Niklas Orrenius – ”Jag insåg: SD kommer att växa, och jag vill verkligen förstå vad denna nationalistiska rörelse handlar om.”

Niklas Orrenius är född 1973, är journalist på Dagens Nyheter och författare till ett antal reportageböcker. Han har tidigare arbetat på Sydsvenskan, Expressen och Östgöta-Correspondenten och har tilldelats och nominerats till flera olika journalistpriser, bland annat Stora journalistpriset, Guldspaden och Guldpennan. Nu är han aktuell med Skotten i Köpenhamn i pocketutgåva.

Hej Niklas! Extremism i olika former har varit ett tema i ditt skrivande sedan tidigare, både i dina egna böcker och i de dagstidningar du skriver för. Finns det någon avgörande händelse i Sverige eller omvärlden som har tagit dig i den riktningen och gjort att du velat skriva om det?

Många händelser har påverkat. På senare tid inte minst när jag 2015 upplevde ett terrordåd på plats i Paris, när IS-terroristen Amedy Coulibaly tog gisslan och sköt ihjäl fyra personer i en judisk butik. Det var fruktansvärt otäckt, med massa barn utanför butiken. Jag skildrar det dådet rätt ingående i Skotten i Köpenhamn.

Men den viktigaste händelsen för min inriktning i skrivandet var kanske ändå min flytt till Skåne och Malmö 1997, från Stockholm och Linköping. I Skåne fanns något annorlunda att bevaka för en samhällsintresserad reporter: politiker som mer eller mindre öppet spelade på rasism. På den tiden fanns knappt invandringsmotståndet i den svenska politiska debatten – men i Skåne satt anti-invandringspartier som Sjöbopartiet, Framstegspartiet och Skånepartiet i fullmäktige i nästan varenda kommun. I Lund pluggade Jimmie Åkesson och flera av de andra som idag leder SD. I Lunds studentkorridorer snackade de unga SD:arna ihop sig om att rensa ut nazister och försöka städa upp partiets image. Jag följde det, och kom att sitta på första parkett när SD satte på sig nya kläder och började marschen mot politikens finrum. År 2002 kom SD in i femton av 33 skånska kommuner. Då blev jag intresserad på allvar. Jag insåg: SD kommer att växa, och jag vill verkligen förstå vad denna nationalistiska rörelse handlar om.

Efter terrordådet på Drottninggatan känns frågor om islamistisk extremism ännu mer akuta. Lastbilsterroristen Rakhmat Akilov är inte svensk. Men de extremister jag skriver om i Skotten i Köpenhamn kommer från Malmö, Göteborg, Stockholm, Gävle, Västerås, Helsingborg och ännu fler städer. De är födda och uppvuxna här, deras syn på världen har formats i Sverige. De lyssnar till svenska förkunnare. De har mördat människor utomlands, och försökt ta livet av Lars Vilks vid minst tre tillfällen. 300 unga svenska kvinnor och män har rest till Irak och Syrien för att ansluta sig till terrorgrupper. Deras hat och deras terrorvurm angår oss alla.

Vad är det som skapar engagemanget hos dig att vilja skildra den typen av frågor?

Jag är född 1973 och tillhör en generation som växt upp med och sett hur invandring förändrat samhället. När jag var tonåring brändes en flyktingförläggning ner i Kimstad, nära min uppväxtort Motala. Skinnhuvuden misshandlade människor. Då började jag på allvar fundera på hatet mot det annorlunda och varifrån det kommer. Med åren har insikten om hur olika sorters extremism göder varandra vuxit. Ett viktigt budskap i Skotten i Köpenhamn är hur islamistiska extremister och radikalnationalistiska rörelser är varandras bästa argument. IS skulle älska om Marine Le Pen vinner valet i Frankrike, och jag vet nationalister som jublat när islamister begår terrordåd i Europa. De delar samma förvridna världsbild om ett krig mellan muslimer och Västvärlden. En demokratiskt sinnad muslim som trivs i Sverige är det värsta båda dessa grupper vet.

Och går det att beskriva en skillnad i samhället – nu, med Skotten i Köpenhamn, och då, när du 2010 skrev om Sverigedemokraterna? 

Den nationalistiska rörelsen är starkare idag. Både i Sverige och globalt. När min SD-bok kom ut på våren 2010 hade SD 3-4 procent i opinionsmätningarna. Idag ligger de runt 20. Globalisering är fortfarande huvudtrenden, men backlashen är väldigt stark. Trump och Brexit är kanske de tydligaste exemplen på det.

Är du från en miljö där det talas och diskuteras mycket eller har du hittat vägen in i journalistiken och det granskande själv? 

Jag växte upp i en samhällsintresserad, diskuterande familj där det alltid låg en massa tidningar framme. Mamma var polismästare och pappa försvarsadvokat. Det blev ibland häftiga diskussioner där pappa ofta hade försvararperspektivet och såg det goda i människor, medan mamma mer hade det misstänksamma polisperspektivet. Pappa representerade en del flyktingfamiljer som ville få stanna i Sverige, och deras öden kom in i vårt hem.

Hur gör man som granskande journalist och fackboksförfattare för att de egna ståndpunkterna inte ska ta överhanden, lysa igenom i arbetet – i dina texter, i de frågor du väljer att ställa, i vem du väljer att prata med? Jag upplever att du har ett starkt patos, och du måste ha träffat människor som du inte alls känner för, som har helt andra åsikter än du. Hur skapar du förtroende hos de människor du porträtterar och hur framställer du en människa i text som du ”privat” kanske tycker står för något du själv inte håller med om? 

Jag är en nyfiken person, och med genuin nyfikenhet kommer man långt. Det handlar om att ta människor på allvar och lyssna till dem, samt att vara ärlig med sina egna utgångspunkter. De flesta vill berätta om sina bevekelsegrunder och sina ställningstaganden om de känner att någon genuint lyssnar. Och även om jag kan vara hårt granskande mot ideologier som jag ser som anti-demokratiska, så är jag inte särskilt dömande mot enskilda personer. Historien ger många dystra exempel på hur omständigheter kan få vanliga människor att omfamna totalitära och hatiska ideologier.

Rent praktiskt, hur går ditt arbete till? Det måste krävas mycket av dina egna resurser – tid och känslor – för att skriva en bok som Skotten i Köpenhamn. Var skriver du helst?

Jag skriver helst tidigt på morgonen, innan resten av familjen har vaknat. Det kan vara härligt att vakna 04.30 när man har en historia i sig som vill bli berättad, att sätta sig i tystnaden och fälla upp datorn. Tankarna är ofta klara då. Men det är också jobbigt att skriva. Skotten i Köpenhamn blev både längre och mer djuplodande än vad jag först tänkte mig, och ibland har det snurrat i huvudet när jag försökt få alla dessa olika perspektiv på en svår fråga att hänga ihop. Som tur är har jag en fantastisk förläggare och en fantastisk redaktör, Daniel Sandström och Anna Andersson. De har hjälpt mig hålla kursen när jag känt mig vilse i snårskogen.

 

Skotten i Köpenhamn finns i pocket f.r.o.m 13/4 2017

Intervju: Cecilia Losberg

Foto: Åsa Sjöström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera