Catrin Ormestad: om barndomsminnen, skrivande och inspiratonskällor

Catrin Ormestad är frilansjournalist och författare och bor sedan nio år i Tel Aviv. Hon har bl.a. skrivit för The Economist, Fokus och Aftonbladet och är Svenska Dagbladets korrespondent i Israel. Reportageboken Gaza. En kärlekshistoria utkom 2007. Det nionde brevet är hennes skönlitterära debut.

Vad handlar Det nionde brevet om?

– Det är en berättelse om en släkt, och hur den har formats av ett mysterium – en brand i ett kringresande tivoli en midsommarnatt på femtiotalet, då en flicka försvann spårlöst. Det handlar om familjehemligheter och livslögner, om valet mellan att stanna eller ge sig av, om fördomar, och om kärlekens kraft att förändra liv. Det är också en berättelse om en skärgård i förändring, om gårdar som förvandlas till sommarstugor, hagar och vikar som växer igen, och om gammal kunskap som är på väg att för alltid gå förlorad.

Hur fick du idén till boken?

– Det nionde brevet utspelar sig på Gräsö i norra Roslagen där min familj varit sommarboende sedan femtiotalet. Redan som barn var jag mycket intresserad av öns historia och av det liv som en gång funnits där. Jag lyssnade gärna när min pappa berättade om hur Gräsö varit när han var ung. Under en av våra promenader på byns grusvägar berättade han att det en sommar kommit romer till ön, och att det funnits de av bönderna som lagt taggtråd runt sina brunnar. Det skulle dröja många år innan jag förstod varför detta lilla fragment av en historia gjorde ett så djupt intryck på mig: i det fanns stoffet till en roman.

Vad var det roligaste och det svåraste att skriva om i boken?

– Det roligaste var att jag i fantasin fick återskapa det Gräsö som jag minns från min barndom, då det fortfarande gick mjölkkor och betade i hagarna och Norrboda, där vi har vårt hus, fortfarande var en by och inte ett sommarstugeområde. Det svåraste var nog att rent berättartekniskt väva ihop alla trådarna i en så rik och bred historia.

Miljön, det vill säga Stockholms skärgård, spelar en stor roll i berättelsen. Vad har du själv för relation till skärgården och Gräsö?

– Gräsö ligger längst upp i norra hörnet av Roslagen och är nog lite förbisedd av de som har Stockholmsfokus. Det känns bra att ha satt Gräsö på kartan, särskilt som det är en plats som betyder så mycket för mig. Jag tillbringade alla mina somrar där när jag var barn och det är fortfarande en plats som jag ständigt längtar till och alltid återvänder till. När jag varit ute och pratat om Det nionde brevet har jag ibland kallats för ”Gräsöbo” och jag har aldrig brytt mig om att förklara att jag egentligen växte upp i Gävle och nu bor i Tel Aviv, för ingenting kunde göra mig mer stolt.

För denna roman fick du Studieförbundet Vuxenskolans Författarpris – grattis! Vad betyder priset för ditt författarskap och skrivande?

– Enormt mycket, faktiskt. Det är en bekräftelse och en uppmuntran. Det är så mycket bra böcker som kommer, hela tiden, och som ny och oetablerad författare är det lätt att känna sig förbisedd, och att tvivla på sin egen förmåga.

Vilka författare har inspirerat dig mest?

– Stig Dagerman och Väino Linna fick mig att vilja bli författare. De fick mig att inse vad det är möjligt att göra med språket, och vad en bok kan göra med läsaren. Som vuxen har Cormac McCarthy och Michael Ondaatje gett mig samma upplevelse. Men för mitt författarskap har det också varit viktigt att upptäcka de framför allt engelskspråkiga författare som vet hur man berättar en engagerande och spännande historia, samtidigt som de håller en hög litterär nivå, till exempel Colm Tóibín, Richard Flanagan, Kazuo Ishiguro, Jhumpa Lahiri, Amitav Ghosh och Hilary Mantel.

Du jobbar till vardags som journalist – är det stor skillnad på ditt tillvägagångssätt när du skriver skönlitterärt jämfört med journalistiskt?

– Den största skillnaden är att i skönlitteraturen är du inte bunden till verkligheten. Efter allt faktakollande som journalist känns det otroligt lyxigt att få skriva precis vad jag vill (även om jag var noga med att kolla traktormodeller och sånt i Det nionde brevet!). En annan skillnad är att efter så många år utomlands är det ibland lättare för mig att uttrycka mig på engelska än på svenska, och när jag skriver journalistik får jag ibland kämpa för att hitta rätt formulering på svenska, till och med slå i engelsk-svenska ordböcker. Men när jag skriver skönlitterärt sitter svenskan som gjuten, då tänker jag aldrig på engelska. Jag måste förvara mina böcker och artiklar i olika fack i hjärnan!

Vilka böcker står på din egen önskelista i år?

– Jag kom hem med så mycket böcker från bokmässan i Göteborg att jag inte får lägga några ytterligare till högen … Men jag köpte faktiskt en julklapp till mig själv när jag var på bokhandeln Book Soup i Los Angeles tidigare i höstas: Bruce Springsteens memoarer Born to Run. Den får bli julhelgens ”guilty pleasure”. Dessutom ser jag mycket fram emot att läsa min vän Sam Millers bok om sin pappa, litteraturkritikern och grundaren av London Review of Books, Karl Miller. Jag hoppas att jag hittar ett förhandsex under granen.

Det nionde brevet finns i pocket från 17/11

Intervju Annie Murphy

Foto: Helén Karlsson

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera