Kjell Westö om boken som krävde att få bli berättad

 

Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.

Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång.

Nu finns Kjell Westös kritikerhyllade roman i pocket och vi passade på att göra en intervju med författaren.

Din bok sträcker sig över flera decennier och generationer och samtidigt som mycket förändras med tiden ser man även ett mönster och saker som går igen från barn till förälder. Är Sandi och Thea på något vis reinkarnationer av sina föräldrar? Och vad säger det om Stella och Alex och deras familj?

– Stella och Alex Rabell kommer från en överklassmiljö där det sociala arvet är påträngande och ställer många krav. Det gör att vissa mönster går igen och upprepas generation efter generation. Somliga barn försöker revoltera mot det, så som Stella gör. Andra, som Alex, följer villigt i förfädernas fotspår utan att ifrågasätta deras handlingar. Men barn är ändå aldrig reinkarnationer av sina föräldrar. Tiderna förändras, varje människa är också ett barn av sin tid. (Och varje ny människa har också något som är bara hennes, något alldeles eget.) Så visst, man kan se drag av Stella i Sandi och drag av Alex i Thea, men döttrarna är inga kopior. Sandis sätt att revoltera mot sin familj är till exempel ett helt annat än mamma Stellas några årtionden tidigare. Och när berättelsen tar slut är Sandi och Thea fortfarande väldigt unga. Jag funderar på om jag ska kunna fortsätta skildra just Sandi i en annan nutidsroman. Vi får se, det tar så lång tid för mig att skriva mina böcker.

Vad fick dig att skriva just den här boken?

-Det enklaste svaret är att jag MÅSTE skriva den. Berättelsen gav sig till känna och krävde att få bli berättad. De här fiktiva människorna ville ut ur mitt huvud, ut i världen. Men det var också så att jag ville skriva ytterligare en roman som spänner från 1960-talet till nutiden, och göra det bättre och intensivare än jag gjort tidigare.

Och så ville jag, för första gången i mitt författarskap, skildra just Sandis och Theas generation när de är vuxna, men fortfarande unga.

Vilken bok läser du själv just nu?

-Jag läser Johannes Anyuru, både Strömavbrottets barn och hans romaner, jag ska vara hans värd på Helsinki Literature- festivalen om ett par veckor. Och så läser jag ett urval av Kjell Askildens noveller, jag håller alltid på med fler böcker samtidigt.

 

Den svavelgula himlen finns i pocket fom 7/5

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera