Marte Michelet – ”Det var mitt mål att ändra på historieskrivningen”

Marte Michelet, född 1975, är debattör och framstående journalist. Sedan 2009 är hon ansvarig för debattsidorna i norska Dagbladet. Det största brottet är hennes debutroman. Boken har vållat debatt i Norge och vann Bragepriset i kategorin sakprosa 2014. Denna prisbelönta debut ritar om bilden av det norska samhället under kriget och upprättar den judiska gemenskapen som en motståndsrörelse. Det är ett fasansfullt dokument om en antisemitism som tillåts spira ohämmat vid sidan av institutionerna, och om ett motstånd som uppstår trots allt grymmare restriktioner. Nu finns den i pocketutgåva.

Hej Marte! Vill du berätta om hur du kom över familjen Braudes livsöde och vad som fick dig att vilja skriva den här boken?

Allt började med att jag hörde om en judisk boxare, Charles Braude, som varit Norges bästa, och som sedan blev bortglömd. Jag ville berätta den länge ignorerade historien om hur Förintelsen gick till i Norge, och Charles och hans familjs historia var en perfekt utgångspunkt för att skildra det.

Jag ville skriva om en genomsnittlig judisk familj och det som hände med dem, och Braude-familjen var på många sätt genomsnittlig. Mamman och pappan var fattiga, östeuropeiska invandrare som försökte bygga trygga liv för sina fyra barn i det konstiga och perifera landet Norge – precis som den stora majoriteten av judarna som hamnade hos oss. Samtidigt var familjen full av häftiga och överraskande figurer. Det att gå in i Braude-familjens historia var som att öppna ett skåp med dammiga men otroliga öden som ingen någonsin hade lyft fram. Charles, yngste brorsan Harry som blev skådis, systern Helene som flydde till Sverige och födde det första, norska, judiska exilbarnet, äldste brorsan Isak som blev motståndsman… Det var ju en gåva för mig som journalist.

Det största brottet är en fackbok men många kritiker tycker att den kan läsas som en thriller, en bladvändare med historiskt och politiskt tema, eftersom vi som läsare får lov att följa familjen Braudes öde så nära. Vad tänker du om det? Berätta lite om bokens struktur och hur den fungerar och är uppbyggd.

Det ligger i materialets natur egentligen, att det är gripande och spännande att läsa om. När man lär känna familjen Braude blir det omöjligt att inte ta in över sig hur chockerande och tragiskt det är, det oerhörda brottet som begås mot dem och mot den judiska befolkningen i Norge. Det var jätteviktigt för mig att ge offren en bred bakgrundshistoria, att de inte skulle reduceras till symboler, men framstå för läsaren som verkliga, sköra människor av kött och blod. Och jag ville visa den norska, inhemska antisemitismen, och den roll den spelade för slutresultatet. Därför börjar inte berättelsen om familjen med arresteringarna och deportationerna, men i 1907, när Benzel Braude emigrerade till Norge från Litauen. Sen följer boken även två gärningsmän. Den tyska nazisten Wilhelm Wagner, som jobbade i Gestapo-avdelningen i Norge som hade ansvaret för ”judefrågor”, och den norska statspolisen Stian Bech som letade upp judar i Oslo fram tills stan blev ”juderein”. Förintelsen är det största brottet som har begåtts i norska historien, därav titeln, och berättelsen om hur det gick till är därmed lite som en kriminalutredning. Hur kunde detta hända? Vem stod bakom?

Hur jobbar man med research i ett sådant här projekt? Det måste vara ett omfattande arbete att hitta, bearbeta och förvalta den information som finns i boken.

Jag har suttit långa dagar i olika arkiv. Det låter kanske tråkigt, men jag älskar det. Att ta i originaldokument, att höra det svaga ekot av döda människors röster genom gulnade, gamla papper. Alla de sex medlemmarna i Braude-familjen som jag skriver om är döda nu, och familjens privata papper blev brända 1942 när deras hem och ägodelar blev konfiskerade av polisen. Därför fick jag leta upp andra källor, t. ex bostadsregister, folkräkningar, fängelseprotokoll, scheman de sände in till de nazistiska myndigheterna. Man kan få reda på väldigt mycket på det sättet. Sen har jag haft en ovärderlig källa i Charles Braudes dotter Liselotte. Hon har tagit hand om familjehistorien i alla år, och öppnade upp för mitt grävande.

Svårast att researcha var nog Wilhelm Wagner, Gestapo-mannen. Jag strävade jättelänge för att först hitta och sen få ut hans SS-mapp från tyska arkiv. Alla SS-män hade en egen ”personalfil” och när jag äntligen fick Wagners jublade jag! Det var ju en guldgruva av information. Där fanns bland annat en ”rasanalys” av honom och en massa biografiska detaljer. Sen slog det mig hur märkligt det var att den mappen inte fanns som kopia i ett enda norskt arkiv. Wagner var den enda som dömdes för Förintelsen i den norska rättsuppgörelsen efter kriget, och ändå har historiker varit helt ointresserade av att skriva om honom. Det är symptomatiskt för hur hela temat har behandlats.

Varför tror du att det du skriver om har varit en ganska okänd del av Norges historia? Har det att göra med skam? Eller Norges självbild?

Jag tror helt enkelt att judarna inte ansågs vara norrmän. Det som hände med dem hade liksom inget med Norge att göra, tyckte man, och därmed blev Förintelsen aldrig en del av den norska ockupationshistorien. En indikation på attityden som fanns efter kriget kommer fram i hur myndigheterna hanterade flyktingar som vände hem från Sverige i 1945: judar som vände hem fick ställa sig längst bak i bostadskön, för de hade inte varit förföljda på grund av motståndsarbete, utan ”enbart på grund av sin ras”. Det var mitt mål att ändra på historieskrivningen, så att ingen historiebok om kriget i framtiden kan skrivas utan att Förintelsen och sveket mot judarna får en framträdande roll.

Hur mottogs boken i Norge? Upplever du att det har funnits svårigheter med att förlika sig med det som hänt?

Min upplevelse är att de flesta norrmän nu är redo för att ta in denna mycket svåra del av ockupationshistorien, att man har tröttnat på de ensidiga hjälteberättelserna och fått tillräckligt med distans. Efter 70 år var det väl hög tid. Men temat är fortfarande kontroversiellt, särskilt bland äldre historiker som vägrar släppa gloriabilden av det norska folkets heroiska motståndskamp, och som ser berättelsen om Förintelsen som ett hot mot den bilden.

 

Det största brottet finns i pocket f.r.o.m 13/4 2017

Intervju: Cecilia Losberg

Foto: Jørn H. Moen

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Niklas Orrenius – ”Jag insåg: SD kommer att växa, och jag vill verkligen förstå vad denna nationalistiska rörelse handlar om.”

Niklas Orrenius är född 1973, är journalist på Dagens Nyheter och författare till ett antal reportageböcker. Han har tidigare arbetat på Sydsvenskan, Expressen och Östgöta-Correspondenten och har tilldelats och nominerats till flera olika journalistpriser, bland annat Stora journalistpriset, Guldspaden och Guldpennan. Nu är han aktuell med Skotten i Köpenhamn i pocketutgåva.

Hej Niklas! Extremism i olika former har varit ett tema i ditt skrivande sedan tidigare, både i dina egna böcker och i de dagstidningar du skriver för. Finns det någon avgörande händelse i Sverige eller omvärlden som har tagit dig i den riktningen och gjort att du velat skriva om det?

Många händelser har påverkat. På senare tid inte minst när jag 2015 upplevde ett terrordåd på plats i Paris, när IS-terroristen Amedy Coulibaly tog gisslan och sköt ihjäl fyra personer i en judisk butik. Det var fruktansvärt otäckt, med massa barn utanför butiken. Jag skildrar det dådet rätt ingående i Skotten i Köpenhamn.

Men den viktigaste händelsen för min inriktning i skrivandet var kanske ändå min flytt till Skåne och Malmö 1997, från Stockholm och Linköping. I Skåne fanns något annorlunda att bevaka för en samhällsintresserad reporter: politiker som mer eller mindre öppet spelade på rasism. På den tiden fanns knappt invandringsmotståndet i den svenska politiska debatten – men i Skåne satt anti-invandringspartier som Sjöbopartiet, Framstegspartiet och Skånepartiet i fullmäktige i nästan varenda kommun. I Lund pluggade Jimmie Åkesson och flera av de andra som idag leder SD. I Lunds studentkorridorer snackade de unga SD:arna ihop sig om att rensa ut nazister och försöka städa upp partiets image. Jag följde det, och kom att sitta på första parkett när SD satte på sig nya kläder och började marschen mot politikens finrum. År 2002 kom SD in i femton av 33 skånska kommuner. Då blev jag intresserad på allvar. Jag insåg: SD kommer att växa, och jag vill verkligen förstå vad denna nationalistiska rörelse handlar om.

Efter terrordådet på Drottninggatan känns frågor om islamistisk extremism ännu mer akuta. Lastbilsterroristen Rakhmat Akilov är inte svensk. Men de extremister jag skriver om i Skotten i Köpenhamn kommer från Malmö, Göteborg, Stockholm, Gävle, Västerås, Helsingborg och ännu fler städer. De är födda och uppvuxna här, deras syn på världen har formats i Sverige. De lyssnar till svenska förkunnare. De har mördat människor utomlands, och försökt ta livet av Lars Vilks vid minst tre tillfällen. 300 unga svenska kvinnor och män har rest till Irak och Syrien för att ansluta sig till terrorgrupper. Deras hat och deras terrorvurm angår oss alla.

Vad är det som skapar engagemanget hos dig att vilja skildra den typen av frågor?

Jag är född 1973 och tillhör en generation som växt upp med och sett hur invandring förändrat samhället. När jag var tonåring brändes en flyktingförläggning ner i Kimstad, nära min uppväxtort Motala. Skinnhuvuden misshandlade människor. Då började jag på allvar fundera på hatet mot det annorlunda och varifrån det kommer. Med åren har insikten om hur olika sorters extremism göder varandra vuxit. Ett viktigt budskap i Skotten i Köpenhamn är hur islamistiska extremister och radikalnationalistiska rörelser är varandras bästa argument. IS skulle älska om Marine Le Pen vinner valet i Frankrike, och jag vet nationalister som jublat när islamister begår terrordåd i Europa. De delar samma förvridna världsbild om ett krig mellan muslimer och Västvärlden. En demokratiskt sinnad muslim som trivs i Sverige är det värsta båda dessa grupper vet.

Och går det att beskriva en skillnad i samhället – nu, med Skotten i Köpenhamn, och då, när du 2010 skrev om Sverigedemokraterna? 

Den nationalistiska rörelsen är starkare idag. Både i Sverige och globalt. När min SD-bok kom ut på våren 2010 hade SD 3-4 procent i opinionsmätningarna. Idag ligger de runt 20. Globalisering är fortfarande huvudtrenden, men backlashen är väldigt stark. Trump och Brexit är kanske de tydligaste exemplen på det.

Är du från en miljö där det talas och diskuteras mycket eller har du hittat vägen in i journalistiken och det granskande själv? 

Jag växte upp i en samhällsintresserad, diskuterande familj där det alltid låg en massa tidningar framme. Mamma var polismästare och pappa försvarsadvokat. Det blev ibland häftiga diskussioner där pappa ofta hade försvararperspektivet och såg det goda i människor, medan mamma mer hade det misstänksamma polisperspektivet. Pappa representerade en del flyktingfamiljer som ville få stanna i Sverige, och deras öden kom in i vårt hem.

Hur gör man som granskande journalist och fackboksförfattare för att de egna ståndpunkterna inte ska ta överhanden, lysa igenom i arbetet – i dina texter, i de frågor du väljer att ställa, i vem du väljer att prata med? Jag upplever att du har ett starkt patos, och du måste ha träffat människor som du inte alls känner för, som har helt andra åsikter än du. Hur skapar du förtroende hos de människor du porträtterar och hur framställer du en människa i text som du ”privat” kanske tycker står för något du själv inte håller med om? 

Jag är en nyfiken person, och med genuin nyfikenhet kommer man långt. Det handlar om att ta människor på allvar och lyssna till dem, samt att vara ärlig med sina egna utgångspunkter. De flesta vill berätta om sina bevekelsegrunder och sina ställningstaganden om de känner att någon genuint lyssnar. Och även om jag kan vara hårt granskande mot ideologier som jag ser som anti-demokratiska, så är jag inte särskilt dömande mot enskilda personer. Historien ger många dystra exempel på hur omständigheter kan få vanliga människor att omfamna totalitära och hatiska ideologier.

Rent praktiskt, hur går ditt arbete till? Det måste krävas mycket av dina egna resurser – tid och känslor – för att skriva en bok som Skotten i Köpenhamn. Var skriver du helst?

Jag skriver helst tidigt på morgonen, innan resten av familjen har vaknat. Det kan vara härligt att vakna 04.30 när man har en historia i sig som vill bli berättad, att sätta sig i tystnaden och fälla upp datorn. Tankarna är ofta klara då. Men det är också jobbigt att skriva. Skotten i Köpenhamn blev både längre och mer djuplodande än vad jag först tänkte mig, och ibland har det snurrat i huvudet när jag försökt få alla dessa olika perspektiv på en svår fråga att hänga ihop. Som tur är har jag en fantastisk förläggare och en fantastisk redaktör, Daniel Sandström och Anna Andersson. De har hjälpt mig hålla kursen när jag känt mig vilse i snårskogen.

 

Skotten i Köpenhamn finns i pocket f.r.o.m 13/4 2017

Intervju: Cecilia Losberg

Foto: Åsa Sjöström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Mariette Lindstein – om manipulativa ledare och sektfenomenet

Mariette Lindstein, född 1958, gick som tjugoåring med i den kontroversiella scientologirörelsen. Under tjugofem års tid arbetade hon på alla nivåer i kyrkan, inklusive toppen av hierarkin, på dess högkvarter utanför Los Angeles. 2004 rymde hon. Mariettes populära böcker om sekten ViaTerra är inspirerade av hennes erfarenheter och ger en stark inblick i sektfenomenet.

Hej Mariette! Du är pocketaktuell med de två första delarna i trilogin om sekten ViaTerra: Sekten på Dimön och Sekten som återuppstod. Kan du berätta lite om ViaTerra – vad är det för slags sekt, och vad är det som får människor att dras till den?

ViaTerra är latin och betyder Jordens Väg. Det är en sekt som förespråkar en naturlig livsstil, att äta ekologisk, närodlad mat, sova i fullständigt mörker, använda jordens resurser sparsamt och liknande saker. Men sektens ledare har också utvecklat teser som är ett slags terapi där man går igenom minnen och drar kraft från dem. Det som får folk att dras till sekten är först och främst ledaren – som är väldigt attraktiv, karismatisk och en fantastisk talare. Sekten ligger ute på en fiktiv ö som heter Dimön, på Bohuskusten. Högkvarteren ligger i en renoverad herrgård och är väldigt lyxiga. Det är en annan anledning att folk dras dit, lyxen. Och så är en del kändisar medlemmar i sekten.

Sektledaren Franz Oswald är en riktigt obehaglig och manipulativ karaktär. Hur arbetade du med att gestalta honom? Var det svårt att gå in i och beskriva en så ondskefull person?

Det är många som tror att jag använde sektledaren som jag själv arbetade under som förebild för Franz Oswald, men så är det inte. Man skulle kunna säga att min fiktiva sektledare är allt som ledaren jag arbetade med ville vara: snygg, välbyggd, karismatisk, en fantastisk talare med otrolig dragningskraft på kvinnor. Dessutom har ju Franz Oswald till viss del humor, vilket personen jag jobbade för helt saknade. Däremot använde jag mina egna erfarenheter av hur en sådan person manipulerar människor och får dem att känna sig. Och hur en manipulativ, psykotisk person beter sig mot sina anställda. Jag tror att mina böcker ger en bra inblick i härskarteknik.

Det var inte svårt eller obehagligt att skriva om. Det där med karismatiska ledare är något jag är otroligt fascinerad av. När jag gav ut min första bok, Sekten på Dimön, skrev en läsare till mig och påstod att boken var helt osannolik. Han skrev att ”så många människor skulle aldrig följa en sådan galen ledare.” När Donald Trump valdes till president skrev samma läsare till mig igen och bad om ursäkt. Det där med att människan är ett flockdjur, att vi gillar att följa ledare, är något jag är väldigt intresserad av.

Du var själv medlem i Scientologikyrkan i tjugofem år och dina böcker är delvis inspirerade av dina egna erfarenheter. Finns det likheter mellan dig själv och huvudkaraktären Sofia? Hur har du arbetat med fakta och fiktion under skrivprocessen?

Sofia är ju ganska ordinär. Hon har haft en bra uppväxt, är trygg i sig själv och inte speciellt vild eller trotsig. Jag gjorde henne sådan avsiktligt, så att folk skulle förstå att de som går med i sekter inte vanligtvis är konstiga eller galna. Många av de människor jag jobbade med i sekten var helt vanliga, trevliga ungdomar. Det var mystiken och rastlösheten som lockade dem, inte att de ville fly från sina liv eller uppväxt.

När det gäller hur jag var som ung, tror jag att jag mer liknar Julia, den unga tjejen i min tredje bok, Sektens barn. Jag var vildare och mer äventyrlig än Sofia. Men Sofias känslor, hur hon upplever olika situationer i sekten, återspeglar verkligen hur jag själv kände mig. Och Sofia blir ju tuffare med tiden. När det gäller Dimön-serien så hände nästan allt som utspelar sig i sekten i verkligheten: straffen, övervakningen, sömntortyren, hur barnen uppfostrades. Ibland var det mycket värre. Det gick helt enkelt inte att skriva om.

Som läsare slås man av vilken enorm berättarglädje som präglar dina böcker – du skriver riktiga bladvändare! Men har du någonsin drabbats av skrivkramp? Om ja – vad gjorde du för att få igång inspirationen igen?

När jag skrev Dimön-serien drabbades jag ytterst sällan av skrivkramp. Trilogin är ju egentligen en lång berättelse som återspeglar mitt eget liv (även om böckerna kan läsas fristående). Den första boken är inspirerad av mitt liv som sektmedlem, den andra boken av mitt liv som avhoppare och den tredje av valet jag gjorde att låta min son uppfostras av en sekt. Det var en lång berättelse som jag kände att jag måste få ur mig.

De få tillfällen då jag får skrivkramp som författare lägger jag bara ned skrivandet tills jag får inspiration igen. Tar en promenad, gör något helt annat. Inspirationen kommer tillbaka snabbt. Jag skriver inte bra under tvång. Men jag har stor fantasi och den aktiveras lätt av saker som händer i min omgivning. Det är samma sak med den nya serien jag skriver. Den handlar om sekters inflytande i samhället. Jag känner en enorm iver att berätta om det. Sekter finns på så många ställen som människor inte anar. Jag brinner verkligen för att skriva om ämnet.

Utöver skrivandet ägnar du mycket tid åt att resa runt och föreläsa om dina erfarenheter och om sektfenomenet. Vill du berätta lite om det? Hur tycker du att man ska agera om man misstänker att någon i ens närhet är på väg att dras in i en sekt?

I mina föreläsningar berättar jag om mitt liv, hur jag drogs in, hur jag blev hjärntvättad, varför och hur jag flydde. När man är ärlig och berättar sanningen tror jag att ungdomar känner det instinktivt. Därför tror jag att mina föredrag till viss del avskräcker dem från att gå med i sekter på ett naturligt sätt. Det där med att förmana och gnälla har inte mycket inverkan. Jag skrev delvis min första bok så att en mamma eller pappa skulle kunna ge den till sin dotter eller son och säga: ”Läs den här boken” som ett slags upplysning om hur man dras in i en sekt. Att det samtidigt är spännande gör innehållet mer lättsmält. Även om böckerna är skrivna för vuxna är det många ungdomar, till och med gymnasieelever som läser dem och skriver till mig.

Jag har många vänner som är avhoppare från sekter: Mormoner, Jehovas Vittnen, högerradikala sekter osv. Om jag misstänkte att någon höll på att dras in i en sekt skulle jag få personen att lyssna på deras föredrag, eller läsa deras böcker.

I sommar ger Bokförlaget Forum ut Sektens barn, den tredje och avslutande delen i serien. Vad ska du göra härnäst? Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Ja, jag skriver en helt ny serie. Jag vet inte än hur många böcker den kommer att bli, men jag tippar på fyra. Dimön-serien handlar om en specifik sekt, ViaTerra. Den nya serien handlar om sekters inflytande på samhället i allmänhet, deras frontgrupper och bulvaner. När jag föreläste blev jag medveten om att många inte visste hur mångtaliga dessa grupper är. Den nya serien är ännu mer thriller, snabbare tempo och med en erotisk underton. Sex är ett maktmedel som sekter använder för att kontrollera sina medlemmar från en väldigt tidig ålder. Jag tycker att det är viktigt att också våga skriva om bra, ömsesidigt sex som en motvikt till detta.

Vad läser du själv helst? Har du några lästips som du vill dela med dig av?

Jag läser, precis som jag skriver, nästan uteslutande thrillers. Jag vill gärna tipsa om alla fantastiska brittiska och amerikanska, kvinnliga thrillerförfattare som finns. Erin Kellys böcker: Grenar av gift och Lågor av hat till exempel. Sharon Boltons Små svarta lögner. Andra författare som jag läser är Belinda Bauer, Tana French, Donna Tartt, Anita Shreve, Joyce Maynard och så min favorit: Joyce Carol Oates. Jag läser allt av henne! När det gäller manliga författare läser jag gärna Jonathan Franzen och min gamla favorit John Steinbeck. Ovanstående är bara ett urval. Jag läser oerhört mycket, en till två böcker i veckan. Jag gillar också att läsa debutanter. Det kan verkligen vara kämpigt att ge ut sin första bok. Jag tycker om att stötta debutanter, köpa deras första inbundna bok. I somras läste jag flera riktigt bra svenska debutanter: Maria Nygrens Feberfågel och Rebecka Aldens Den åttonde dödssynden, till exempel.

 

Sekten som återuppstod finns i pocket f.r.o.m 11/4 2017

Foto: Klara Leo

Intervju: Klara Johansson

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs Linn Ullmanns hyllade ”De oroliga” i bokcirkel

”Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången.”

Linn Ullmann (f. 1966) är en av Norges mest hyllade författare och dotter till Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Hon är författare till sex romaner, bland annat Det dyrbara som var en stor framgång i Sverige och världen över. De oroliga är hennes självbiografiska roman om att växa upp i skuggan av två kända konstnärer, som saknar tid eller utrymme för annat än det egna skapandet. En roman om att se sina föräldrar bli gamla, om att som barn gradvis ta kontrollen över den egna berättelsen från dem som kontrollerat den. De oroliga är både ett stycke unik skandinavisk kulturhistoria om vår tids stora konstnärer och en gripande och allmängiltig existentiell berättelse om föräldraskap, åldrande och minne. Romanen har vunnit NRK:s lyssnarpris och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris.

De här frågorna kan fungera som diskussionsunderlag för dig. Läs och tala om boken tillsammans i en bokcirkel eller gå djupare i din egen läsning!

1. Var kommer titeln De oroliga ifrån? Vad betyder den för de olika personerna i boken?

2. På bokomslaget står det ”Roman”. På vilket sätt läser du boken, som fakta eller fiktion? Vilka ledtrådar till verkliga personer och händelser hittar du i boken? Hur behandlar författaren själv ämnet? Fundera till exempel på vilket ord som används för att beskriva huvudpersonen vid olika tidpunkter i livet (såsom ”jag”, ”flickan”, ”hon”).

3. Vilka etiska frågor kan man tänkas stöta på med en sådan här bok?

4. Ett centralt tema i boken är åldrande, dels pappans åldrande, men också berättarens uppväxt och utveckling. Vilka förändringar genomgår hon under bokens gång? Hur beskrivs pappans åldrande? Hur beskriver han det själv? På vilket sätt märks åldern i de inspelade intervjuerna mellan honom och dottern?

5. Kultur är viktig för många av medlemmarna i familjen. Hur märks detta och vilken roll spelar den i relationen mellan pappan och dottern? Hur ser genusaspekten ut, till exempel i fråga om inspiration och skapande, geni och muser? Hur beskrivs föräldrarnas kändisskap?

6. Boken beskrivs ofta som kärleksfull, vilken roll spelar kärleken för de olika karaktärerna i boken? Hur skildras kärleken mellan pappan och hans olika kvinnor? Mellan berättaren, föräldrarna och övriga människor i hennes liv?

7. På vilket sätt märks det att Ingrid varit speciell för pappan?

8. Ett annat tema är döden. Hur skildras den? Hur hanterar huvudpersonen pappans död? Varför tar det så lång tid innan hon lyssnar på inspelningarna av deras intervjuer och hur reagerar hon på dem när hon sedan lyssnar?

9. Julafton 1998 spenderar berättaren ensam tillsammans med sin pappa. Hur ser förberedelserna ut för dagen och vad säger avsnittet om exempelvis pappans personlighet?

10. På vilket sätt är Fårö en viktig plats i boken? Hur skildras de olika husen där och på fastlandet, för pappan och resten av familjen före och efter hans död? Vilken roll spelar husen för pappan och för familjen?

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Håkan Östlundh – ”Jag ville skriva min egen historia”

Håkan Östlundh (född 1962) bor med sin familj på Södermalm i Stockholm under vinterhalvåret och på Gotland på somrarna. Han har varit verksam som journalist, manusförfattare och författare till flera kriminalromaner som även getts ut i USA och i flera europeiska länder. Nu är han pocketaktuell med Till Sara, sedan bränns allt!, en drabbande relationsroman om en familj i sönderfall. I arbetet med den nya boken tog han ett nytt steg i sitt författarskap och hämtade stoff från sitt eget liv.

Hej Håkan! Du är tidigare känd som författare till böckerna om Gotlandspolisen Fredrik Broman. Nu är du pocketaktuell med boken Till Sara, sedan bränns allt!, en roman med självbiografiska inslag. Kan du berätta lite om handlingen?

34-åriga Sara har varit på sin mammas begravning, en mamma Sara inte träffat sedan hon var åtta år gammal. Efter begravningen får hon ett paket av en av mammans väninnor. Paketet innehåller anteckningsböcker och en dagbok och allting kretsar kring de traumatiska händelserna som för länge sedan splittrade familjen. På paketet har mamman skrivit ”Till Sara, sedan bränns allt!” Anteckningarna får Sara att blicka bakåt och minnas de smärtsamma händelserna.

Hur skiljer sig din arbetsprocess åt beroende på genre?

Arbetet med att strukturera kapitel och händelser till en spännande berättelse är sig lik oberoende av genre, men mycket av det andra arbetet blir annorlunda när det är det egna livet som är storyn. Man får blicka inåt istället för att leta i arkiv och protokoll, man får många detaljer och situationer ”gratis”, men det blir också svårare att välja vad som ska vara med.

I boken skriver du mycket om din egen barndom. Samtidigt är du tydlig med att det är en fiktionaliserad berättelse. Funderade du någonsin på att skriva en renodlad självbiografi?

Berättelsen ligger rätt nära det som hände i mitt eget liv, men vissa detaljer är ändrade och en del saker tillspetsade och då kändes det fel att kalla det självbiografi. Jag ville skriva min egen historia, men också ha friheten att skapa en så bra berättelse som möjligt. Eller för att svara på frågan: Nej.

Ett återkommande tema i dina böcker är den dysfunktionella familjerelationen. Är den fungerande familjen mindre litterärt intressant, tror du? Har lycka lägre verkshöjd?

Lycka i sig är fullständigt ointressant som material för såväl romaner, pjäser, filmer och tv-serier. Det kan sluta lyckligt, visst, men det måste finnas hinder och problem på vägen dit, annars skulle det bli en väldigt kort berättelse. Eller en fullständigt outhärdlig berättelse. Och visst kan man skriva om en fungerande familj (fast det är en annan fråga). Då får den fungerande familjen tampas med något problem som uppstår, sitt eget eller någon annans.

Vad blir nästa bokprojekt?

Inte helt klart än. Jag har precis avslutat ett långfilmsmanus och ska börja fundera på nästa projekt nu i dagarna. Jag tror det lutar åt spänningshållet, men kanske inte en polisroman den här gången. Allt kommer att vara uppenbarat efter påsk.

 

Till Sara, sedan bränns allt! finns i pocket f.r.o.m 28/3 2017

Foto: Martin Stenmark

Intervju: Sanna Broborg

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail