta svek." /Gabriella Håkansson, Sydsvenskan

"På bara 85 sidor gör han en knivskarp analys av samtidens Europa och ställer franska makthavare till svars för en politik som i förlängningen dödade hans far." /Ingalill Mosander, Aftonbladet

"Det är en sorgsen uppväxtskildring och ett fränt angrepp på den politiska makten i Frankrike. Men det är framför allt stor litteratur. Exakt, obeveklig och vacker. (...) Det är ett rörande slut, ja, faktiskt hoppfullt, på en roman som lyckas säga så mycket med så få ord." /Stefan Eklund, Borås Tidning

"Den är inte ens på hundra sidor. Men den går som en löpeld genom världen. (...) I sin tredje roman träder andra och nya sidor av fadern fram – en arbetare som bestals på sin barndom, sin ungdom, sin hälsa men också en man full av påhitt och till och med av kärlek till sin homosexuelle son som han inför andra försvarade. Det är fruktansvärt gripande." Göran Greider, Dala-Demokraten

"Vem dödade min far är fylld av snabba, precist utmejslade minnesbilder från en barndom där våldet åt upp syret i luften och ungdomen är något man måste stjäla, medan andra får den till skänks. Den fjäderlätta och genomskinliga prosan gör att scener (...) får en skakande objektivitet. (...) Över de sista sidorna vilar ett svagt skimmer av försoning mellan far och son, en försoning vars förutsättning är solidaritet. (...) Vem dödade min far säger till oss att där fattigdom är en skam är rikedomen skamlös, och han gör det med fullkomligt ovedersäglig auktoritet." /Ragnar Strömberg, Göteborgs-Posten

"Klar och hård som en välslipad diamant gnistrar texten i både budskap och gestaltning." /Malin Ullgren, Dagens Nyheter

"Vem dödade min far är en skrift som lågar av klassresenärsförfattarens börda." /Anneli Jordahl, Aftonbladet

"Han skriver för att fördela vikten mer rättvist mellan individ och samhällsansvar. Är allt samhällets och maktens fel? Mest uppskattar jag gliporna i vreden, när komplexiteten i dess fulla vidd anas." /Kristian Ekenberg, Gefle Dagblad

"Det briljanta med Louis bok är att den angör en brygga mellan två världar som ofta separeras: en abstrakt politisk debatt om 'incitament att arbeta' eller 'senarelagd pension' och den vardag där denna politik syns, hörs och känns som slag mot de som redan ligger. I den ena världen fattas beslut av de som har. Eftersom de i regel lever i överflöd kan de unna sig att ta politik med ro. I den andra världen finns de som inte kan ta politik med annat än oro, eftersom även till synes små förändringar får marken under fötterna att skaka." /Johan Örestig, Västerbottens-Kuriren

"... en stenhård attack på klassamhället och ett kärleksbrev till en far." /Ulrika Milles, Kulturnyheterna, SVT

"Boken är kort, mycket kort. Med knappt hundra sidor är det snarare en pamflett. Språket är till synes rakt och okonstlat, men i denna enkelhet finns en självklar precision. Texten drivs av ett ursinne som hela tiden för berättelsen framåt. Jag önskar att Louis hade skrivit något som var mycket längre, men inser att denna invändning är självisk. Som läsare skulle jag vilja stanna längre i Édouard Louis litterära värld. I själva verket är boken kort av nödvändighet: det är ett utbrott av raseri, en kontrollerad explosion. (...) Det är väldigt uppfriskande att läsa litteratur som befinner sig mitt i samtiden; det här är litteratur som vill skaka om och påverka." /Johan Fingal, Jönköpings-Posten

"Édouard Louis har etablerat en egen och laddad stil i det korta formatets kondenserade prosa, och rent berättartekniskt blir detta ett starkt och effektivt grepp även här. (...) han insisterar på att tala om klassamhället i termer av ett våld som tar konkreta, mänskliga offer. Våldet som fenomen bär nämligen på en moraliskt övertygande dimension som de flesta andra saknar, genom att det bryter mot det som kommer allra närmast en etisk urprincip: att inte aktivt tillfoga skada. I samma stund som det räknas som våld att människor faktiskt dör av exploatering och brutal klasspolitik så skapas också en tvingande uppmaning om att få detta att upphöra." /Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

"Bortsett från en politisk anklagelseakt är det också en gripande gestaltning av den förbehållsamma kärleken mellan en far och en son där föreställningar om manlighet och om klass står i vägen. Texten är sylvasst välformulerad, rasande och svår att lägga ifrån sig medan man läser och svår att skaka av sig efteråt." /Jalal Lalouni, Kulturnytt, Sveriges Radio

"Louis har intelligensen och den hantverksmässiga skrivförmågan att förklara den komplicerade faderskärleken med ett perspektiv på klass, och på resten av samhället, som få andra författare idag verkar kapabla till. (...) en otrolig stilist i sin tydlighet. Varje kort historia, skriven på en osentimental prosa, är sprängfylld med känslomässig betydelse och går inte att missförstå." /Kristoffer Viita, ETC

"... hans text skär genom klass, kropp, könsidentiteter och politik på ett rent fysiskt sätt. Det är en makalös text som börjar i försiktigt återhållen vrede för att slutligen anklaga hela den förda franska politiken – och inte minst människorna bakom den. Han anklagar, på klassiskt franskt manér J'Accuse!" /Catarina Berglund, Kommunalarbetaren

"Boken är både ett tal till en far som inte vill lyssna och ett försök att tala för honom. Starkast är skildringen av deras relation. (...) I Vem dödade min far är skildringen av pappan både ömsint och oförlåtande. Precis som Nina Bouraoui återvänder Louis till scener från tidigare autofiktiva romaner, och sätter dem i ett nytt ljus." /Marie Ramnehill, Arbetet

"Den är smärtsam och vacker – en anklagelseakt mot de styrande i samhället ..." /Hanna Bergström, Nöjesguiden

"Läs Édouard Louis finstämda berättelse om fadern och vad som finns kvar av hans liv, långt från elitens viner, modehus och parfymer.
Jag vill börja med att berömma Marianne Tufvessons välgjorda översättning. Det är hon som får oss att förstå hur språket kan skapa klyftor mellan en son och en far utan att förringa fadern. (...) Édouard Louis språk får mig att frysa, gråta och känna, hans berättelse får mig att begripa varför de gula västarna slåss varje lördag." /Eva Bergsten Sundberg, Norrländska Socialdemokraten

"Boken är uttryckligen en hämnd. Den dittills ganska återhållna stilen intensifieras mot slutet då Louis radar upp namn på politiker som utgör svaret på titelns fråga: Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy, Emmanuel Macron... Louis gör människor av politikerna bakom besluten genom namngivandet, han för ner dem närmare fadern. Det är litterärt effektfullt. Édouard Louis är en författare med stjärnstatus i Frankrike. Ett furiöst angrepp av det här slaget i en politiskt orolig tid är med andra ord hett stoff i debatten. Men de något mindre iögonfallande sidorna av boken övertygar ännu mer. Den blott nittio sidor långa texten består till stor del av glimtvisa minnesbilder av fadern under Louis uppväxt. Distansen och den momentana närheten kan påminna om Bruce Springsteens fadersskildringar. En tyst, nedbruten man i det mörka köket. En son som måste ta sig därifrån." /Daniel Erlandsson, Upsala Nya Tidning

"För samhällets fattiga är politiken inte en ytlig tävlan mellan abstrakta idéer och värderingar, utan ett rent kroppsligt maktutövande. Vem har ont i kroppen efter arbetsdagen? Vem går och lägger sig hungrig? Vem har råd att hålla huset varmt om vintern? I Louis värld är det politiken som besvarar de frågorna.Vem dödade min far? är en briljant uppgörelse med den nyliberala arbetslinjen. Louis skriver om Frankrike, men det finns tydliga likheter med den svenska utvecklingen." /Conrad Palmcrantz, Frihet

Visa mer

Detaljerad fakta

Recensionsdag: 2020-04-07 Genre: Skönlitteratur och relaterande ämnen Översättare: Marianne Tufvesson Originalutgåvans titel: Qui a tué mon père? Originalutgåvans utgivningsår: 2018 Omslagsformgivare: Elina Grandin Thema-kod: Modern och samtida skönlitteratur Antal sidor: 89 Mått: 110 x 180 x 7 mm Vikt: 58 g Format (utgivningsdatum): Pocket, 9789146236733 (2020-04-07)

Fler böcker av författaren

Nyheter om boken

Vem dödade min far

Författare: Édouard Louis
Köp boken

Utgivningsdag: 2020-04-07
Recensionsdag: 2020-04-07

Mediakontakt: Bonnierförlagens Press

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. "Vem dödade min far" är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

Boken är även ett ovanligt kärleksbrev till en far, som består av en serie minnen, fulla av fattigdom, alkohol och tobaksrök, enstaka lyckliga ögonblick, men framför allt erfarenheter som visar hur avståndet växt mellan sonen som utbildar sig och lär känna världen och fadern vars möjligheter varit kringskurna från början. Den är en vredgad uppgörelse med den politik som stöttar och skyddar vissa, medan den utsätter andra för förföljelse, sjukdom och död. Den som tar ifrån de fattiga för att sänka skatterna för dem som redan har. Politiker som beslutat att vissa mediciner är onödiga, att det ”ska löna sig att arbeta”, och att ”lättja” inte ska stödjas av staten, och därmed maler ner dem som redan är på botten ännu lite mer, kröker deras ryggar ännu lite mer ner mot rännstenen.

Édouard Louis sätt att i alla sina böcker blanda ett sociologiskt perspektiv och tillvägagångssätt med det självbiografiska skönlitterära berättandet är verkningsfullt, först i uppväxt- & klasskildringen i debuten, följt av skildringen av att ha blivit utsatt för övergrepp och våldtäkt i den förra boken, ”Våldets historia”, och nu med fokus på sin egen far. De båda har genom åren haft ett komplicerat förhållande och den här texten är en stridsskrift och en uppgörelse med politiker och andra makthavare och de mekanismer i samhället som tagit kål på den både fysiskt och psykiskt utslitne (sjukpensionerade och utförsäkrade) fadern i förtid.

"Det blir ett sorgset och mycket kärleksfullt porträtt av en pappa. Édouard Louis skriver så avskalat att varje mening framstår som varsamt frammejslad. Hans stora känsloregister rymmer stark och drabbande rädsla, besvikelse, skam, sorg och kärlek – och också en återhållen, sammanbiten och iskallt anklagande vrede. I en tid då stora romanförfattare visar sin tyngd genom att skriva böcker på tusen sidor krävs ett visst självförtroende att ge ut en roman på 85 sidor. Det krävs också en oerhörd skicklighet att med så få meningar lyckas förmedla en historia som griper tag – och samtidigt göra grundläggande analyser om vår tid. Édouard Louis skriver så att man vill ha mer av honom. Och det får man också, för boken Vem dödade min far rymmer tankar som räcker lång tid framöver." /Clara Block Hane, Svenska Dagbladet

"Det blir ett sorgset och mycket kärleksfullt porträtt av en pappa. Édouard Louis skriver så avskalat att varje mening framstår som varsamt frammejslad. Hans stora känsloregister rymmer stark och drabbande rädsla, besvikelse, skam, sorg och kärlek – och också en återhållen, sammanbiten och iskallt anklagande vrede. I en tid då stora romanförfattare visar sin tyngd genom att skriva böcker på tusen sidor krävs ett visst självförtroende att ge ut en roman på 85 sidor. Det krävs också en oerhörd skicklighet att med så få meningar lyckas förmedla en historia som griper tag – och samtidigt göra grundläggande analyser om vår tid. Édouard Louis skriver så att man vill ha mer av honom. Och det får man också, för boken Vem dödade min far rymmer tankar som räcker lång tid framöver." /Clara Block Hane, Svenska Dagbladet

"Édouard Louis knappt nittiosidiga lilla bok Vem dödade min far har en densitet som känns ända ner i händerna när man läser. Innehållet är så tungt att armarna faller i knät. Tanken kräver vila, känslorna måste svalna. (...) Genom inhuman politik har de franska regeringarna kränkt inte bara hans pappa – utan alla som bytt in en del av sina inkomster mot en statlig trygghetsgaranti som uppenbarligen inte längre gäller. Vem dödade min far är ett kraftigt 'j’accuse' mot detta svek." /Gabriella Håkansson, Sydsvenskan

"På bara 85 sidor gör han en knivskarp analys av samtidens Europa och ställer franska makthavare till svars för en politik som i förlängningen dödade hans far." /Ingalill Mosander, Aftonbladet

"Det är en sorgsen uppväxtskildring och ett fränt angrepp på den politiska makten i Frankrike. Men det är framför allt stor litteratur. Exakt, obeveklig och vacker. (...) Det är ett rörande slut, ja, faktiskt hoppfullt, på en roman som lyckas säga så mycket med så få ord." /Stefan Eklund, Borås Tidning

"Den är inte ens på hundra sidor. Men den går som en löpeld genom världen. (...) I sin tredje roman träder andra och nya sidor av fadern fram – en arbetare som bestals på sin barndom, sin ungdom, sin hälsa men också en man full av påhitt och till och med av kärlek till sin homosexuelle son som han inför andra försvarade. Det är fruktansvärt gripande." Göran Greider, Dala-Demokraten

"Vem dödade min far är fylld av snabba, precist utmejslade minnesbilder från en barndom där våldet åt upp syret i luften och ungdomen är något man måste stjäla, medan andra får den till skänks. Den fjäderlätta och genomskinliga prosan gör att scener (...) får en skakande objektivitet. (...) Över de sista sidorna vilar ett svagt skimmer av försoning mellan far och son, en försoning vars förutsättning är solidaritet. (...) Vem dödade min far säger till oss att där fattigdom är en skam är rikedomen skamlös, och han gör det med fullkomligt ovedersäglig auktoritet." /Ragnar Strömberg, Göteborgs-Posten

"Klar och hård som en välslipad diamant gnistrar texten i både budskap och gestaltning." /Malin Ullgren, Dagens Nyheter

"Vem dödade min far är en skrift som lågar av klassresenärsförfattarens börda." /Anneli Jordahl, Aftonbladet

"Han skriver för att fördela vikten mer rättvist mellan individ och samhällsansvar. Är allt samhällets och maktens fel? Mest uppskattar jag gliporna i vreden, när komplexiteten i dess fulla vidd anas." /Kristian Ekenberg, Gefle Dagblad

"Det briljanta med Louis bok är att den angör en brygga mellan två världar som ofta separeras: en abstrakt politisk debatt om 'incitament att arbeta' eller 'senarelagd pension' och den vardag där denna politik syns, hörs och känns som slag mot de som redan ligger. I den ena världen fattas beslut av de som har. Eftersom de i regel lever i överflöd kan de unna sig att ta politik med ro. I den andra världen finns de som inte kan ta politik med annat än oro, eftersom även till synes små förändringar får marken under fötterna att skaka." /Johan Örestig, Västerbottens-Kuriren

"... en stenhård attack på klassamhället och ett kärleksbrev till en far." /Ulrika Milles, Kulturnyheterna, SVT

"Boken är kort, mycket kort. Med knappt hundra sidor är det snarare en pamflett. Språket är till synes rakt och okonstlat, men i denna enkelhet finns en självklar precision. Texten drivs av ett ursinne som hela tiden för berättelsen framåt. Jag önskar att Louis hade skrivit något som var mycket längre, men inser att denna invändning är självisk. Som läsare skulle jag vilja stanna längre i Édouard Louis litterära värld. I själva verket är boken kort av nödvändighet: det är ett utbrott av raseri, en kontrollerad explosion. (...) Det är väldigt uppfriskande att läsa litteratur som befinner sig mitt i samtiden; det här är litteratur som vill skaka om och påverka." /Johan Fingal, Jönköpings-Posten

"Édouard Louis har etablerat en egen och laddad stil i det korta formatets kondenserade prosa, och rent berättartekniskt blir detta ett starkt och effektivt grepp även här. (...) han insisterar på att tala om klassamhället i termer av ett våld som tar konkreta, mänskliga offer. Våldet som fenomen bär nämligen på en moraliskt övertygande dimension som de flesta andra saknar, genom att det bryter mot det som kommer allra närmast en etisk urprincip: att inte aktivt tillfoga skada. I samma stund som det räknas som våld att människor faktiskt dör av exploatering och brutal klasspolitik så skapas också en tvingande uppmaning om att få detta att upphöra." /Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

"Bortsett från en politisk anklagelseakt är det också en gripande gestaltning av den förbehållsamma kärleken mellan en far och en son där föreställningar om manlighet och om klass står i vägen. Texten är sylvasst välformulerad, rasande och svår att lägga ifrån sig medan man läser och svår att skaka av sig efteråt." /Jalal Lalouni, Kulturnytt, Sveriges Radio

"Louis har intelligensen och den hantverksmässiga skrivförmågan att förklara den komplicerade faderskärleken med ett perspektiv på klass, och på resten av samhället, som få andra författare idag verkar kapabla till. (...) en otrolig stilist i sin tydlighet. Varje kort historia, skriven på en osentimental prosa, är sprängfylld med känslomässig betydelse och går inte att missförstå." /Kristoffer Viita, ETC

"... hans text skär genom klass, kropp, könsidentiteter och politik på ett rent fysiskt sätt. Det är en makalös text som börjar i försiktigt återhållen vrede för att slutligen anklaga hela den förda franska politiken – och inte minst människorna bakom den. Han anklagar, på klassiskt franskt manér J'Accuse!" /Catarina Berglund, Kommunalarbetaren

"Boken är både ett tal till en far som inte vill lyssna och ett försök att tala för honom. Starkast är skildringen av deras relation. (...) I Vem dödade min far är skildringen av pappan både ömsint och oförlåtande. Precis som Nina Bouraoui återvänder Louis till scener från tidigare autofiktiva romaner, och sätter dem i ett nytt ljus." /Marie Ramnehill, Arbetet

"Den är smärtsam och vacker – en anklagelseakt mot de styrande i samhället ..." /Hanna Bergström, Nöjesguiden

"Läs Édouard Louis finstämda berättelse om fadern och vad som finns kvar av hans liv, långt från elitens viner, modehus och parfymer.
Jag vill börja med att berömma Marianne Tufvessons välgjorda översättning. Det är hon som får oss att förstå hur språket kan skapa klyftor mellan en son och en far utan att förringa fadern. (...) Édouard Louis språk får mig att frysa, gråta och känna, hans berättelse får mig att begripa varför de gula västarna slåss varje lördag." /Eva Bergsten Sundberg, Norrländska Socialdemokraten

"Boken är uttryckligen en hämnd. Den dittills ganska återhållna stilen intensifieras mot slutet då Louis radar upp namn på politiker som utgör svaret på titelns fråga: Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy, Emmanuel Macron... Louis gör människor av politikerna bakom besluten genom namngivandet, han för ner dem närmare fadern. Det är litterärt effektfullt. Édouard Louis är en författare med stjärnstatus i Frankrike. Ett furiöst angrepp av det här slaget i en politiskt orolig tid är med andra ord hett stoff i debatten. Men de något mindre iögonfallande sidorna av boken övertygar ännu mer. Den blott nittio sidor långa texten består till stor del av glimtvisa minnesbilder av fadern under Louis uppväxt. Distansen och den momentana närheten kan påminna om Bruce Springsteens fadersskildringar. En tyst, nedbruten man i det mörka köket. En son som måste ta sig därifrån." /Daniel Erlandsson, Upsala Nya Tidning

"För samhällets fattiga är politiken inte en ytlig tävlan mellan abstrakta idéer och värderingar, utan ett rent kroppsligt maktutövande. Vem har ont i kroppen efter arbetsdagen? Vem går och lägger sig hungrig? Vem har råd att hålla huset varmt om vintern? I Louis värld är det politiken som besvarar de frågorna.Vem dödade min far? är en briljant uppgörelse med den nyliberala arbetslinjen. Louis skriver om Frankrike, men det finns tydliga likheter med den svenska utvecklingen." /Conrad Palmcrantz, Frihet

Visa mer

Ladda ner omslag

Ladda ner 3D-omslag

Detaljerad fakta

Recensionsdag: 2020-04-07 Genre: Skönlitteratur och relaterande ämnen Översättare: Marianne Tufvesson Originalutgåvans titel: Qui a tué mon père? Originalutgåvans utgivningsår: 2018 Omslagsformgivare: Elina Grandin Thema-kod: Modern och samtida skönlitteratur Antal sidor: 89 Mått: 110 x 180 x 7 mm Vikt: 58 g Format (utgivningsdatum): Pocket, 9789146236733 (2020-04-07)

Fler böcker av författaren

Nyheter om boken

Sök bland våra böcker och författare

Sök bland våra böcker och författare