Björn af Kleen

Jag är uppvuxen i Hedemora i Dalarna. Där ligger ett gatukök som heter Lappens. Lappens har alltid varit berömt för sina stora portioner (mos, glass). Nu är det också berömt för sin före detta stamgäst Anders Eklund.

Runt Lappens ligger skog och en del åker. Under mina sjutton år i Hedemora tänkte jag aldrig på denna skog som något annat än en dyster inramning till Lappens grill. Skogen har blivit synonym med svensk landsbygd, med avfolkning, krisåtgärder, sysslolöshet och sjaskigt våld – med agrar melankoli.

När jag började läsa om den svenska adeln – eskapism? – kom jag att förstå att svensk skog och åker också har en annan innebörd. När adeln formades i slutet av 1200-talet var dess viktigaste rättighet skattebefrielse på jord. Genom att slippa betala skatt för sina åkrar och skogar kunde man upprätthålla sin status som elit: överskottet från skattebefrielsen bekostade utbildningar, resor, fester. Adelns övertag på andra klasser var grundad i samma typ av jord och skog som ramade in Lappens grill. Det var svårt att förstå.

Ännu svårare att förstå var hur det kommer sig att så många svenska adelsfamiljer än i dag är mycket stora jord- och skogsägare. Den mark man hade råd att köpa tack vare skattebefrielsen på 1600- och 1700-talet är i flera fall fortfarande i samma familjs ägo. Här finns en fascinerande plump i svensk fördelningspolitik. Plötsligt framstod Göran Perssons nybyggda gård i Sörmland som en kulmen på, snarare än som ett brott med, svensk välfärdspolitik.

Mitt efternamn, af Kleen, står med i adelskalendern. Jag är däremot inte adlig. Det beror på att jag, liksom mina syskon, ärvt vårt efternamn av min mamma. Ett namn och ett blod kan enligt Riddarhusets principer inte ärvas på mammans sida. Adopterade kan heller inte kalla sig adliga, även om de har ett adligt namn.

Under mina 17 år på Lappens grill var det aldrig någon som ifrågasatte varför mina föräldrar utrustat oss med mammas efternamn. Jag gissar att Lappens inte är prenumeranter på kalendern.
De slott och herrgårdar som jag har besökt under arbetet med boken är mer ofta utrustade med genealogiska bevisdokument. Någon har påmint mig om min status som bastard i sammanhanget. En gång mejlade Expressens kolumnist Cecilia Hagen och undrade varför jag kallar mig af Kleen?

Ja, varför? På samma sätt som skogen runt Lappens grill har ändrat innebörd under arbetet med denna bok, har mitt eget efternamn kommit att göra det. Om skogen blivit mer glamourös, så har mitt efternamn samtidigt blivit en smula solkigare.

Björn af Kleen

Utgivning

Björn af Kleen

Jag är uppvuxen i Hedemora i Dalarna. Där ligger ett gatukök som heter Lappens. Lappens har alltid varit berömt för sina stora portioner (mos, glass). Nu är det också berömt för sin före detta stamgäst Anders Eklund.

Runt Lappens ligger skog och en del åker. Under mina sjutton år i Hedemora tänkte jag aldrig på denna skog som något annat än en dyster inramning till Lappens grill. Skogen har blivit synonym med svensk landsbygd, med avfolkning, krisåtgärder, sysslolöshet och sjaskigt våld – med agrar melankoli.

När jag började läsa om den svenska adeln – eskapism? – kom jag att förstå att svensk skog och åker också har en annan innebörd. När adeln formades i slutet av 1200-talet var dess viktigaste rättighet skattebefrielse på jord. Genom att slippa betala skatt för sina åkrar och skogar kunde man upprätthålla sin status som elit: överskottet från skattebefrielsen bekostade utbildningar, resor, fester. Adelns övertag på andra klasser var grundad i samma typ av jord och skog som ramade in Lappens grill. Det var svårt att förstå.

Ännu svårare att förstå var hur det kommer sig att så många svenska adelsfamiljer än i dag är mycket stora jord- och skogsägare. Den mark man hade råd att köpa tack vare skattebefrielsen på 1600- och 1700-talet är i flera fall fortfarande i samma familjs ägo. Här finns en fascinerande plump i svensk fördelningspolitik. Plötsligt framstod Göran Perssons nybyggda gård i Sörmland som en kulmen på, snarare än som ett brott med, svensk välfärdspolitik.

Mitt efternamn, af Kleen, står med i adelskalendern. Jag är däremot inte adlig. Det beror på att jag, liksom mina syskon, ärvt vårt efternamn av min mamma. Ett namn och ett blod kan enligt Riddarhusets principer inte ärvas på mammans sida. Adopterade kan heller inte kalla sig adliga, även om de har ett adligt namn.

Under mina 17 år på Lappens grill var det aldrig någon som ifrågasatte varför mina föräldrar utrustat oss med mammas efternamn. Jag gissar att Lappens inte är prenumeranter på kalendern.
De slott och herrgårdar som jag har besökt under arbetet med boken är mer ofta utrustade med genealogiska bevisdokument. Någon har påmint mig om min status som bastard i sammanhanget. En gång mejlade Expressens kolumnist Cecilia Hagen och undrade varför jag kallar mig af Kleen?

Ja, varför? På samma sätt som skogen runt Lappens grill har ändrat innebörd under arbetet med denna bok, har mitt eget efternamn kommit att göra det. Om skogen blivit mer glamourös, så har mitt efternamn samtidigt blivit en smula solkigare.

Björn af Kleen

Sök bland våra böcker och författare

Sök bland våra böcker och författare