Mattias Edvardsson: Om kulturmän, 90-tal och influenser

hemsidaedvardsson

Mattias Edvardsson (född 1977) bor i Lund med sambo och två barn. När han inte skriver böcker arbetar han som gymnasielärare i svenska och psykologi. Nu är han pocketaktuell med den rosade spänningsromanen En nästan sann historia.

En nästan sann historia utspelar sig i universitetsstaden Lund på nittiotalet. Du lyckas verkligen få fram känslan av studieångest och ungdomsår. Var det svårt att ”nå” den berättelsen? Varifrån hämtade du din inspiration?

– Jag var själv student på Absalon i Lund i mitten av nittiotalet och precis som Zack i En nästan sann historia var jag något av en observatör. På håll följde jag med fascination de av mina kursare som försvann in i den akademiska bubblan, som tog sig själva på lite för stort allvar och trodde att de var först i världen med allt de företog sig. Jag tror att jag önskade att jag vågade vara lite mer som de.

Berättelsen kretsar kring mordet på en kulturman. Fanns det kulturmän även på nittiotalet? Varifrån fick du idén till karaktären Leo Stark?

– Kulturmannen är antagligen tidlös, även om vi inte använde det begreppet på nittiotalet. Leo Stark är min sinnebild av den stora författaren, det manliga geniet. Han existerar förstås inte på riktigt, men hans gelikar dyker ständigt upp här och där. Jag har själv tjusats av dem, beundrat deras verk och personor – i vissa fall gör jag det fortfarande – och den uppmärksamma läsaren kan hitta en hel del blinkningar till dessa manliga författargenier i boken. 

Boken är skriven på två nivåer. Dels får vi följa huvudpersonen Zackarias som vuxen. Men vi tar också del av berättelsen genom manuset till den bok han skriver. Det är avancerat! Hur gjorde du för att hålla reda på alla trådar?

– Jag har alltid sett mig som en organisk, ostrukturerad författare, men i arbetet med den här boken kom det efterhand att krävas ett visst mått av organisation. Det var inte förrän i redigeringsfasen, efter att jag hade skrivit klart berättelsen, som jag med god hjälp av min förläggare och redaktör lyckades täppa till alla små logiska luckor.

 Var skriver du bäst?

– En nästan sann historia skrevs till stor del på olika universitetsbibliotek och institutioner i Lund. Slutet skrev jag i Harry Martinsons gamla skola i Alltidhult, dit jag kommit på ett vistelsestipendium. Men allra helst skriver jag faktiskt hemma i min egen lilla skrivarlya, tapetserad med boksidor. 

Om man redan har läst En nästan sann historia och törstar efter mer – har du några boktips i samma anda?

– Jag slår gärna ett slag för underbara Manuskriptet av Henrik H. Langeland, eller varför inte Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser.

En nästan sann historia finns i pocket från 14/2 2017.

Intervju Lisa Jonasdotter Nilsson.

Foto: Emil Malmborg

 

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Kommentera