Tysklands förflutna hinner upp en ung man på ett högst oväntat sätt – i kärleken till en målning. Ett äkta par i Östberlin förråder varandra – för att rädda sitt äktenskap. En tysk student blir kär i en amerikansk judinna – men deras bakgrund gör det omöjligt för dem att mötas som individer.   Som titeln antyder är de sju berättelserna i Kärleksflykter variationer på ett och samma tema: flykten från (och till) kärleken, såväl mellan man och kvinna som mellan föräldrar och barn. Kärlek i vid bemärkelse.   Bernhard Schlink har med sin fina psykologiska känsla förmågan att skildra avgörande situationer i människors liv – både vardagliga och mer extrema – på ett trovärdigt sätt. Berättelserna i Kärleksflykter är hållna i samma stil som hans roman Högläsaren – en traditionellt realistisk stil, utan påfallande märkvärdigheter – och är helt i nivå med den. Flera av dem formar sig, precis som Högläsaren, till ett analytiskt/kriminalistiskt friläggande av ett förträngt eller okänt förflutet.   I tre av berättelserna är den "lilla" historien oupplösligt knuten till den "stora": i "Flickan med ödlan" och "Omskärelsen" till Förintelsen, i "Sidosprånget" till Tysklands delning och Återföreningen. Men i alla tre blir behandlingen av dessa teman till allmängiltiga berättelser om hur det förflutnas synder går i arv och om kärlekens villkor i en värld där man föds in i ett system av politiska maktförhållanden och kulturella olikheter som man inte kan undkomma.   Det är skarpsinnigt, ibland tragikomiskt – och helt oemotståndligt.
"Om man kan tala om en renässans för berättandet, så är det här den finns." – Der Spiegel