Åsa Hellberg – ”Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.”

Åsa Hellberg säger att hon är ”mellan 25 och 85, både biologiskt och beroende på dagsform” och är författare och coach. Hon debuterade 2009 med den självbiografiska romanen Casanovas kvinna och har därefter valt att skriva feel good-böckerna om Sonja, En liten värld, Toscana tur och retur och Gloria. Nu är  Gloria aktuell i pocket, en roman fylld av stora känslor, människor som funderar på vad de ska göra av resten av sitt liv och en och annan diva. 

Hej Åsa! Vi älskar att Gloria finns i pocket. Vill du berätta lite om handlingen?

Handlingen utspelar sig under femtio dagars repetitioner på Stockholmsoperan. Gloria ska spela huvudrollen i Carmen och vanligtvis brukar hon se fram emot en härlig resa mot en pampig premiär, men den här gången har hon tvivel över hur det ska gå till. Dominic, hennes heta gamla kärlek, är tillbaka i Stockholm och spelar den manlige huvudrollen. Och Sebastian, som hon också råkat ligga med, hoppar plötsligt in som vikarie när en av sångarna blir sjuk. De två männen hatar varandra. Som sitt stora stöd i livet har hon sin lillasyster Agnes, som till skillnad mot den något mer eldfängda Gloria är lugn och behaglig. Hon gör aldrig något överilat. Förrän hon möter en man på en lägenhetsvisning och slänger blygseln överbord. När Gloria får hotbrev blir det obehagligt och i takt med att spänningen stiger i operahuset gör det också det i hennes privatliv. Någon vill henne illa.

 Vad var det som fick dig att använda operan som skådeplats? Är du själv en operafantast?

Först och främst skapade jag Gloria som karaktär. Jag ville ha en mogen kvinna som levde ut sina känslor och att hon skulle få göra det på ett ställe där det var tillåtet; på en stor maffig scen. Att det sedan blev Operan och inte Dramaten var mer en slump. När jag sedan fick göra studiebesök i operahuset, och hittade operan Carmen som fond för hela berättelsen, kändes valet självklart. Jag visste ingenting om musikformen innan utan har fått göra research på allt. Jag är ju en schlager-pop-rock-tjej, egentligen. Eagles, Abba, Elvis och Orup, typ.

Det finns tre skäl att det blev just Carmen:

  1. Den är i fyra akter, som jag behövde till min berättelse.
  2. Den har en tenor och en baryton i stora manliga roller.
  3. Musiken är underbar. Alla känner igen den och kan stämma in. Nästan. I alla fall nynna.

Gloria är en betydligt mer komplicerad historia att berätta än vad som märks. Min Gloria skulle följa 1800-talets Carmen, och det var en diger och underbar utmaning när jag kom på att det var så jag ville berätta historien. Jag har alltså moderniserat librettot av Carmen (en berättelse som skrevs runt 1875), och för att få grepp om den och göra den rättvisa satt jag hemma i timtal och studerade scener som ligger på nätet. Hela föreställningen, från London typ 1999, finns där – scen för scen – vilket gav mig en fantastisk möjlighet att lära mig mer. Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.

Research-arbetet var som sagt omfattande. Jag var i Stockholm på Operan flera gånger och i deras repetitionslokal i Gäddviken i Nacka. Fick träffa massor med vänliga människor som villigt berättade om sina arbeten. Men jag var också i Covent Garden i London på visning och jag såg Carmen på Metropolitan i New York. Sedan hade jag en sådan enorm tur att den återigen gick upp i Stockholm på hösten innan boken skulle släppas, och naturligtvis var jag på premiären. Jag satt med darrande händer klockan sex på morgonen när de släppte biljetterna och bokade en hel loge. Och på genrepet såg en god vän till så att jag fick komma backstage. En våt dröm för en operaförfattare. 

I somras tog jag med en väninna till Dalhalla där den gick några kvällar. Fantastisk föreställning det också. Carmen är tidlös. Jag har sett tre uppsättningar nu och alla utspelas under olika tidsepoker.

Jag köpte dvd:n från föreställningen i New York (och ett par kikare, ni vet en sådana som Julia Roberts dinglar med i Pretty Woman).

Dina böcker är varma och humoristiska och kretsar ofta kring färgstarka, självgående kvinnor – men som i all riktigt bra feel good finns där också ett stråk av allvar. Hur tar det sig uttryck i Gloria?

Under samtal mellan Gloria och Agnes framkommer att de ser på sin bakgrund på helt olika sätt. De är halvsystrar och Gloria var tre år när hon kom till Sverige från Sevilla med deras gemensamma, nu döda, fattiga mamma Carmen. Gloria har fortfarande återkommande mardrömmar om att hon som liten blir borttappad av sin mamma. Lillasyster Agnes har däremot vuxit upp med mamma Carmen som i Sverige gifte sig med pappa Erland och har en kärnfamilj som bakgrund. Så olika kan det vara trots att man har samma mamma.

Det är inte så svårt att koppla det till dagens samhällshändelser. Människor flyr, familjer slits isär och har få möjligheter att återförenas. Vi har tiggare som hoppas på en annan framtid för sina barn. Det berör mig enormt mycket. Jag är rädd för empatilösheten som jag tycker sprider sig och som författare kan jag ju berätta om det på mitt sätt. Något annat som är centralt, och som förstås spelar in även på flyktingsituationen, handlar om rätten att få vara – och kunna vara – fri, som ju är operan Carmens tema.

Gloria är en frihetssökande kvinna, hon hatar alla bojor och vill inte få sitt liv kontrollerat av någon. Ett för mig feministiskt ställningstagande. Det är viktigt för mig att kvinnor – precis som män – har möjlighet att välja. Alla mina karaktärer står alltid på egna ben och är aldrig beroende av en partner. Sedan kanske just Gloria – och ett par karaktärer till i andra böcker – är extra frigjorda och ENA-stående.

Du beskriver dig själv som en ”social ensamvarg” och skriver helst dina böcker i soffan. Du är dessutom otroligt produktiv och är redan i slutspurten på nya boken Sonjas andra chans som kommer i höst! Vad gör du för att boosta kreativiteten?

Ingenting egentligen. Jag debuterade så sent (Sonjas sista vilja kom ut veckan efter att jag fyllde 50) att jag tror att jag fortfarande går på pur glädje. Men jag är också disciplinerad och sätter mig varje morgon och gör jobbet, vilket helt ärligt inte är särskilt svårt när man har så roligt som jag har. Jag har massor med böcker kvar att skriva och är så himla glad för mitt jobb att det går lite av sig själv.

När jag börjar en berättelse har jag aldrig klart för mig hur den kommer att bli. Det enda jag såg framför mig när jag började arbeta med Gloria var hennes yviga gester, en stor scen och en gigantisk röd sammetsridå som gick ihop (som inte finns på Stockholmsoperan). Det är först när jag har fingrarna på tangenterna som jag har tillgång till det där som gör att det blir en bok till sist, vad nu det är. Jag skriver fortfarande med målet att få läsa igenom mitt manus. Det är det enda som driver mig framåt, egentligen. Jag tänker att det är som att sticka en tröja. Man måste se framför sig hur fin den är när man har den på sig, annars är det lätt att det bara blir ett bakstycke. Mina böcker är mina färdiga tröjor. Att få dra den över huvudet första gången är målet med arbetet.

 Har du något härligt boktips som du vill dela med dig av?

Jojo Moyes Sista brevet till min älskade (ÄLSKADE den boken.)

Simona Ahrnstedts En enda natt (första delen i hennes trilogi. Läs alla!)

Curtis Sittenfelds Sanning och Skvaller (som är en modern variant av Stolthet och fördom. Hon har, precis som jag har gjort i Gloria, omvandlat en gammal berättelse till en modern historia.)

 

Gloria finns i pocket f.r.o.m 11/4 2017

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

Foto: Anna-Lena Ahlström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera