3 snabba med Camilla Grebe

hej Camilla, nu finns Älskaren från huvudkontoret i pocket – vad är det för typ av bok läsarna kan förvänta sig?

Det är en psykologisk spänningsroman eller thriller. Eller vad man nu vill kalla den. Det finns så många etiketter i den här genren, men jag ville skriva någonting som var spännande och överraskade läsaren. Ja, kanske till och med lurade läsaren…

 Detta blir din sjunde roman och ändå är du inte författare på heltid, hur ser din skrivprocess ut?

Jag skriver så fort jag får möjlighet: på morgonen, på tåget, på söndagskvällarna. Det är min passion, mitt andningshål! Men jag är ganska stuktrurerad. Skriver alltid en detaljerad synopsis. Och gör den research som behövs. Men sedan är det ju också så att en stor del av jobbet – själva tankearbetet – sker när jag inte sitter framför datorn, till exempel under joggingturen, på hundpromenaden osv. Jag är aldrig riktigt ledig. Karaktärerna lämnar mig liksom inte ifred …

 Vilka är dina personliga förebilder inom spänningsgenren?

 Det finns så många! En favorit bland svenska författare är Håkan Nesser. Han är så bra, språket är fint och dramaturgin funkar alltid. Gillian Flynn, Denise Mina och Tawna French är andra favoriter. Och så gillar jag John Ajvide Lindqvist, som ju skriver skräck …

9789143014242.jpg.

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail

Om att våga satsa på sin dröm – Caroline Eriksson

 

Författaren Caroline Eriksson är pocketaktuell med den internationellt uppmärksammade och i Sverige kritikerhyllade spänningsromanen De försvunna. Vägen fram till genombrottet har inte varit spikrak och här berättar Caroline med sina egna ord om sin resa.

”Akademiker och duktig flicka, statstjänsteman med fast anställning och trygghet som främsta ledord. Det var jag i ett nötskal. Men inom mig fanns en längtan efter något mer, efter att få förverkliga drömmen jag burit på sedan barnsben: drömmen om att bli författare/att skriva böcker.

Till sist blev längtan för stark. Jag tog tjänstledigt, skrev boken jag burit inom mig/jag gått och tänkt på så länge och skickade in den till ett/flera förlag. I väntan på svar kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Så kom beskedet: jag hade blivit antagen av ett av Sveriges största förlag.

Nu fanns det inte längre någon återvändo, var det någon gång jag skulle våga satsa allt på min dröm var det nu. Jag sa upp mig från mitt jobb och kastade mig ut i det okända. Jag njöt av lusten att berätta och känslan av mening som skrivandet gav mig men hade svårt att helt frigöra mig från mitt gamla liv. Jag hade ju – och har fortfarande – familj, barn och huslån. Skrivglädje är en underbar känsla, men den betalar tyvärr inga amorteringar.

Mina första böcker fick fina recensioner men rent kommersiellt gick de inte riktigt så bra som vi (jag och förlaget) hade hoppats. När jag började arbeta med min tredje bok, De Försvunna, stod mycket på spel. Det fanns inget förlagsavtal, inga garantier för att boken skulle bli utgiven. All den tid jag la ner på att skriva kanske skulle vara förgäves? Jag gick igenom osäkerhet, prestationsångest och bakslag. Ändå fortsatte jag skriva. Jag kände så starkt för min berättelse att jag inte kunde låta bli. Det var ju det här jag allra helst ville göra, det här som var min dröm.

De Försvunna blev antagen. Och redan innan boken släppts i Sverige hade budgivningar om rättigheterna börjat i flera länder runt om i Europa. Under några veckor kom det in nya bud, från nya länder, varje dag. Nu är det 22 länder som köpt rättigheterna (stora som USA och Tyskland men också mer udda som Kina och Ryssland). En handfull av dem har dessutom redan köpt rättigheterna till mitt nästa (ännu oskrivna) manus. Det känns lika fantastiskt som surrealistiskt.

Rent konkret innebär detta att jag har ekonomisk möjlighet att fokusera helt på skrivandet under de närmsta åren. Trygghetsfascisten i mig (jodå, hon finns kvar) kan slappna av en aning. Och drömmen om att få arbeta med det jag älskar mest av allt; att skriva – ja, den drömmen lever jag nu.

Jag är glad att jag vågade språnget, att jag vågade säga upp mig från tryggheten för att satsa på det jag verkligen brinner för att göra. Och kanske ännu gladare över att jag vågade och orkade hålla ut. Om framtiden vet vi inget. Men ibland överträffar den även de vildaste förhoppningar. Så var det för mig.”

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail