”Det finns verkligen inga överdrifter i Sektens barn”

Mariette Lindstein, född 1958, gick som tjugoåring med i den kontroversiella scientologirörelsen. Under tjugofem års tid arbetade hon på alla nivåer i kyrkan, inklusive toppen av hierarkin, på dess högkvarter utanför Los Angeles. 2004 rymde hon. I dag arbetar Mariette som författare och föreläsare på heltid, hon har vigt sitt liv åt att upplysa andra om sektproblematiken. Böckerna om sekten ViaTerra baseras på hennes upplevelser från Scientologikyrkan och har fått stort genomslag. Nu finns tredje boken i trilogin om Via Terra i pocket – Sektens barn och vi passade på att ställa några frågor till författaren.

I Sektens barn får läsaren återigen följa med till Dimön och sekten ViaTerra. Den här gången kretsar berättelsen framför allt om barnen som växer upp där. Du beskriver en mörk tillvaro där hårda metoder används för att manipulera och styra dem till att bli trofasta sektmedlemmar. Varför valde du att fokusera på barnen i den sista delen av trilogin?

-Jag tyckte att berättelsen om barnen var den allra viktigaste och ville därför lämna den till sist. De hade inget val som vi som gick med självmant. Jag har aldrig anklagat någon för att dra in mig i sekten, jag var myndig, jag gjorde ett val – men jag har aldrig slutat anklaga mig själv för att jag drog in min son, John. Så det betydde oerhört mycket för mig att få skriva om vad som hände med barnen och samtidigt försöka beskriva deras styrka. Visst är barn lättare att manipulera än vuxna, men de tänker mer självständigt än man kan tro. En av berättarrösterna är ju Thor som är son till Franz Oswald, sektledaren. På sätt och viss känns det som om jag gav barnen en röst genom honom. Han är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Jag saknar hans röst ibland.

Sofia Bauman är nu vuxen och har en dotter, Julia, som älskar äventyr och utmaningar. I motsats till ungdomarna på Dimön är Julia fri – men ändå lockas hon av Franz Oswald och ViaTerra. Vilken är den största anledningen till att Julia dras till det förbjudna?

– Dras inte alla ungdomar till det förbjudna? Julia bor ju i Henån som är en liten stad i Bohuslän. Hon längtar hela tiden efter utmaningar, något större än det liv hon lever. Jag tror att många ungdomar känner tristess och längtar efter spänning, det gjorde jag själv som tonåring. (Jag känner faktiskt igen mig själv mer i Julia än i Sofia) Jag föreläser ju ofta för ungdomar och vi pratar om just det, rastlösheten som helt enkelt inte går att förneka. Många yngre läsare har skrivit till mig och sagt att de känner igen sig i Julia. Hon är brådmogen och helt gränslös, så hon tar ju rätt stora risker. Men samtidigt sprider hon glädje omkring sig och kanske är det just det som gör att allt slutar som det gör.

De kvinnliga karaktärerna i dina böcker är starka. Som läsare kommer man väldigt nära dem, särskilt Sofia som är huvudperson i Dimön-trilogin och är otroligt modig. Vad är det som får dina karaktärer att gång på gång resa sig och fortsätta kämpa? Hur kan man behålla sin styrka när livet rasar?

– Jag tror att alla människor har en enorm inre kraft som ibland inte visar sig förrän man befinner sig under stor press. Man måste plötsligt välja mellan att kämpa eller gå under. Ibland kan man till och med känna ett otroligt, nästan iskallt lugn i en sådan situation. Det kallas ju överlevnadsinstinkt, men enligt min åsikt är kärleken till andra människor en ännu starkare drivkraft som kan få människor att resa sig trots enorma motgångar.

Berätta om din arbetsprocess med den här boken! Vart har du hittat din inspiration?

– Jag visste vad boken skulle handla om och vilka av mina egna känslor jag skulle använda när jag skrev den. Jag visste precis hur den skulle börja och sluta. Sedan ställde jag karaktärerna där, nästan som pappersdockor, och började skriva. Jag använder aldrig en synopsis, jag försätter istället mig själv i en helt ny värld, i det här fallet Dimön, och börjar utforska och skapa berättelsen. På vägen får jag nya ideer, ser nya infallsvinklar och fördjupar karaktärerna medan jag skriver. Det är som att ge sig ut på ett äventyr. Alla författare har sin egen skrivprocess och min fungerar så. Sedan njuter jag väldigt mycket av att arbeta med texten med en redaktör som jag litar på. Det är nästan den bästa tiden i skrivandet för mig.
Jag gillar dock att göra research på plats, och har varit på alla platser som jag skriver om i boken. Dessutom pratade jag mycket med en kvinna som var med i ett ”barnläger” hos Scientologerna, ett som liknar det jag skriver om i boken. Hon berättade allt för mig om hur det gick till. Det finns verkligen inga överdrifter i Sektens barn.

Du är ofta ute och föreläser i skolor och inför en yngre publik. På vilket sätt är kommunikationen med de yngre läsarna viktig för dig?

– Det här skulle jag kunna skriva flera sidor om. Vad som har hänt är att eleverna i vissa klasser i gymnasieskolor har läst Sekten på Dimön (min första bok) och bjudit in mig på föreläsningar. Vi diskuterar sekter, men också liknande situationer i livet: mobbning, misshandelsförhållanden, jobb där chefer använder härskarteknik, och inte minst påverkan från radikala grupper. De här ungdomarna ska precis ta studenten. Det är valår. De är absolut hett byte för nazistiska och högerradikala grupper. Vi diskuterar allt detta. Hur det skulle kunna påverka dem och vad de kan göra för att undgå att hamna i sådana situationer. Dagens ungdomar är otroligt smarta och öppna, inte alls så rebelliska som på 70-talet när jag var ung. Det är otroligt givande att prata med dagens ungdom. De är den allra bästa publiken att föreläsa för. Detta kommer jag göra mycket mer av i framtiden.

Intervju Lisa Jonasdotter Nilsson
Foto: Fotograf Adde och Klara Leo
Sektens barn av Mariette Lindstein finns i pocket från 10 april
Del ett och två i serien finns också i pocket, Sekten på Dimön och Sekten som återuppstod

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera