Marte Michelet – ”Det var mitt mål att ändra på historieskrivningen”

Marte Michelet, född 1975, är debattör och framstående journalist. Sedan 2009 är hon ansvarig för debattsidorna i norska Dagbladet. Det största brottet är hennes debutroman. Boken har vållat debatt i Norge och vann Bragepriset i kategorin sakprosa 2014. Denna prisbelönta debut ritar om bilden av det norska samhället under kriget och upprättar den judiska gemenskapen som en motståndsrörelse. Det är ett fasansfullt dokument om en antisemitism som tillåts spira ohämmat vid sidan av institutionerna, och om ett motstånd som uppstår trots allt grymmare restriktioner. Nu finns den i pocketutgåva.

Hej Marte! Vill du berätta om hur du kom över familjen Braudes livsöde och vad som fick dig att vilja skriva den här boken?

Allt började med att jag hörde om en judisk boxare, Charles Braude, som varit Norges bästa, och som sedan blev bortglömd. Jag ville berätta den länge ignorerade historien om hur Förintelsen gick till i Norge, och Charles och hans familjs historia var en perfekt utgångspunkt för att skildra det.

Jag ville skriva om en genomsnittlig judisk familj och det som hände med dem, och Braude-familjen var på många sätt genomsnittlig. Mamman och pappan var fattiga, östeuropeiska invandrare som försökte bygga trygga liv för sina fyra barn i det konstiga och perifera landet Norge – precis som den stora majoriteten av judarna som hamnade hos oss. Samtidigt var familjen full av häftiga och överraskande figurer. Det att gå in i Braude-familjens historia var som att öppna ett skåp med dammiga men otroliga öden som ingen någonsin hade lyft fram. Charles, yngste brorsan Harry som blev skådis, systern Helene som flydde till Sverige och födde det första, norska, judiska exilbarnet, äldste brorsan Isak som blev motståndsman… Det var ju en gåva för mig som journalist.

Det största brottet är en fackbok men många kritiker tycker att den kan läsas som en thriller, en bladvändare med historiskt och politiskt tema, eftersom vi som läsare får lov att följa familjen Braudes öde så nära. Vad tänker du om det? Berätta lite om bokens struktur och hur den fungerar och är uppbyggd.

Det ligger i materialets natur egentligen, att det är gripande och spännande att läsa om. När man lär känna familjen Braude blir det omöjligt att inte ta in över sig hur chockerande och tragiskt det är, det oerhörda brottet som begås mot dem och mot den judiska befolkningen i Norge. Det var jätteviktigt för mig att ge offren en bred bakgrundshistoria, att de inte skulle reduceras till symboler, men framstå för läsaren som verkliga, sköra människor av kött och blod. Och jag ville visa den norska, inhemska antisemitismen, och den roll den spelade för slutresultatet. Därför börjar inte berättelsen om familjen med arresteringarna och deportationerna, men i 1907, när Benzel Braude emigrerade till Norge från Litauen. Sen följer boken även två gärningsmän. Den tyska nazisten Wilhelm Wagner, som jobbade i Gestapo-avdelningen i Norge som hade ansvaret för ”judefrågor”, och den norska statspolisen Stian Bech som letade upp judar i Oslo fram tills stan blev ”juderein”. Förintelsen är det största brottet som har begåtts i norska historien, därav titeln, och berättelsen om hur det gick till är därmed lite som en kriminalutredning. Hur kunde detta hända? Vem stod bakom?

Hur jobbar man med research i ett sådant här projekt? Det måste vara ett omfattande arbete att hitta, bearbeta och förvalta den information som finns i boken.

Jag har suttit långa dagar i olika arkiv. Det låter kanske tråkigt, men jag älskar det. Att ta i originaldokument, att höra det svaga ekot av döda människors röster genom gulnade, gamla papper. Alla de sex medlemmarna i Braude-familjen som jag skriver om är döda nu, och familjens privata papper blev brända 1942 när deras hem och ägodelar blev konfiskerade av polisen. Därför fick jag leta upp andra källor, t. ex bostadsregister, folkräkningar, fängelseprotokoll, scheman de sände in till de nazistiska myndigheterna. Man kan få reda på väldigt mycket på det sättet. Sen har jag haft en ovärderlig källa i Charles Braudes dotter Liselotte. Hon har tagit hand om familjehistorien i alla år, och öppnade upp för mitt grävande.

Svårast att researcha var nog Wilhelm Wagner, Gestapo-mannen. Jag strävade jättelänge för att först hitta och sen få ut hans SS-mapp från tyska arkiv. Alla SS-män hade en egen ”personalfil” och när jag äntligen fick Wagners jublade jag! Det var ju en guldgruva av information. Där fanns bland annat en ”rasanalys” av honom och en massa biografiska detaljer. Sen slog det mig hur märkligt det var att den mappen inte fanns som kopia i ett enda norskt arkiv. Wagner var den enda som dömdes för Förintelsen i den norska rättsuppgörelsen efter kriget, och ändå har historiker varit helt ointresserade av att skriva om honom. Det är symptomatiskt för hur hela temat har behandlats.

Varför tror du att det du skriver om har varit en ganska okänd del av Norges historia? Har det att göra med skam? Eller Norges självbild?

Jag tror helt enkelt att judarna inte ansågs vara norrmän. Det som hände med dem hade liksom inget med Norge att göra, tyckte man, och därmed blev Förintelsen aldrig en del av den norska ockupationshistorien. En indikation på attityden som fanns efter kriget kommer fram i hur myndigheterna hanterade flyktingar som vände hem från Sverige i 1945: judar som vände hem fick ställa sig längst bak i bostadskön, för de hade inte varit förföljda på grund av motståndsarbete, utan ”enbart på grund av sin ras”. Det var mitt mål att ändra på historieskrivningen, så att ingen historiebok om kriget i framtiden kan skrivas utan att Förintelsen och sveket mot judarna får en framträdande roll.

Hur mottogs boken i Norge? Upplever du att det har funnits svårigheter med att förlika sig med det som hänt?

Min upplevelse är att de flesta norrmän nu är redo för att ta in denna mycket svåra del av ockupationshistorien, att man har tröttnat på de ensidiga hjälteberättelserna och fått tillräckligt med distans. Efter 70 år var det väl hög tid. Men temat är fortfarande kontroversiellt, särskilt bland äldre historiker som vägrar släppa gloriabilden av det norska folkets heroiska motståndskamp, och som ser berättelsen om Förintelsen som ett hot mot den bilden.

 

Det största brottet finns i pocket f.r.o.m 13/4 2017

Intervju: Cecilia Losberg

Foto: Jørn H. Moen

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera