Catrin Ormestad: om barndomsminnen, skrivande och inspiratonskällor

Catrin Ormestad är frilansjournalist och författare och bor sedan nio år i Tel Aviv. Hon har bl.a. skrivit för The Economist, Fokus och Aftonbladet och är Svenska Dagbladets korrespondent i Israel. Reportageboken Gaza. En kärlekshistoria utkom 2007. Det nionde brevet är hennes skönlitterära debut.

Vad handlar Det nionde brevet om?

– Det är en berättelse om en släkt, och hur den har formats av ett mysterium – en brand i ett kringresande tivoli en midsommarnatt på femtiotalet, då en flicka försvann spårlöst. Det handlar om familjehemligheter och livslögner, om valet mellan att stanna eller ge sig av, om fördomar, och om kärlekens kraft att förändra liv. Det är också en berättelse om en skärgård i förändring, om gårdar som förvandlas till sommarstugor, hagar och vikar som växer igen, och om gammal kunskap som är på väg att för alltid gå förlorad.

Hur fick du idén till boken?

– Det nionde brevet utspelar sig på Gräsö i norra Roslagen där min familj varit sommarboende sedan femtiotalet. Redan som barn var jag mycket intresserad av öns historia och av det liv som en gång funnits där. Jag lyssnade gärna när min pappa berättade om hur Gräsö varit när han var ung. Under en av våra promenader på byns grusvägar berättade han att det en sommar kommit romer till ön, och att det funnits de av bönderna som lagt taggtråd runt sina brunnar. Det skulle dröja många år innan jag förstod varför detta lilla fragment av en historia gjorde ett så djupt intryck på mig: i det fanns stoffet till en roman.

Vad var det roligaste och det svåraste att skriva om i boken?

– Det roligaste var att jag i fantasin fick återskapa det Gräsö som jag minns från min barndom, då det fortfarande gick mjölkkor och betade i hagarna och Norrboda, där vi har vårt hus, fortfarande var en by och inte ett sommarstugeområde. Det svåraste var nog att rent berättartekniskt väva ihop alla trådarna i en så rik och bred historia.

Miljön, det vill säga Stockholms skärgård, spelar en stor roll i berättelsen. Vad har du själv för relation till skärgården och Gräsö?

– Gräsö ligger längst upp i norra hörnet av Roslagen och är nog lite förbisedd av de som har Stockholmsfokus. Det känns bra att ha satt Gräsö på kartan, särskilt som det är en plats som betyder så mycket för mig. Jag tillbringade alla mina somrar där när jag var barn och det är fortfarande en plats som jag ständigt längtar till och alltid återvänder till. När jag varit ute och pratat om Det nionde brevet har jag ibland kallats för ”Gräsöbo” och jag har aldrig brytt mig om att förklara att jag egentligen växte upp i Gävle och nu bor i Tel Aviv, för ingenting kunde göra mig mer stolt.

För denna roman fick du Studieförbundet Vuxenskolans Författarpris – grattis! Vad betyder priset för ditt författarskap och skrivande?

– Enormt mycket, faktiskt. Det är en bekräftelse och en uppmuntran. Det är så mycket bra böcker som kommer, hela tiden, och som ny och oetablerad författare är det lätt att känna sig förbisedd, och att tvivla på sin egen förmåga.

Vilka författare har inspirerat dig mest?

– Stig Dagerman och Väino Linna fick mig att vilja bli författare. De fick mig att inse vad det är möjligt att göra med språket, och vad en bok kan göra med läsaren. Som vuxen har Cormac McCarthy och Michael Ondaatje gett mig samma upplevelse. Men för mitt författarskap har det också varit viktigt att upptäcka de framför allt engelskspråkiga författare som vet hur man berättar en engagerande och spännande historia, samtidigt som de håller en hög litterär nivå, till exempel Colm Tóibín, Richard Flanagan, Kazuo Ishiguro, Jhumpa Lahiri, Amitav Ghosh och Hilary Mantel.

Du jobbar till vardags som journalist – är det stor skillnad på ditt tillvägagångssätt när du skriver skönlitterärt jämfört med journalistiskt?

– Den största skillnaden är att i skönlitteraturen är du inte bunden till verkligheten. Efter allt faktakollande som journalist känns det otroligt lyxigt att få skriva precis vad jag vill (även om jag var noga med att kolla traktormodeller och sånt i Det nionde brevet!). En annan skillnad är att efter så många år utomlands är det ibland lättare för mig att uttrycka mig på engelska än på svenska, och när jag skriver journalistik får jag ibland kämpa för att hitta rätt formulering på svenska, till och med slå i engelsk-svenska ordböcker. Men när jag skriver skönlitterärt sitter svenskan som gjuten, då tänker jag aldrig på engelska. Jag måste förvara mina böcker och artiklar i olika fack i hjärnan!

Vilka böcker står på din egen önskelista i år?

– Jag kom hem med så mycket böcker från bokmässan i Göteborg att jag inte får lägga några ytterligare till högen … Men jag köpte faktiskt en julklapp till mig själv när jag var på bokhandeln Book Soup i Los Angeles tidigare i höstas: Bruce Springsteens memoarer Born to Run. Den får bli julhelgens ”guilty pleasure”. Dessutom ser jag mycket fram emot att läsa min vän Sam Millers bok om sin pappa, litteraturkritikern och grundaren av London Review of Books, Karl Miller. Jag hoppas att jag hittar ett förhandsex under granen.

Det nionde brevet finns i pocket från 17/11

Intervju Annie Murphy

Foto: Helén Karlsson

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Läs Catrin Ormestads prisbelönade ”Det nionde brevet” i bokcirkel

Catrin+detniondebrevet2

”Att läsa är att vilja förlora sig och en skicklig författare vet hur den ska dra nytta av detta begär” skriver Borås Tidning om Catrin Ormestads pocketnyhet Det nionde brevet. Romanen har nyligen vunnit Studieförbundet Vuxenskolans författarpris och handlar om Walter vars mor nyligen gått bort. När Walter letar i kvarlåtenskapen efter henne hittar han en bunt oöppnade brev. Vad är det hans mor dolt för honom under hela hans uppväxt? Och vem är främlingen som plötsligt vill tälta på Walters mark? Minnen och olösta gåtor rivs upp i denna debutroman om hemligheter och lögner, fördomar och om kärleken som förlösare eller befriare.

De här frågorna kan fungera som diskussionsunderlag för dig. Läs och tala om den tillsammans i en bokcirkel eller gå djupare i din egen läsning!

1. Det finns flera teman i Det nionde brevet. Om du skulle sätta en genreetikett på romanen, vilken skulle den bli?

2. Handlingen utspelar sig till största delen på Gräsö i det uppländska havsbandet. På vilket sätt tycker du att författaren använder sig av den speciella miljön?

3. Tillvaron på Gräsö skildrar ett Sverige och ett sätt att leva som är på reträtt. Hur tycker du att författaren beskriver utvecklingen från 1950-tal till 2000-tal? Vilka är likheterna och skillnaderna mellan då och nu? Vad var bättre förr, och sämre?

4. Ett av tidsplanen i romanen utspelar sig i efterdyningarna av Andra världskriget, och både Lea och Walter har minnen av hur byns handelsman spred nazistisk propaganda under kriget. Romerna som kommer till ön råkar illa ut. Vilken roll spelar fördomar, rasism och okunskap i berättelsen?

5. Hem, familj, tillhörighet och ursprung är stora teman i Det nionde brevet. Hur präglar deras olika erfarenheter huvudpersonerna Lea, Walter, Orlando och Juliana?

6. Ett annat centralt tema i boken är vägval. Walter väljer att stanna kvar på gården trots att han vet vad hans mor gjorde mot romerna och Hanna och mot hans syster Elly. Elly, och senare Juliana, lämnar i stället Gräsö. Vad gör deras val med dem, varför väljer de så olika?

7. Walter läser de brev som Lea skrev till hans förrymda syster under alla år. Hur förändras din syn på Lea genom breven? Hur skulle du beskriva henne, vilka är hennes drivkrafter och mål? Hur är hon som mor?

8. Varför tror du att Elly aldrig svarade på Leas brev?

9. Varje kapitel i romanen inleds med ett citat ur en handbok för illusionister. Varför tror du att författaren lagt in de här autentiska klippen?

10. Finns det något som Hana och Juliana har gemensamt? På vilka sätt speglar deras historier varandra?

11. Varför skrattar Walter när han läst det nionde brevet?

12. När Walter och Orlando möts igen på midsommardagens morgon – varför förnekar Orlando att de har mötts på femtiotalet?

13. Vad tycker du om upplösningen av boken?

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Malin Lagerlöf – ”Det är en bok om överlevnad”

Den 6 oktober 2011 befann sig Malin Lagerlöfs man, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, på Västkusten för att leta efter miljöer till en filminspelning. Han föll troligtvis i havet från en klippa och drunknade, men ingen vet säkert eftersom kroppen aldrig har återfunnits. Malin lämnades ensam med tre barn varav det yngsta var bara tre månader.

Malin Lagerlöf är född på Lidingö 1968. Hon har varit verksam som dramatiker och manusförfattare i över tjugo år och har ett stort antal publik- och kritikersuccéer bakom sig, bland annat långfilmerna Miffo och Vägen ut som hon gjorde tillsammans med sin make Daniel Lind Lagerlöf. Hon har också skrivit manus till TV-serien Bibliotekstjuven samt till teaterpjäserna Fursten, Knutby och Kvinnor över fyrtio – vad ska man med dem till? Dagbok från ditt försvinnande är hennes debut i bokform.

 Vad handlar Dagbok från ditt försvinnande om?

Det är en bok om överlevnad, men också om kärlek. Jag ville hela tiden skriva någonting som inte bara var en sorgebok utan också en berättelse om ett långt liv tillsammans och vad som händer med identiteten när allt plötsligt klipps av. 

Berätta lite om titeln – hur kom du fram till den?

– Länge hade boken ingen titel. Ju längre man väntar med att döpa ett verk desto svårare blir det är min erfarenhet.  Den här titeln uppstod i ett bollande med min förläggare Helene Atterling. Vi provade olika förslag. Vände och vred på dem.  Jag ville ha någonting sakligt, inte gåtfullt. Det är ju en sorts dagbok. Plötsligt kändes det rätt. 

Hur var det att skriva en bok om något som ligger så nära en själv? Hur såg skrivprocessen ut?

 – Skrivprocessen gick från att vara någonting helt privat till att det successivt blev någonting som jag insåg höll på att bli en bok.  Jag jobbade med den i över tre år av och till samtidigt som jag levde det liv jag skrev om. Men mot slutet av skrivprocessen började det bli mer som ett vanligt arbetsmaterial. Man vänder och vrider. Petar och stryker.  Och det var skönt. 

 Recensionerna av boken har varit jublande – har du fått många reaktioner på boken från omgivningen, läsarbrev?

–  Ja, jag  har fått väldigt många och starka reaktioner, både från bekanta och från helt okända människor som skrivit  till mig. Och inte bara från människor som själva drabbats av sorg. Det känns såklart fantastiskt när man förstår att det man skrivit verkligen når en avsändare någonstans. 

 Vad är det roligaste med skrivandet?

 – När det gäller att skriva dramatik vilket jag ju vanligtvis gör  – att se orden får kropp och bli levande genom andra.  Det är ett socialt skrivande. Att skriva en bok är ju någonting annat. Ensammare men också friare. 

Du har i många år jobbat som manusförfattare – hur skiljer sig skrivandet i romanform åt från det?

– Att skriva scendramatik eller film och TV-manus är ett kollektivt arbete. Man skapar ett arbetsmaterial åt andra som ska lägga till sitt. Skådespelare, regissör osv.  Ofta är det fantastiskt kul, ibland frustrerande.  Det finns också många som lägger sig i och har synpunkter. Inte minst i film och TV-världen där det är mycket pengar med i bilden. Att skriva en bok är ju att äga slutresultatet mycket mer. Det är vad det är. Det jag skriver är det som kommer att stå där, varken mer eller mindre. Det har varit  en ny och spännande upplevelse för mig. Och jag vill definitivt skriva fler böcker. 

Intervju: Annie Murphy

Foto: Ulrica Zwenger

Dagbok från ditt försvinnande finns i pocket fom 13 oktober 2016

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail