Maria Ernestam – Om språket, skrivandet och resorna

enestam

Den sårade pianisten av Maria Ernestam är en roman om relationer, hemligheter och drömmar. Om barndomens spöken, musikens betydelse och människor som söker möjligheten att leva ett fritt liv. Nu finns den i pocket!

Det är många som beskriver ditt språk som underbart och fängslande – finns det någon du själv inspireras av när det kommer till språket? Har du själv fastnat för någon annans språk på samma sätt som dina läsare fastnat för ditt?

– Jag blir alltid lika glad när någon nämner att mitt språk är vackert. Jag arbetar hårt för att det ska bli så bra och njutningsfullt som möjligt och skriver om texten många gånger. Ett vackert språk ska också vara funktionellt, samtidigt som en bok gärna får innehålla den där meningen eller det där stycket som läsaren aldrig glömmer eftersom det sätter ord på en känsla eller en upplevelse och gör den begriplig och allmängiltig. En som behärskar detta mästerligt är den finlandssvenske författaren Kjell Westö. Sedan kan man imponeras och inspireras av många och läsa, läsa, läsa, men i slutänden ska och bör varje författare hitta sin egen ton och förfina den utan att försöka låta som någon annan. Då blir det bäst.

 Var skriver du bäst?

– Hemma, i min skrivarlya i Gamla stan, på sommarstället i Frillesås eller i Bonnierförlagens hus i Visby, där vi författare har förmånen att få boka in oss veckovis. Och i total ensamhet och tystnad – enda undantaget är utvalda författarkollegor i närheten.

Relationen mellan de två vännerna är nästintill systerlik, vad är det egentligen som gör att de kommer så nära varandra?

– Varför blir man vän med vissa och samtalet tar aldrig slut medan man aldrig klickar med andra, hur man än försöker? Jag har inget bättre svar än det som kallas kemi eller att vara på samma våglängd. Vilket jag tror handlar om att man tycker om att göra samma saker, skrattar åt samma skämt, har en liknande inställning till omgivningen. Samt att man – ibland – uppfyller ett behov hos varandra. I fallet med Veronica och Marieke fanns alla de gemensamma komponenterna, samtidigt som de båda fyllde upp ett tomrum hos den andra. Marieke drogs med och livades upp av Veronicas utagerande sätt. Veronica kände en trygghet och stabilitet med Marieke som hon själv saknade.

 Veronica och Marieke åker till Langkawi och San Francisco, skulle du rekommendera dina läsare att följa i deras fotspår? Vart reser du själv helst?

– Absolut. Langkawi är en ö i Malaysia med underbart klimat, spännande kultur och fantastisk flora och fauna. Perfekt för den som vill blanda det klassiska sol-och-bad med vandringar i urskogen eller båtfärder på havet. Jag blev rejält fascinerad av mangroveträd, grottor och exotiskt djurliv. San Francisco är en mycket sympatisk och vacker stad med stort utbud av det mesta. Vart jag själv helst reser? Alltid till Frillesås på den svenska västkusten, där jag tillbringat alla mina somrar – vilket alla som känner mig eller har läst mina böcker känner till väl. Annars gärna till London, Paris och övriga Frankrike, New York, Sydafrika, Irland och alperna.

 Boken utspelar sig växelvis under år 2004 och år 2014. Som läsare förstår man hur mycket som hinner hända på tio år. Vilken var den största förändringen i ditt eget liv under dessa år?

– Det var nog att jag lämnade journalistiken för att bli författare. 2004 antog bokförlaget Forum min debutbok Caipirinha med Döden som sedan gavs ut 2005. Nu, 2014, är jag fortfarande författare på heltid.

Den sårade pianisten blev årets första pocketsläpp från Forum – hur inledde du ditt eget läsår?

– Champagne på nyårsafton som många andra. Några fina dagar med sonen, samt min dotter innan hon reste åter till USA för sina studier. En resa till Sydafrika för att fira vårt silverbröllop. Och arbete med min nästa bok.

Den sårade pianisten finns i pocket från den 10/1

Foto: Richard Ryan

Intervju: Carolina Starck

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera