Joakim Zander: Jag hoppas jag kan få någon läsare att tänka till om frågor som gäller utanförskap och radikalisering

zander

Joakim Zander, född 1975, bor med sin familj i Lund. Han har under tio år i Bryssel varit verksam vid flera EU-institutioner och doktorerat i juridik vid universitetet i Maastricht. Under sin uppväxt bodde han delvis i Mellanöstern och USA. Nu är han pocketaktuell med Orten, den fristående fortsättningen på den internationella succén Simmaren – båda böckerna är nu sålda till 30 länder.

Hur skulle du beskriva Orten?

– Orten är en modern spänningsroman som kretsar omkring två syskon som växer upp under ganska svåra förhållanden i en stockholmsförort där upproret och våldet ligger nära ytan. Den är förhoppningsvis spännande men det är också en roman om syskonskap, utanförskap och radikalisering. Jag hoppas att den lyckas vara både underhållande och på något vis berörande.

Yasmine som berättelsen kretsar kring är en väldigt mångbottnad karaktär – hur kom hon till?

– Min första bok, Simmaren, hade en central tematik som bestod i kärleken mellan en förälder och ett barn. Det var mycket för att jag själv just blivit förälder när jag skrev den. När jag började skriva Orten hade jag hunnit få ett barn till och jag såg varje dag hur mina dotter och son förhöll sig till varandra med lika delar kärlek och frustration, sådär som syskon gör. Det fick mig att fundera på syskonskap i allmänhet och jag visste från början att den centrala relationen i boken skulle vara den mellan en syster och en bror. Det var viktigt för mig att både Yasmine Fadi blev en trovärdiga karaktärer av kött och blod, och att de inte blev på något vis idealiserade. Yasmine är den mer talangfulla och drivna av syskonen i boken, och det är hon som “kommer undan” deras bakgrund, eller vad man ska säga, medan Fadi dras djupare in i den.

Ortens ämnen – radikalisering, utanförskap – är brännande aktuella. Vad gjorde du för research inför arbetet med boken?

– Jag gjorde massor av research, särskilt vad gäller radikaliseringsprocesser, samt teologin och ideologin som ligger till grund för radikal islam. För det första läste jag massor och såg dokumentärer, etc. Jag hade även kontakt med professor Leif Stenberg vid Center for Middle Eastern Studies i Lund som var otroligt generös med sin tid och lät mig ställa massor av frågor om IS och radikalisering, något som var helt ovärderligt. Vad gäller utanförskap och förortsmiljöer handlar det väl mycket om att lyssna och försöka förstå, särskilt om man inte själv kommer ur den miljön direkt. I slutet av skrivandet var jag även inblandad i ett skrivprojekt med ett par lärare på Värner Rydén-skolan i Rosengård i Malmö. Jag var ute och jobbade med åttondeklassarna där en dag i veckan och de fick även läsa kapitel ur boken i ett tidigt stadium. Det var en otroligt givande process och vi har fortsatt projektet även efter i år.

Vad vill du att läsarna ska ta med sig från dina böcker?

– Jag hoppas förstås först och främst att de tycker jag fått ihop en spännande historia, det är ju varje spänningsförfattares mål. Men jag hoppas ju även att jag kan få någon läsare att tänka till om frågor som gäller utanförskap och radikalisering. Det är så lätt att se saker som svartvita, men verkligheten är extremt komplicerad. Jag hoppas att man ska sympatisera med Fadi, även om hans val att ansluta till IS ter sig fullständigt främmande och avskyvärt.

Var, hur, när skriver du bäst?

– Jag skriver tråkigt nog allra bäst under dagtid på mitt kontor. Försöker vara disciplinerad och knåpa ihop tusen ord minst varje dag under mina skrivperioder.

Vilken var din första stora läsupplevelse?

– Det finns ju så många. Men vad gäller spänningslitteratur måste jag ändå säga när jag läste Spionen som kom in från kylan i tonåren. Jag var helt tagen av hur Le Carré lyckas förena spänning och någonting annat, djupare och gråare. Det är väl det jag nu försöker göra på något vis i mitt eget skrivande också.

Vad läser du på stranden i sommar?

– Jag läser Don DeLillos Zero K  och Saleem Haddads Guapa.

 

Foto: Viktor Fremling

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Denise Rudberg om likheterna mellan skrivkramp och impotens och varför hon föredrar tanter framför chick lit

deniser

Kommer Denise Rudbergs otippade tant-hjältinna Marianne Jidhoff bli din semesterfling i sommar? Denise har inte bara prenumererat på topplisteplatser de senaste åren, hon har dessutom skapat sin alldeles egen genre, ”Elegant crime”. Idén kom när Denise för några år sen helt enkelt fick nog av det förminskande epitetet ”chick lit-författare” och bestämde sig för att bryta ny mark. Satsningen blev ganska bokstavligt ett nytt kapitel i Denises framgångssaga. Nu är hon pocketaktuell med den femte delen i sin serie om den populära medelålders åklagarsekreteraren som löser mordgåtor i överklassmiljö.

Vad Denise tänker om:

Skrivkramp: ”Jag har förklarat det för min partner som när en kille inte får upp den när han ska ha sex, det är den där rädslan för att plötsligt vara impotent och man tänker: det är nu jag har tappat det på riktigt, jag kommer aldrig att kunna skriva ett ord igen.”

Onda karaktärer: Det allra roligaste i skrivandet är att skapa skurkarna, enligt Denise. Hon fick en gång höra att hon var sitt bästa jag när hon var elak. ”Jag tog det som en fin komplimang”. Men hon vill inte göra sina karaktärer till monster alltigenom, utan också skapa någon typ av sympati för dem hos läsarna.

Risken att bli stämd: ”Min dramaturgilärare sa att man aldrig behöver oroa sig för att bli stämd om någon känner igen sig i en osmickrande karaktärsbeskrivning: det finns ingen som vill resa sig upp i rätten och säga ’Jag är killen med liten penis’!”.

Chick lit: Denise menar att bara själva grejen att kalla något chick lit säger en del om jämställdheten i litteraturvärlden. ”När en man skriver om att ligga mycket, dricka mycket sprit och leva rock’n’roll-liv kallas det istället för generationsroman”.

Anti-hjältinnan Marianne Jidhoff: Idén att byta spår från det framgångsrika chick lit-skrivandet till att istället skriva om en 55-årig nybliven änka som löser mordgåtor fick ett svalt mottagande av Denises förläggare. ”Han såg framför sig någon tråkig Miss Marple-typ, men titta på Madonna, hon är över 55 och jag är säker på att hon får ligga fortfarande! Det är ingen big deal att vara 55 idag.”

Citaten kommer från Denises samtal med kollegan Caroline Kepnes i podden ”Speaking of Stories”, du kan lyssna på hela avsnittet här

https://www.acast.com/sostories/deniserudberg-carolinekepnes-speakingofstories-2

Del fem i Denises serie om Marianne Jidhoff ”När klockan slår fem” släpps på pocket 16 juni

Skribent: Johanna Christoffersson

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail