Elin Olofsson berättar kvinnornas historia

 

I september 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. På sig har hon en kappa som hon stulit av sin tidigare arbetsgivare Fru Cederstam och med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis älskare Hansi, som deserterade och dog i Norge under kriget. Samtidigt står Elsa Pettersson i lanthandeln där hon arbetar och packar varor åt kunderna. Hon grubblar över hur hon ska göra sig av med den stora hemlighet som hotar hela hennes tillvaro.

När de två kvinnorna möts förändras livet för alltid.

Detta är upptakten till Elin Olofssons roman Kokas som nu är aktuell i pocket. Vi är nyfikna på Elins författarskap och passade på att ställa några frågor inför pocketsläppet.

Hur kommer det sig att du skrev just den här boken? Varifrån fick du idén till romanen?

– Dels vill jag skriva om hur stora världshändelser – i det här fallet andra världskriget – påverkar och förändrar livet också för de människor som befinner sig långt från frontlinjerna, dels berätta ännu mer av kvinnornas historia. Grundidén uppstod på flera håll samtidigt för mig. Bland annat hörde jag en radiodokumentär som tog upp de så kallade tysktågen som tilläts passera genom svenska små orter under beredskapstiden och då hade jag egentligen redan bestämt mig för att skriva en historisk roman om hur två kvinnors liv vävs ihop mot deras vilja.

Även om mycket i berättelsen kretsar kring kärleken mellan Uli och Hansi tycks bokens huvudtema vara relationen mellan Uli och Elsa. Varför valde du just detta fokus?

– Jag tycker att det är intressant det här att väldigt olika människor kan bli vänner-  tvingas bli vänner, i Ulis och Elsas fall – om man har en gemensam men svår uppgift att ta itu med, som i Krokas handlar om att försöka rädda en människas liv. Jag ville också skriva om vilka ramar kvinnor under 1940-talet hade att förhålla sig till och vad ramarna gör med just de här två kvinnorna, hur de präglats.

Starka kvinnor i glesbygdsområden är något du ofta återkommer till i dina böcker. Varför då? 

– För att det finns så mycket liv där som inte är berättat än och för att jag är skyldig mina förmödrar det, tror jag. Det som landsbygdens kvinnor har gjort historiskt och gör idag uppmärksammas inte och finns inte med i historieböckerna i särskilt hög grad. Ska jag ändå skriva kan jag passa på och skriva så bra jag kan om dem, deras erfarenheter och livsöden. Eller borde jag kanske säga våra? I den mån jag hör någonstans överhuvudtaget hoppas jag tillhöra landsbygdens kvinnor själv.

Vad läser du just nu?

Mellan himmel och hav av Anna Fredriksson och Five Red Herrings av Dorothy L. Sayers.

Krokas finns i pocket från 12 juni

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs “Den röda adressboken” i bokcirkel

 

Den röda adressboken av Sofia Lundberg är en gripande relationsroman som spänner över ett helt liv och tar med läsaren på en resa till svunna tiders Paris, New York och Stockholm. Huvudpersonen Doris, 98 år, lever alldeles ensam i en lägenhet på Bastugatan i Stockholm och hennes enda kontakt med omvärlden, förutom hemhjälpen, är systerdotterdottern Jenny som bor i USA. Doris har haft samma adressbok sedan 1928. I den finns alla de människor hon mött genom livet. De flesta av namnen är överstrukna, döda, men en dag börjar Doris skriva ner sina minnen till Jenny. Det blir en fascinerande berättelse om vänskap och äventyr, lycka och sorg, och om den stora kärleken som man aldrig glömmer.

Den röda adressboken finns nu i en reviderad nyutgåva i pocket. Vi har sammanställt ett diskussionsunderlag för dig som vill läsa denna roman i bokcirkel.

  1. Doris levde ett rikt liv, finns det någon av karaktärerna hon träffade eller något av ställena hon bodde på som gjorde ett extra starkt intryck på dig?
  2. Ser du något samband mellan personerna som Doris berättar om?
  3. Hur håller du kontakten med människor från förr? Finns det för- och nackdelar med de olika sätten?
  4. Doris får ofta besök av hemtjänsten. Tror du att det ser ut så i hemtjänsten på riktigt också?
  5. Hur tänker du kring Doris beslut att lämna USA och därmed även Jennys mamma?
  6. Doris var väldigt vacker, vilka för- och nackdelar gav hennes utseende henne under hennes liv?
  7. Hur ser du på Jenny och hennes mans relation?
  8. Döden är återkommande i boken, hur påverkar det din läsning?
  9. Hur tror du att Doris liv sett ut om hon och Allans brev nått varandra under 40-talet?
  10. Boken rör sig mellan då- och nutid, vad tycker du om romanens uppbyggnad?
  11. Med vilken känsla lämnade slutet på romanen dig?
  12. Vad vet ni om författaren? Kommer ni att läsa Sofia Lundbergs kommande roman Ett frågetecken är ett halvt hjärta?

Den röda adressboken finns i pocket fr.o.m. 12/6

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs Kjell Westös roman “Den svavelgula himlen” i bokcirkel

 

Kjell Westös hyllade roman Den svavelgula himlen en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. En roman som passar utmärkt att läsa i bokcirkel. Vi har gjort ett diskussionsunderlag ni gärna får använda.

  1. Westös berättelse kretsar inte endast kring berättarjaget och familjen Rabell, utan har en större bredd än så. Hur tänker du kring berättarstilen i förhållande till bokens innehåll? Vem är jaget? Handlar boken om honom, eller är han snarare en lins för bokens ”egentliga” handling?
  2. Genom hela boken berörs ämnet privilegier. Vilka olika sorters privilegier anser du finnas representerade? På vilket sätt? Hur förhåller sig de olika karaktärerna till sina respektive förutsättningar
  3. Till stor del handlar boken om huvudkaraktärens två livslånga kärlekar: Stella och Linda. Hur skiljer sig dessa åt?
  4. Berättelsen tar en vändning när man som läsare får reda på att det var berättarjaget som slog Krister. Hur förändrade detta din syn på jaget och berättelsen som sådan?
  5. Mycket i berättelsen kretsar kring Alex och Stellas relation, samtidigt får man dock mest ta del av den utifrån berättarjagets perspektiv. Hur tolkar du deras relation?
  6. Vad skulle du säga är bokens huvudtema? Vad fick det dig att känna?
  7. Boken avslutas med en fråga: ”Men vad är det vi minns, och vad är det vi egentligen älskar?”. Finns det ett svar, enligt boken eller enligt dig själv?
  8. Den svavelgula himlen är beskriven som ”en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap”. Vilka andra böcker påminner den dig om? På vilket sätt?
  9. Varför tror du jaget känner ett sådant starkt behov av att berätta sin historia? Om du skrev en bok om ditt eget liv, vilka vändpunkter och vilka viktiga personer hade då varit med?
  10. Boken rör sig över generationer, men ändå tycks mycket gå igen. Vilka förändringar ser du, och vilka upprepningar?

Den svavelgula himlen finns i pocket

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kjell Westö om boken som krävde att få bli berättad

 

Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.

Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång.

Nu finns Kjell Westös kritikerhyllade roman i pocket och vi passade på att göra en intervju med författaren.

Din bok sträcker sig över flera decennier och generationer och samtidigt som mycket förändras med tiden ser man även ett mönster och saker som går igen från barn till förälder. Är Sandi och Thea på något vis reinkarnationer av sina föräldrar? Och vad säger det om Stella och Alex och deras familj?

– Stella och Alex Rabell kommer från en överklassmiljö där det sociala arvet är påträngande och ställer många krav. Det gör att vissa mönster går igen och upprepas generation efter generation. Somliga barn försöker revoltera mot det, så som Stella gör. Andra, som Alex, följer villigt i förfädernas fotspår utan att ifrågasätta deras handlingar. Men barn är ändå aldrig reinkarnationer av sina föräldrar. Tiderna förändras, varje människa är också ett barn av sin tid. (Och varje ny människa har också något som är bara hennes, något alldeles eget.) Så visst, man kan se drag av Stella i Sandi och drag av Alex i Thea, men döttrarna är inga kopior. Sandis sätt att revoltera mot sin familj är till exempel ett helt annat än mamma Stellas några årtionden tidigare. Och när berättelsen tar slut är Sandi och Thea fortfarande väldigt unga. Jag funderar på om jag ska kunna fortsätta skildra just Sandi i en annan nutidsroman. Vi får se, det tar så lång tid för mig att skriva mina böcker.

Vad fick dig att skriva just den här boken?

-Det enklaste svaret är att jag MÅSTE skriva den. Berättelsen gav sig till känna och krävde att få bli berättad. De här fiktiva människorna ville ut ur mitt huvud, ut i världen. Men det var också så att jag ville skriva ytterligare en roman som spänner från 1960-talet till nutiden, och göra det bättre och intensivare än jag gjort tidigare.

Och så ville jag, för första gången i mitt författarskap, skildra just Sandis och Theas generation när de är vuxna, men fortfarande unga.

Vilken bok läser du själv just nu?

-Jag läser Johannes Anyuru, både Strömavbrottets barn och hans romaner, jag ska vara hans värd på Helsinki Literature- festivalen om ett par veckor. Och så läser jag ett urval av Kjell Askildens noveller, jag håller alltid på med fler böcker samtidigt.

 

Den svavelgula himlen finns i pocket fom 7/5

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs “Det var vi” i bokcirkel

 

Golnaz Hashemzadeh Bonde uppmärksammade och hyllade ”Det var vi” är en bok om flykt och skuld, om moderskärlek och om drömmar för en kommande generation. Det är en bok som väcker mycket tankar och känslor och vi tycker den passar utmärkt att läsa i bokcirkel. Här finns ett diskussionsunderlag för er som vill fördjupa er läsning.

 

  1. Har boken några övergripande teman? Vilka?

 

  1. Vad tyckte du om berättarrösten? Vilka känslor väckte huvudpersonen hos dig?

 

  1. Hur påverkar Nahids sinnesstämning berättelsen? Märks den i språket?

 

  1. I boken följer vi den medelålders Nahid, men vi får också följa henne som ung genom tillbakablickar. Vilka delar uppskattade du mest, och varför?

 

  1. Hur har romanfigurerna förändrats med tiden, om man jämför med tillbakablickarna? Nahid? Massoud? Varför?

 

  1. Berörde någon passage dig särskilt mycket? Vilken, och varför?

 

  1. Nahid uttrycker att hon aldrig tyckt om att vara förälder. Vad tror du att det beror på?

 

  1. Vilken roll spelar Nahids sjukdom i berättelsen?

 

  1. Vad ger romanen för perspektiv på vilka händelser som formar oss som människor?

 

  1. Vilken känsla lämnade boken dig med?

 

Det var vi finns i pocket fom 7/5

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Anna Tell – Afghanistan har stor dragningskraft på mig

Anna Tell (född 1975) bor i Stockholm, är statsvetare och kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten. Hon har tjugo års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Nu är hon pocketaktuell med Fyra dagar i Kabul som är den första boken i en serie om förhandlaren Amanda Lund som  hamnar mitt i hetluften när två svenska diplomater kidnappas i Kabul. I en kamp mot klockan jagar hon svar i en härva av mord, heroin och sex.

Kan du berätta på vilka platser du arbetat i världen?

– Som anställd inom Polisen och Försvarsmakten har jag haft möjligheten att arbeta på platser som de flesta endast närmar sig genom litteraturen eller nyhetssändningarna. Jag har rest en del i jobbet, men det är framförallt på olika delar av Balkan och i Afghanistan som jag har arbetat i längre perioder.

Hur mycket bygger din bok på dina egna erfarenheter? Likheter och skillnader mellan dig och Amanda?

– Afghanistan har stor dragningskraft på mig. Förhoppningen är att mina kunskaper har berikat berättelsen och att jag genom miljöbeskrivningar har gjort omgivningen rättvis. Berättelsens samtliga karaktärer utom en är fiktiva, dock är deras omgivning autentisk. Berättelsen har inte hänt i verkligheten och är inte självupplevd. Jag har varit på de flesta platserna som beskrivs i boken.

I mitt skrivande har det varit framgångsrikt att ”gräva där jag står”, med lite utsvävningar och ta reda på det som jag inte vet. Jag har varit utryckningspolis på Norrmalm precis som den lata polisen Oskar och jag har arbetat som narkotikapolis i Stockholm och jag vet hur heroin hanteras. Vidare har jag jobbat i längre perioder i Afghanistan och Balkan för Försvarsmaktens räkning, alla dessa spännande jobb och erfarenheter har definitivt inspirerat till berättelsen.

Huvudkaraktären Amanda rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och till del inom Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda, även om det kanske börjar se lite annorlunda ut i dag 2017.

Amanda är operatör och Förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Det är inte jag. Det finns fortfarande inga kvinnor på Nationella Insatsstyrkan, de få som sökt har inte klarat intagningskraven. Förr eller senare kommer det vara någon, men det är en del i livet som ska stämma för kvinnor som söker sig till en sådan arbetsplats. Familj, barn och den fysiska utmaningen.

Amanda är som person målmedveten och strävar efter att ställa till rätta och bidra till att det goda segrar. Jag vill också bidra genom jobbet till att samhället blir lite bättre. Amanda har en del riskaptit, men är ingen ”adrenalinjunkie”. Här finns det lite likheter, även om jag numera är tvåbarnsmamma och har min arbetsplats-bas i Stockholm.

Amanda är ganska ensam med en strulig kärleksrelation och en sjuk mamma. Här finns inga likheter.

Berätta lite om din skrivprocess!

– Det har varit en målmedveten process, det går inte att säga någonting annat. Jag har gjort avkall på annat och blivit avsevärt mycket bättre på att prioritera min dyrbara tid. Det är nog min egen längtan efter att ständigt pröva nytt som fick mig att börja skriva. Första boken blev refuserad, men läst av lektörer som kom med goda råd. Jag fick blodad tand och skrev en ny. Att gräva någorlunda där jag står och tänka att allt är möjligt har varit vägen till framgång för boken.

Fyra dagar i Kabul finns nu i pocket.

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Jonas Hassen Khemiri i nya pocketutgåvor

Nu finns tre av Jonas Hassen Khemiris tidigare titlar i nya pocketutgåvor, formgivna av Håkan Liljemärker.

Ett öga rött (2003)

Halim har genomskådat allt. Han har genomskådat Integrationsplanen. Han har genomskådat varför de intellektuella liknar halta kameler. Tyvärr har han också genomskådat sin pappa, som har övergett Kampen och som i stället bara talar om vikten av att tala bra svenska. Men Halim har en egen plan: han ska bli Sveriges mäktigaste revolutionsblatte. En tankesultan, som knäcker koderna och får de snyggaste gussarna. Ett öga rött är en rolig och sorglig berättelse om en ensam ung man, som vänder ut och in på både hjärnan och språket för att hitta sig själv och sin plats i världen.

”En strindbergsk bok som söker sanningen i striden, skönheten i hatet. Han gör det med en intensitet som ingen prosadebutant sedan Nikanor Teratologen, vars nemesis och like han är.” Ragnar Strömberg, Aftonbladet

Montecore (2006)

Författaren Jonas Hassen Khemiri får ett oväntat mail från sin pappas barndomskamrat Kadir. På en säregen fransk-arabisk svenska presenterar Kadir en genial idé: “Låt oss kollidera våra kloka huvuden i ambitionen att kreera en biografi värdig din prominente far!” Fadern, den kosmopolitiske superfotografen, har förlorat kontakten med sin familj och försvunnit. Vad var det som hände egentligen?

Montecore sträcker sig från det sena sjuttiotalets progg, över iskylan i Lasermannens och Ny demokratis Sverige och in i våra dagar. Kadirs brev om faderns uppväxt i Tunisien blandas med Jonas barndomsminnen. I växlingen mellan dessa båda temperament och språk formas en berättelse om hur det är att flytta till och växa upp i ett land där tolerans och mångfald är honnörsbegrepp, men där rasism och främlingsfientlighet är en del av vardagen. Jonas och Kadirs minnen glider allt längre ifrån varandra, kampen om sidutrymmet och jakten på sanningen hårdnar.

“Man slukar den … Det finns inte en död minut, berättarglädjen står högt i tak.” Jenny Tunedal, Aftonbladet

Jag ringer mina bröder (2012)

En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.

Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.

”Det är Khemiri och därför mycket skickligt gjort. Han har ett absolut gehör för dialog och när han håller sig uteslutande bakom anföringstecken blir det absolut strålande.”
Jonas Thente, Dagens Nyheter

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Alexandra Appelqvist – “När jag skrev boken var jag i en lite knivig livssituation”

Alexandra Appelqvist bor i Stockholm och har en bakgrund inom mediabranschen. Vid en plötslig vändning i livet skrev hon sin debutroman Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott och gav ut sin bok på egen hand. Redan första veckan gick den rakt in på Bokus topplista och har hyllats på bokbloggar och i sociala medier.

Hej Alexandra! Vad kul att din bok har kommit ut i pocket! Kan du berätta vad den handlar om?

Det är jättekul och jag är glad, förväntansfull och lite nervös. Boken handlar om Filippa som lever i en död relation, men som skjuter upp att ta tag i att avsluta den. “Det kanske blir bättre” ljuger hon för sig själv och gömmer sig bakom vuxensaker som att renovera, sitta i BRF styrelse, bli mellanchef och helt enkelt inte ha tid. Men plötsligt tar det slut med buller och bång och hon slängs ut i ett helt nytt liv där hon bit för bit får bygga upp sitt nya jag och lära sig att hitta rätt, även fast allt ibland går henne emot. Filippa har på sin väg framåt sällskap av ett gäng härliga vänner, och läsaren bjuds in till deras funderingar och hanterande av livets stora frågor. Allt utspelar sig i Stockholmsmiljöer och många känner nog igen omgivningarna.

Du har tidigare inte blivit utgiven hos ett förlag utan självpublicerade till en början Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott. Hur ser arbetet med en bok ut när man ger ut den själv?

Det stämmer. Boken var från början mer av en anekdotsamling på olika teman knutna till singelsituationer. Jag skickade runt den till några bokförlag och hade kontakt med förläggare längs vägen som gav feedback och rådde mig att bearbeta texten mer för en tydligare huvudintrig. Jag tog med mig läxan, anlitade en lektör, och ändrade hela upplägget till en feelgood-roman som jag fyllde med material från mitt första manus, men även pytsade ner helt nya delar i. Längs vägen började jag känna att jag nu var rätt ute och jag hade med mig de positiva orden från förläggaren som gillade min humor och tyckte att boken stack ut. Men då ville jag inte sitta passiv och vänta på svar igen, utan bestämde mig snabbt för att ge ut boken själv. Jag satte upp en projektplan som innehöll marknadsföring, inklippta visdomsord från branschfolk, kostnader och massa mer. Sedan sonderade jag terrängen på självpubliceringmöjligheter och valde snabbt Type & Tell då deras olika paketalternativ tilltalade mig. Jag pluggade in hela deras FAQ om diverse okända begrepp som ISBN och drog skamlöst i alla bra kontakter jag hade gällande formgivning, foto, spridning osv. Alla tyckte att mitt projekt lät roligt och ville som tur var hjälpa till. Direkt jag hade en tryckt bok i min hand började jag att på småskakiga ben gå in till återförsäljare där jag ville ha in den. Vips stod min bok på bl.a. Hedengrens, Papercut, Urban Deli och ett par fina inredningsbutiker. Samtidigt hamnade den på Bokustoppen och den perioden hände något nytt nästan varje dag. Ganska snart därefter skrev jag mitt kontrakt med er på Månpocket. Jag lärde mig extremt mycket på vägen och jag hade väldigt roligt. Dessutom är jag kontrollfreak så för mig personligen var det nog väldigt bra att börja med att ge ut själv. Jag rekommenderar varmt egenutgivning och särskilt Type & Tell och tycker inte att man ska vara rädd för det alls!

Ska man läsa Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott som en guide till hur man tar sig an livet som singel?

Man får läsa den precis hur man vill. 🙂 Trots sin titel är det en underhållande och berörande bok för vem som helst och det är absolut inget måste att vara (nybliven) singel. En lite kul och oväntad målgrupp är män i min pappas generation som har blivit mycket roade av boken och särskilt uppskattat min berättarröst. Men såklart är boken extra menad att ge pepp och stöttning till nyblivna eller långtida singlar som behöver få känna igen sig och ta del av små tips när det känns motigt. Filippa säger själv tidigt i boken att den inte kommer att ge läsaren kompletta svar utan kännas mer som en trygg hand att hålla i – få känna att du inte är ensam! Det fantastiska som har bekräftat att boken fungerar för detta är alla e-mail jag har fått från underbara modiga kvinnor, som aldrig har träffat mig, men som inte har tvekat att höra av sig med beröm och otroligt berörande berättelser om vad min bok har betytt för dem. Det är stort! Det var också lite oväntat, men jag har blivit väldigt glad.

Huvudkaraktären i din roman, Filippa, är med om en hel del galna saker men lever också ett liv i Stockholms innerstad, på platser många känner till. Det är svårt att tro att mycket av det som händer i boken inte har hänt på riktigt. Hur mycket av handlingen är egentligen självbiografisk?

I princip alla och allt i boken har inspirerats av personer och situationer från mitt liv men under en betydligt längre tid än vad som går i boken. Det känns nästan komiskt i efterhand hur vissa saker som har skett i mitt liv har kunnat vara så romanvänliga. Det måste ha varit menat så helt enkelt.

Är det du som är Filippa? Och är bokens andra karaktärer baserade på verkliga personer i din omgivning?

Karaktärerna är definitivt baserade på mina stackars vänner, haha! Det var fantastiskt roligt att blanda verkliga människor i min omgivning tills en helt ny fiktiv person uppstod som fick en egen vilja och började agera utan min inblandning. De tre väninnorna är exempelvis skapade från en blandning av sex nära tjejkompisar till mig själv. Gällande Filippa så är hon väldigt mycket jag själv för en sisådär 5-6 år sedan.

Varför ville du skriva den här boken?

När jag skrev boken var jag i en lite knivig livssituation. Jag hade precis blivit uppsagd (på grund av arbetsbrist) från mitt dåvarande jobb inom mediabranschen och upplevde den sitsen svår att förhålla sig till. Det är lättare än man tror att bli osäker på sig själv, och jag blev stressad över att ha fått en ny identitet som anonym arbetssökande. Så utifrån det kände jag att jag behövde hitta något som skulle kunna vara mitt jobb tills jag hittade ett nytt. Jag har alltid tyckt om att skriva och haft drömmen att “någon gång…”. Så då fick helt enkelt någon gång bli då. När jag väl hade börjat så skrev jag på med ett snabbt tempo. Att det fick bli en bok om singelliv berodde på att de åren var ganska nära. Då var jag i en ny relation med distans till allt och såg en bra skattkista med material att ta ur bakom mig.

Vi älskar att läsa om Filippa och hennes vänners upptåg. Kommer det en uppföljare? Kan du ge oss en hint om vad som kommer att hända karaktärerna i nästa bok? Träffar Filippa den stora kärleken?

Såklart ska det komma en uppföljare. Den är påbörjad och var faktiskt planerad redan när jag skrev denna. Jag har dock varit lite rädd för nästa bok efter att kollegor i branschen förklarat att nr 2 är svårast att skriva. Dessutom tycker jag själv att bok 2, precis som film 2, ofta har en tendens att bli lite blekare. I mitt fall kommer uppföljaren att vara mer av en klok storasyster än det bortglömda mellanbarnet. Det har kommit en ny fas i livet för alla bokkaraktärer och alla utom Filippa själv och hennes lojala vän Alle är nu i en familjesituation. Filippa står inför en rad nya utmaningar när Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott tar slut, som hon behöver hantera i nästa bok. Det kommer att finnas mycket humor, värme och återigen funderingar och träffande slutsatser om livet och kärleken. Så läsarna kommer att känna igen sig. Om Filippa träffar Den stora kärleken igen eller om något annat sker avslöjar jag inte, haha!

Intervju: Emma Andersson

Foto: Martin Fältström

Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott utg dag 13 juni

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Åsa Hellberg – “Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.”

Åsa Hellberg säger att hon är “mellan 25 och 85, både biologiskt och beroende på dagsform” och är författare och coach. Hon debuterade 2009 med den självbiografiska romanen Casanovas kvinna och har därefter valt att skriva feel good-böckerna om Sonja, En liten värld, Toscana tur och retur och Gloria. Nu är  Gloria aktuell i pocket, en roman fylld av stora känslor, människor som funderar på vad de ska göra av resten av sitt liv och en och annan diva. 

Hej Åsa! Vi älskar att Gloria finns i pocket. Vill du berätta lite om handlingen?

Handlingen utspelar sig under femtio dagars repetitioner på Stockholmsoperan. Gloria ska spela huvudrollen i Carmen och vanligtvis brukar hon se fram emot en härlig resa mot en pampig premiär, men den här gången har hon tvivel över hur det ska gå till. Dominic, hennes heta gamla kärlek, är tillbaka i Stockholm och spelar den manlige huvudrollen. Och Sebastian, som hon också råkat ligga med, hoppar plötsligt in som vikarie när en av sångarna blir sjuk. De två männen hatar varandra. Som sitt stora stöd i livet har hon sin lillasyster Agnes, som till skillnad mot den något mer eldfängda Gloria är lugn och behaglig. Hon gör aldrig något överilat. Förrän hon möter en man på en lägenhetsvisning och slänger blygseln överbord. När Gloria får hotbrev blir det obehagligt och i takt med att spänningen stiger i operahuset gör det också det i hennes privatliv. Någon vill henne illa.

 Vad var det som fick dig att använda operan som skådeplats? Är du själv en operafantast?

Först och främst skapade jag Gloria som karaktär. Jag ville ha en mogen kvinna som levde ut sina känslor och att hon skulle få göra det på ett ställe där det var tillåtet; på en stor maffig scen. Att det sedan blev Operan och inte Dramaten var mer en slump. När jag sedan fick göra studiebesök i operahuset, och hittade operan Carmen som fond för hela berättelsen, kändes valet självklart. Jag visste ingenting om musikformen innan utan har fått göra research på allt. Jag är ju en schlager-pop-rock-tjej, egentligen. Eagles, Abba, Elvis och Orup, typ.

Det finns tre skäl att det blev just Carmen:

  1. Den är i fyra akter, som jag behövde till min berättelse.
  2. Den har en tenor och en baryton i stora manliga roller.
  3. Musiken är underbar. Alla känner igen den och kan stämma in. Nästan. I alla fall nynna.

Gloria är en betydligt mer komplicerad historia att berätta än vad som märks. Min Gloria skulle följa 1800-talets Carmen, och det var en diger och underbar utmaning när jag kom på att det var så jag ville berätta historien. Jag har alltså moderniserat librettot av Carmen (en berättelse som skrevs runt 1875), och för att få grepp om den och göra den rättvisa satt jag hemma i timtal och studerade scener som ligger på nätet. Hela föreställningen, från London typ 1999, finns där – scen för scen – vilket gav mig en fantastisk möjlighet att lära mig mer. Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.

Research-arbetet var som sagt omfattande. Jag var i Stockholm på Operan flera gånger och i deras repetitionslokal i Gäddviken i Nacka. Fick träffa massor med vänliga människor som villigt berättade om sina arbeten. Men jag var också i Covent Garden i London på visning och jag såg Carmen på Metropolitan i New York. Sedan hade jag en sådan enorm tur att den återigen gick upp i Stockholm på hösten innan boken skulle släppas, och naturligtvis var jag på premiären. Jag satt med darrande händer klockan sex på morgonen när de släppte biljetterna och bokade en hel loge. Och på genrepet såg en god vän till så att jag fick komma backstage. En våt dröm för en operaförfattare. 

I somras tog jag med en väninna till Dalhalla där den gick några kvällar. Fantastisk föreställning det också. Carmen är tidlös. Jag har sett tre uppsättningar nu och alla utspelas under olika tidsepoker.

Jag köpte dvd:n från föreställningen i New York (och ett par kikare, ni vet en sådana som Julia Roberts dinglar med i Pretty Woman).

Dina böcker är varma och humoristiska och kretsar ofta kring färgstarka, självgående kvinnor – men som i all riktigt bra feel good finns där också ett stråk av allvar. Hur tar det sig uttryck i Gloria?

Under samtal mellan Gloria och Agnes framkommer att de ser på sin bakgrund på helt olika sätt. De är halvsystrar och Gloria var tre år när hon kom till Sverige från Sevilla med deras gemensamma, nu döda, fattiga mamma Carmen. Gloria har fortfarande återkommande mardrömmar om att hon som liten blir borttappad av sin mamma. Lillasyster Agnes har däremot vuxit upp med mamma Carmen som i Sverige gifte sig med pappa Erland och har en kärnfamilj som bakgrund. Så olika kan det vara trots att man har samma mamma.

Det är inte så svårt att koppla det till dagens samhällshändelser. Människor flyr, familjer slits isär och har få möjligheter att återförenas. Vi har tiggare som hoppas på en annan framtid för sina barn. Det berör mig enormt mycket. Jag är rädd för empatilösheten som jag tycker sprider sig och som författare kan jag ju berätta om det på mitt sätt. Något annat som är centralt, och som förstås spelar in även på flyktingsituationen, handlar om rätten att få vara – och kunna vara – fri, som ju är operan Carmens tema.

Gloria är en frihetssökande kvinna, hon hatar alla bojor och vill inte få sitt liv kontrollerat av någon. Ett för mig feministiskt ställningstagande. Det är viktigt för mig att kvinnor – precis som män – har möjlighet att välja. Alla mina karaktärer står alltid på egna ben och är aldrig beroende av en partner. Sedan kanske just Gloria – och ett par karaktärer till i andra böcker – är extra frigjorda och ENA-stående.

Du beskriver dig själv som en ”social ensamvarg” och skriver helst dina böcker i soffan. Du är dessutom otroligt produktiv och är redan i slutspurten på nya boken Sonjas andra chans som kommer i höst! Vad gör du för att boosta kreativiteten?

Ingenting egentligen. Jag debuterade så sent (Sonjas sista vilja kom ut veckan efter att jag fyllde 50) att jag tror att jag fortfarande går på pur glädje. Men jag är också disciplinerad och sätter mig varje morgon och gör jobbet, vilket helt ärligt inte är särskilt svårt när man har så roligt som jag har. Jag har massor med böcker kvar att skriva och är så himla glad för mitt jobb att det går lite av sig själv.

När jag börjar en berättelse har jag aldrig klart för mig hur den kommer att bli. Det enda jag såg framför mig när jag började arbeta med Gloria var hennes yviga gester, en stor scen och en gigantisk röd sammetsridå som gick ihop (som inte finns på Stockholmsoperan). Det är först när jag har fingrarna på tangenterna som jag har tillgång till det där som gör att det blir en bok till sist, vad nu det är. Jag skriver fortfarande med målet att få läsa igenom mitt manus. Det är det enda som driver mig framåt, egentligen. Jag tänker att det är som att sticka en tröja. Man måste se framför sig hur fin den är när man har den på sig, annars är det lätt att det bara blir ett bakstycke. Mina böcker är mina färdiga tröjor. Att få dra den över huvudet första gången är målet med arbetet.

 Har du något härligt boktips som du vill dela med dig av?

Jojo Moyes Sista brevet till min älskade (ÄLSKADE den boken.)

Simona Ahrnstedts En enda natt (första delen i hennes trilogi. Läs alla!)

Curtis Sittenfelds Sanning och Skvaller (som är en modern variant av Stolthet och fördom. Hon har, precis som jag har gjort i Gloria, omvandlat en gammal berättelse till en modern historia.)

 

Gloria finns i pocket f.r.o.m 11/4 2017

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

Foto: Anna-Lena Ahlström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Flora Wiström: Vad är egentligen en kärlekshistoria?

Flora Wiström är 22 år gammal och driver en av Sveriges mest välbesökta bloggar. Där skriver hon om allt från feminism och systerskap till vardag, resor och kärlek. Hon har flera skrivutbildningar bakom sig och de senaste åren har hon skrivit på en roman. I september 2016 debuterade Flora som författare med Stanna, en ungdomsroman om svår sjukdom, stor sorg och ung och fantastisk kärlek. 

Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Och du skriver också en hyllning till systerskapet. För du berättar ju inte bara en kärlekshistoria, eller hur Flora?

Det stämmer. Vad är egentligen en kärlekshistoria? De flesta skulle svara att det är en berättelse om ett älskande par. I vår tid placeras alltid kärleksrelationen högst upp på piedestalen, även om det kan finnas andra personer i ens närhet som är minst lika viktiga. Ett exempel på det är hur accepterat det är att ta med sin kärlekspartner som dejt på bröllopet, medan det inte är lika självklart att ta med en vän.

För mig var det viktigt att skriva en berättelse där parrelationen (Esters och Elis) inte gestaltas som viktigare än vänskapsrelationen (Esters och Hanins). Familjerelationerna i Stanna är förstås även inkluderade i ordet ”kärlekshistoria”.

 ”I det språket vill man stanna” skriver DN, och vi kan inget annat än att hålla med. Vad inspirerar dig när det kommer till språket och har du själv fastnat för någon annans språk?

För mig är drivet i en berättelse väldigt viktigt, jag vill att läsaren ska vilja vända blad, och därför har jag skrivit Stanna nästan som i fragmentariska filmscener, där kortare stycken får gestalta stora händelseförlopp eller känslor. Just nu inspireras jag mycket av Bodil Malmsten. Jag tycker om hur hon låter sin fysiska plats påverka handlingen i texten hon skriver.

Man älskar ju att hänga med huvudkaraktärerna och det finns en tydlig mångfald i boken. Hur fick du idén till personerna och vad är det som egentligen gör att systerskapet mellan två så olika karaktärer blir så bra? 

Karaktärer måste nästan kontrastera varandra för att bli tydliga. Hanins I-don’t-give-a-fuck-personlighet träder fram i kontrast till Esters mer ansvarstagande och kontrollerade roll. Ester och Hanin är väldigt fysiska med varandra, kliar ryggar och pillar hår och skedar, och så håller jag och mina vänner på också. Det är liksom en genväg till att känna närhet och förtroende för någon.

Både Ester, Hanin och Eli befinner sig i en väldigt självförverkligande period i livet, åren efter studenten, och försöker hitta något som stillar rastlösheten. Just den konstanta känslan av framtidsångest har jag plockat från mig själv och människor i min närhet. Ester kan inte lämna Stockholm, eftersom hon behövs där av olika tyngande skäl, och säger:

”Som att allt blir bra bara för att man flyttar till en annan stad. Man kan ju inte flytta ifrån sig själv.”

Finns det några likheter och olikheter mellan dig själv och huvudkaraktären Ester? Vad och var inspirerar dig till att skriva? (Platser? Hur du mår? Musik? Tittar du på konst?)

Absolut! Rent yttre så är det ju staden. Boken utspelar sig i Stockholm, så platserna har jag ju själv varit på. Jag har klämt in mig med mina vänner i toabåset på Fasching och handlat chips på Matrebellen och suttit och frusit på Södermalmstorg i väntan på en buss som aldrig kommer. Även Arbrå i Hälsingland (där Esters pappa bor) är en plats jag ofta besöker.

Ester präglas av en ansvarstagande vilsenhet, en rädsla för att inte räcka till, och där är vi lika. Jag gick själv igenom en stor sorg och oro när jag skrev den här boken, och mycket av det har hamnat i Ester. Även om hon inte är jag.

Att skriva fiktion är att plocka från verkligheten och sedan göra om det, fiktionalisera det, göra konflikter större och känslosvallningar mer dramatiska. Jag har utgått från en känsla jag själv upplevde för ett par år sedan (hur ska jag kunna räcka till för den jag älskar, och till vilket pris?) och utforskat det temat genom att skriva Stanna.

Nu undrar vi såklart vad nästa bokprojekt blir för något?

Min nästa bok är inte en uppföljare, men den handlar också om unga vuxna. En syskonskara närmare bestämt.

Stanna finns i pocket f.r.o.m 9/5 2017

Intervju: Sahar Tarakemeh

Foto: Thron Ullberg

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail