Mattias Edvardsson: Om kulturmän, 90-tal och influenser

hemsidaedvardsson

Mattias Edvardsson (född 1977) bor i Lund med sambo och två barn. När han inte skriver böcker arbetar han som gymnasielärare i svenska och psykologi. Nu är han pocketaktuell med den rosade spänningsromanen En nästan sann historia.

En nästan sann historia utspelar sig i universitetsstaden Lund på nittiotalet. Du lyckas verkligen få fram känslan av studieångest och ungdomsår. Var det svårt att ”nå” den berättelsen? Varifrån hämtade du din inspiration?

– Jag var själv student på Absalon i Lund i mitten av nittiotalet och precis som Zack i En nästan sann historia var jag något av en observatör. På håll följde jag med fascination de av mina kursare som försvann in i den akademiska bubblan, som tog sig själva på lite för stort allvar och trodde att de var först i världen med allt de företog sig. Jag tror att jag önskade att jag vågade vara lite mer som de.

Berättelsen kretsar kring mordet på en kulturman. Fanns det kulturmän även på nittiotalet? Varifrån fick du idén till karaktären Leo Stark?

– Kulturmannen är antagligen tidlös, även om vi inte använde det begreppet på nittiotalet. Leo Stark är min sinnebild av den stora författaren, det manliga geniet. Han existerar förstås inte på riktigt, men hans gelikar dyker ständigt upp här och där. Jag har själv tjusats av dem, beundrat deras verk och personor – i vissa fall gör jag det fortfarande – och den uppmärksamma läsaren kan hitta en hel del blinkningar till dessa manliga författargenier i boken. 

Boken är skriven på två nivåer. Dels får vi följa huvudpersonen Zackarias som vuxen. Men vi tar också del av berättelsen genom manuset till den bok han skriver. Det är avancerat! Hur gjorde du för att hålla reda på alla trådar?

– Jag har alltid sett mig som en organisk, ostrukturerad författare, men i arbetet med den här boken kom det efterhand att krävas ett visst mått av organisation. Det var inte förrän i redigeringsfasen, efter att jag hade skrivit klart berättelsen, som jag med god hjälp av min förläggare och redaktör lyckades täppa till alla små logiska luckor.

 Var skriver du bäst?

– En nästan sann historia skrevs till stor del på olika universitetsbibliotek och institutioner i Lund. Slutet skrev jag i Harry Martinsons gamla skola i Alltidhult, dit jag kommit på ett vistelsestipendium. Men allra helst skriver jag faktiskt hemma i min egen lilla skrivarlya, tapetserad med boksidor. 

Om man redan har läst En nästan sann historia och törstar efter mer – har du några boktips i samma anda?

– Jag slår gärna ett slag för underbara Manuskriptet av Henrik H. Langeland, eller varför inte Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser.

En nästan sann historia finns i pocket från 14/2 2017.

Intervju Lisa Jonasdotter Nilsson.

Foto: Emil Malmborg

 

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Fredrik T Olsson: Om idoler i nytt ljus och olika slags skrivande

hemsida2

Fredrik T Olsson är född 1969 och verksam som manusförfattare för film och tv sedan tjugo år tillbaka. 2014 debuterade han med thrillern Slutet på kedjan, som hittills är utgiven i över 25 länder. Nu är han pocketaktuell med sin andra bok Ett vakande öga.

Hur förhåller sig Ett vakande öga till den första boken och hur var det att återvända till William Sandberg?

– Ganska snart efter att jag skrivit klart Slutet på Kedjan visste jag att jag gärna ville skriva en uppföljare — och att jag ville att den skulle utspela sig före allt som händer i första boken.

Dels kände jag att ville berätta mer om vissa personer som inte kunde komma tillbaka i en ren fortsättning. Och dels kände jag att jag ville gå lite djupare och berätta om upprinnelsen till Williams skuldkänslor och sorg, de som han brottas med i Slutet på Kedjan.

Så för mig var det väldigt lustfyllt att få göra en bok som — åtminstone ur mitt perspektiv — blir lite personligare och lite närmare mina huvudpersoner.

Det vill säga, det är ju en thriller, så förhoppningsvis är den fortfarande spännande. Men kanske mot en fond av något lite mänskligare. Om jag har tur.

Det moderna samhällets sårbarhet är ett tema i boken som känns högaktuellt – vad gjorde du för research inför skrivandet och vad tycker du själv om vårt uppkopplade samhälle efter att ha skrivit boken?

– Ja, ju mer man läser om det där desto mer inser man hur mycket vi faktiskt lägger våra liv i händerna på tekniken.

Om bankomaterna skulle gå ner, om affärerna inte kunde ta emot kreditkort — hur många har då en hög med kontanter att leva på tills allt blir bra igen? Vi har hunnit bli så beroende av datatrafik och internet trots att vi inte har levt med det i mer ett par decennier. För att inte tala om elen, som vi nästan tar helt för given. Om den försvann, hur skulle vi laga mat? Hur skulle vi ens pumpa in vatten i våra hus? Just nu när jag skriver det här är det fem grader kallt ute — hur länge skulle vi hålla värmen?

Ju mer man tänker på det desto läskigare känns det. Så för enkelhetens skull gör jag på samma sätt som de flesta andra — tänker på det så lite som möjligt.

Annars skulle man antagligen bli galen. Och det känns inte heller så lockande.

Du skriver även mycket för TV, hur skiljer sig manusförfattandet från romanskrivandet och vad tar du med dig från den världen in i böckerna om William Sandberg?

– Egentligen inte jättemycket. För mig handlar skrivandet om att berätta en historia jag själv tycker känns spännande. Och det är liksom grunden oavsett format.

Visst finns det olikheter rent hantverksmässigt — i film och TV är man begränsad till att berätta sådant som kan visas i bild, medan man i böcker kan gå längre in i människors tankar och förflutna. Film å andra sidan kan måla upp känslan av tid som går eller illustrera stämningar med mycket bredare penseldrag.

Men jag brukar säga att i grunden använder jag samma verktygslåda oavsett vilket medium jag skriver för. Man får bara lägga ur ett par av verktygen, beroende på.

Hur skulle du beskriva din stil? Vad brukar du få för läsarreaktioner?

– En intressant fråga tycker jag — bör man själv beskriva sin stil? Jag tror att så fort man försöker definiera sin egen röst är risken att man blir självmedveten och börja förställa sig för att uppfylla någonting man tror att man är. Och det låter jättejobbigt tycker jag.

För som sagt, ur mitt perspektiv handlar skrivandet om själva historien. Och det kanske är en slags stil, det också, vad vet jag?

Vilka är dina största inspirationskällor när du skriver?

– Jag har tidigare svarat Tintin på den frågan — men när jag nyligen hittade mina gamla album i källaren och började läsa om dem insåg jag att det kanske snarare är minnet av Tintinböckerna jag inspireras av. Ekot av känslan jag fick då, när jag läste dem som liten.

Jag gillar verkligen upplevelsen när en historia tar mig med åt ett håll jag inte kunde gissa att den skulle, eller får mig att tänka saker som jag inte hade kunnat tänka innan. Jag tror jag fick samma känsla när jag läste Jules Verne. Eller första gången jag såg Indiana Jones på bio.

Inte för att mina berättelser liknar någon av de där, men känslan jag hade i magen då, den letar jag hela tiden efter. Det värsta någon skulle kunna säga till mig var att jag var tråkig. Det skulle betyda att jag hade misslyckats totalt.

Och, förresten. Till alla andra Tintin-fans: Förstå mig inte fel nu! Det finns fortfarande ett gäng med Tintin-album som är riktigt lysande. De är bara inte fullt lika många som jag mindes.

Och jag har månraketen stående på TV-bänken hemma. Så det är ingen tvekan om att han fortfarande hänger kvar…

Ett vakande öga finns i pocket från 14 febriari 2017

Intervju Annie Murphy

Foto: Caroline Andersson

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail