245826

Mattias Edvardsson: Om kulturmän, 90-tal och influenser

hemsidaedvardsson

Mattias Edvardsson (född 1977) bor i Lund med sambo och två barn. När han inte skriver böcker arbetar han som gymnasielärare i svenska och psykologi. Nu är han pocketaktuell med den rosade spänningsromanen En nästan sann historia.

En nästan sann historia utspelar sig i universitetsstaden Lund på nittiotalet. Du lyckas verkligen få fram känslan av studieångest och ungdomsår. Var det svårt att ”nå” den berättelsen? Varifrån hämtade du din inspiration?

– Jag var själv student på Absalon i Lund i mitten av nittiotalet och precis som Zack i En nästan sann historia var jag något av en observatör. På håll följde jag med fascination de av mina kursare som försvann in i den akademiska bubblan, som tog sig själva på lite för stort allvar och trodde att de var först i världen med allt de företog sig. Jag tror att jag önskade att jag vågade vara lite mer som de.

Berättelsen kretsar kring mordet på en kulturman. Fanns det kulturmän även på nittiotalet? Varifrån fick du idén till karaktären Leo Stark?

– Kulturmannen är antagligen tidlös, även om vi inte använde det begreppet på nittiotalet. Leo Stark är min sinnebild av den stora författaren, det manliga geniet. Han existerar förstås inte på riktigt, men hans gelikar dyker ständigt upp här och där. Jag har själv tjusats av dem, beundrat deras verk och personor – i vissa fall gör jag det fortfarande – och den uppmärksamma läsaren kan hitta en hel del blinkningar till dessa manliga författargenier i boken. 

Boken är skriven på två nivåer. Dels får vi följa huvudpersonen Zackarias som vuxen. Men vi tar också del av berättelsen genom manuset till den bok han skriver. Det är avancerat! Hur gjorde du för att hålla reda på alla trådar?

– Jag har alltid sett mig som en organisk, ostrukturerad författare, men i arbetet med den här boken kom det efterhand att krävas ett visst mått av organisation. Det var inte förrän i redigeringsfasen, efter att jag hade skrivit klart berättelsen, som jag med god hjälp av min förläggare och redaktör lyckades täppa till alla små logiska luckor.

 Var skriver du bäst?

– En nästan sann historia skrevs till stor del på olika universitetsbibliotek och institutioner i Lund. Slutet skrev jag i Harry Martinsons gamla skola i Alltidhult, dit jag kommit på ett vistelsestipendium. Men allra helst skriver jag faktiskt hemma i min egen lilla skrivarlya, tapetserad med boksidor. 

Om man redan har läst En nästan sann historia och törstar efter mer – har du några boktips i samma anda?

– Jag slår gärna ett slag för underbara Manuskriptet av Henrik H. Langeland, eller varför inte Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser.

En nästan sann historia finns i pocket från 14/2 2017.

Intervju Lisa Jonasdotter Nilsson.

Foto: Emil Malmborg

 

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
hemsida

Fredrik T Olsson: Om idoler i nytt ljus och olika slags skrivande

hemsida2

Fredrik T Olsson är född 1969 och verksam som manusförfattare för film och tv sedan tjugo år tillbaka. 2014 debuterade han med thrillern Slutet på kedjan, som hittills är utgiven i över 25 länder. Nu är han pocketaktuell med sin andra bok Ett vakande öga.

Hur förhåller sig Ett vakande öga till den första boken och hur var det att återvända till William Sandberg?

– Ganska snart efter att jag skrivit klart Slutet på Kedjan visste jag att jag gärna ville skriva en uppföljare — och att jag ville att den skulle utspela sig före allt som händer i första boken.

Dels kände jag att ville berätta mer om vissa personer som inte kunde komma tillbaka i en ren fortsättning. Och dels kände jag att jag ville gå lite djupare och berätta om upprinnelsen till Williams skuldkänslor och sorg, de som han brottas med i Slutet på Kedjan.

Så för mig var det väldigt lustfyllt att få göra en bok som — åtminstone ur mitt perspektiv — blir lite personligare och lite närmare mina huvudpersoner.

Det vill säga, det är ju en thriller, så förhoppningsvis är den fortfarande spännande. Men kanske mot en fond av något lite mänskligare. Om jag har tur.

Det moderna samhällets sårbarhet är ett tema i boken som känns högaktuellt – vad gjorde du för research inför skrivandet och vad tycker du själv om vårt uppkopplade samhälle efter att ha skrivit boken?

– Ja, ju mer man läser om det där desto mer inser man hur mycket vi faktiskt lägger våra liv i händerna på tekniken.

Om bankomaterna skulle gå ner, om affärerna inte kunde ta emot kreditkort — hur många har då en hög med kontanter att leva på tills allt blir bra igen? Vi har hunnit bli så beroende av datatrafik och internet trots att vi inte har levt med det i mer ett par decennier. För att inte tala om elen, som vi nästan tar helt för given. Om den försvann, hur skulle vi laga mat? Hur skulle vi ens pumpa in vatten i våra hus? Just nu när jag skriver det här är det fem grader kallt ute — hur länge skulle vi hålla värmen?

Ju mer man tänker på det desto läskigare känns det. Så för enkelhetens skull gör jag på samma sätt som de flesta andra — tänker på det så lite som möjligt.

Annars skulle man antagligen bli galen. Och det känns inte heller så lockande.

Du skriver även mycket för TV, hur skiljer sig manusförfattandet från romanskrivandet och vad tar du med dig från den världen in i böckerna om William Sandberg?

– Egentligen inte jättemycket. För mig handlar skrivandet om att berätta en historia jag själv tycker känns spännande. Och det är liksom grunden oavsett format.

Visst finns det olikheter rent hantverksmässigt — i film och TV är man begränsad till att berätta sådant som kan visas i bild, medan man i böcker kan gå längre in i människors tankar och förflutna. Film å andra sidan kan måla upp känslan av tid som går eller illustrera stämningar med mycket bredare penseldrag.

Men jag brukar säga att i grunden använder jag samma verktygslåda oavsett vilket medium jag skriver för. Man får bara lägga ur ett par av verktygen, beroende på.

Hur skulle du beskriva din stil? Vad brukar du få för läsarreaktioner?

– En intressant fråga tycker jag — bör man själv beskriva sin stil? Jag tror att så fort man försöker definiera sin egen röst är risken att man blir självmedveten och börja förställa sig för att uppfylla någonting man tror att man är. Och det låter jättejobbigt tycker jag.

För som sagt, ur mitt perspektiv handlar skrivandet om själva historien. Och det kanske är en slags stil, det också, vad vet jag?

Vilka är dina största inspirationskällor när du skriver?

– Jag har tidigare svarat Tintin på den frågan — men när jag nyligen hittade mina gamla album i källaren och började läsa om dem insåg jag att det kanske snarare är minnet av Tintinböckerna jag inspireras av. Ekot av känslan jag fick då, när jag läste dem som liten.

Jag gillar verkligen upplevelsen när en historia tar mig med åt ett håll jag inte kunde gissa att den skulle, eller får mig att tänka saker som jag inte hade kunnat tänka innan. Jag tror jag fick samma känsla när jag läste Jules Verne. Eller första gången jag såg Indiana Jones på bio.

Inte för att mina berättelser liknar någon av de där, men känslan jag hade i magen då, den letar jag hela tiden efter. Det värsta någon skulle kunna säga till mig var att jag var tråkig. Det skulle betyda att jag hade misslyckats totalt.

Och, förresten. Till alla andra Tintin-fans: Förstå mig inte fel nu! Det finns fortfarande ett gäng med Tintin-album som är riktigt lysande. De är bara inte fullt lika många som jag mindes.

Och jag har månraketen stående på TV-bänken hemma. Så det är ingen tvekan om att han fortfarande hänger kvar…

Ett vakande öga finns i pocket från 14 febriari 2017

Intervju Annie Murphy

Foto: Caroline Andersson

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
enestam2

Maria Ernestam – Om språket, skrivandet och resorna

enestam

Den sårade pianisten av Maria Ernestam är en roman om relationer, hemligheter och drömmar. Om barndomens spöken, musikens betydelse och människor som söker möjligheten att leva ett fritt liv. Nu finns den i pocket!

Det är många som beskriver ditt språk som underbart och fängslande – finns det någon du själv inspireras av när det kommer till språket? Har du själv fastnat för någon annans språk på samma sätt som dina läsare fastnat för ditt?

– Jag blir alltid lika glad när någon nämner att mitt språk är vackert. Jag arbetar hårt för att det ska bli så bra och njutningsfullt som möjligt och skriver om texten många gånger. Ett vackert språk ska också vara funktionellt, samtidigt som en bok gärna får innehålla den där meningen eller det där stycket som läsaren aldrig glömmer eftersom det sätter ord på en känsla eller en upplevelse och gör den begriplig och allmängiltig. En som behärskar detta mästerligt är den finlandssvenske författaren Kjell Westö. Sedan kan man imponeras och inspireras av många och läsa, läsa, läsa, men i slutänden ska och bör varje författare hitta sin egen ton och förfina den utan att försöka låta som någon annan. Då blir det bäst.

 Var skriver du bäst?

– Hemma, i min skrivarlya i Gamla stan, på sommarstället i Frillesås eller i Bonnierförlagens hus i Visby, där vi författare har förmånen att få boka in oss veckovis. Och i total ensamhet och tystnad – enda undantaget är utvalda författarkollegor i närheten.

Relationen mellan de två vännerna är nästintill systerlik, vad är det egentligen som gör att de kommer så nära varandra?

– Varför blir man vän med vissa och samtalet tar aldrig slut medan man aldrig klickar med andra, hur man än försöker? Jag har inget bättre svar än det som kallas kemi eller att vara på samma våglängd. Vilket jag tror handlar om att man tycker om att göra samma saker, skrattar åt samma skämt, har en liknande inställning till omgivningen. Samt att man – ibland – uppfyller ett behov hos varandra. I fallet med Veronica och Marieke fanns alla de gemensamma komponenterna, samtidigt som de båda fyllde upp ett tomrum hos den andra. Marieke drogs med och livades upp av Veronicas utagerande sätt. Veronica kände en trygghet och stabilitet med Marieke som hon själv saknade.

 Veronica och Marieke åker till Langkawi och San Francisco, skulle du rekommendera dina läsare att följa i deras fotspår? Vart reser du själv helst?

– Absolut. Langkawi är en ö i Malaysia med underbart klimat, spännande kultur och fantastisk flora och fauna. Perfekt för den som vill blanda det klassiska sol-och-bad med vandringar i urskogen eller båtfärder på havet. Jag blev rejält fascinerad av mangroveträd, grottor och exotiskt djurliv. San Francisco är en mycket sympatisk och vacker stad med stort utbud av det mesta. Vart jag själv helst reser? Alltid till Frillesås på den svenska västkusten, där jag tillbringat alla mina somrar – vilket alla som känner mig eller har läst mina böcker känner till väl. Annars gärna till London, Paris och övriga Frankrike, New York, Sydafrika, Irland och alperna.

 Boken utspelar sig växelvis under år 2004 och år 2014. Som läsare förstår man hur mycket som hinner hända på tio år. Vilken var den största förändringen i ditt eget liv under dessa år?

– Det var nog att jag lämnade journalistiken för att bli författare. 2004 antog bokförlaget Forum min debutbok Caipirinha med Döden som sedan gavs ut 2005. Nu, 2014, är jag fortfarande författare på heltid.

Den sårade pianisten blev årets första pocketsläpp från Forum – hur inledde du ditt eget läsår?

– Champagne på nyårsafton som många andra. Några fina dagar med sonen, samt min dotter innan hon reste åter till USA för sina studier. En resa till Sydafrika för att fira vårt silverbröllop. Och arbete med min nästa bok.

Den sårade pianisten finns i pocket från den 10/1

Foto: Richard Ryan

Intervju: Carolina Starck

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
JobsLagerlof

Selma Lagerlöf möter systrarna Jobs

Just nu blommar det hos oss! Den 25 januari lanserar vi vårt nya klassikersläpp med Selma Lagerlöfs mest älskade titlar. Omslagen pryds av systrarna Lisbet och Gocken Jobs klassiska mönster och är ett unikt samarbete. 14 titlar i 7 pocketvolymer tillgängliggörs i pocket för alla nya och gamla Selma-fans att upptäcka. Alla böcker har nyskrivna förord av olika Lagerlöf-kännare som Ebba Witt-Brattström, Sara Stridsberg, Lars Andersson, Leif Stinnerbom, Lisbeth Larsson och Ellen Mattson. Selma Lagerlöf har en given plats i världslitteraturen och hennes fantastiska historier som gjuter samman saga och verklighet har fänglslat människor nu i över 125 år.

De blommande, färgsprakande omslagen av systrarna Jobs tillhör sen 1940-talet klassikerna i svensk textilkonst. Med kärlek till naturen och sinne för färg och form skapade Lisbet och Gocken Jobs mönster som kom att få internationell ryktbarhet.

Systrarna Gocken Jobs (1914-1995) och Lisbet Jobs (1909-1961) var verksamma som keramiker och textilkonstnärer och har skapat en mängd klassiska mönster.

Systrarna Gocken Jobs (1914-1995) och Lisbet Jobs (1909-1961) var verksamma som keramiker och textilkonstnärer och har skapat en mängd klassiska mönster.

 

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
Petra Holst Bländad

Petra Holst belyser psykets mörkaste vrår

Petra Holst arbetar som högstadielärare i svenska och engelska och debuterade som författare år 2010. Nu är hon pocketaktuell med Bländad, en relationsroman som belyser det mänskliga psykets mörkaste vrår.

Bländad är en psykologisk relationsroman om hur en helt vanlig kvinnas liv förvandlas till en klaustrofobisk mardröm när hennes ungdomsvän flyttar in i samma villakvarter. Hur fick du idén till boken?

– För några år sedan läste jag en kort tidningsartikel om två svenska gymnasietjejer som hade anklagat sin manlige lärare för sexuella trakasserier. Men senare erkände flickorna att de bara hade hittat på alltsammans. Jag funderade på vad som kunde ha utlöst deras hänsynslösa beteende, och när jag i samma veva hörde ordet ”vardagspsykopat” för första gången trillade alla pusselbitar på plats. Plötsligt hade jag två karaktärer: den manipulativa och känslokalla Malena och hennes intet ont anande kompis Liv. Men jag ville även skildra vad som händer efter katastrofen och därför låter jag tjejerna mötas igen 25 år senare. Eftersom Liv är både äldre och klokare nu inser hon snart att det är någonting som inte stämmer med Malena.

Du har kommit ut med flera romaner tidigare, men det här är den första titeln som ges ut i pocket. Vad kommer läsaren möta för berättelse?

– Alla mina böcker handlar om relationer, men den här gången har jag valt att belysa de mörkaste vrårna i det mänskliga psyket. I Bländad möter läsaren en riktigt obehaglig person som drivs av sin avundsjuka, maktlystnad och hämndgirighet. Hennes förvrängda världsbild får förödande konsekvenser för Liv, huvudkaraktären i boken. Medan jag skrev föreställde jag mig henne som en sprattlande fluga i ett spindelnät.

 Berätta något om valet av titel. Varför Bländad?

– När jag gjorde research fanns det ett ord som ständigt återkom: hur psykopaten bländar sin omgivning. Malena är en mästare på att ljuga och förställa sig, och för att vinna folks förtroende speglar hon sina offers personligheter. Därför tror Liv inledningsvis att hon har hittat sin själsfrände i Malena. När bubblan brister och Liv inser att hon har blivit lurad ställs hon inför nästa prövning: att övertyga sin man och alla andra i kvarteret om att den nya grannen inte är den hon utger sig för att vara. Men det är inte så lätt eftersom den karismatiska Malena vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få sin vilja fram.

Vad har du mött för läsarreaktioner?

– Många säger att boken är spännande. Jag har också fått höra att den är otäck och några läsare har nästan mått fysiskt illa av att läsa om hur Malena bryter ner Liv. Sedan finns det även de som har råkat ut för en psykopat själva, och de trycker snarare på att boken känns trovärdig.

Vad gillar du själv att läsa?

– Jag har en ganska bred smak: spänningslitteratur, klassiker, framtidsdystopier, historiska romaner … En kärlekssaga som innehåller det mesta av allt är Diana Gabaldons Outlander-serie. Jag är också väldigt förtjust i Margaret Atwood. Hennes postapokalyptiska Oryx och Crake är ett mästerverk.

Bländad av Petra Holst finns i pocket från 13 december 2016

Intervju Lisa Jonasdotter Nilsson

Foto: Emil Malmborg

Petra Holst foto Emil Malmberg

Petra Holst är född 1969 och bor i Bjärred i Skåne. Foto: Emil Malmberg

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
Catrin+detniondebrevet2

Catrin Ormestad: om barndomsminnen, skrivande och inspiratonskällor

Catrin Ormestad är frilansjournalist och författare och bor sedan nio år i Tel Aviv. Hon har bl.a. skrivit för The Economist, Fokus och Aftonbladet och är Svenska Dagbladets korrespondent i Israel. Reportageboken Gaza. En kärlekshistoria utkom 2007. Det nionde brevet är hennes skönlitterära debut.

Vad handlar Det nionde brevet om?

– Det är en berättelse om en släkt, och hur den har formats av ett mysterium – en brand i ett kringresande tivoli en midsommarnatt på femtiotalet, då en flicka försvann spårlöst. Det handlar om familjehemligheter och livslögner, om valet mellan att stanna eller ge sig av, om fördomar, och om kärlekens kraft att förändra liv. Det är också en berättelse om en skärgård i förändring, om gårdar som förvandlas till sommarstugor, hagar och vikar som växer igen, och om gammal kunskap som är på väg att för alltid gå förlorad.

Hur fick du idén till boken?

– Det nionde brevet utspelar sig på Gräsö i norra Roslagen där min familj varit sommarboende sedan femtiotalet. Redan som barn var jag mycket intresserad av öns historia och av det liv som en gång funnits där. Jag lyssnade gärna när min pappa berättade om hur Gräsö varit när han var ung. Under en av våra promenader på byns grusvägar berättade han att det en sommar kommit romer till ön, och att det funnits de av bönderna som lagt taggtråd runt sina brunnar. Det skulle dröja många år innan jag förstod varför detta lilla fragment av en historia gjorde ett så djupt intryck på mig: i det fanns stoffet till en roman.

Vad var det roligaste och det svåraste att skriva om i boken?

– Det roligaste var att jag i fantasin fick återskapa det Gräsö som jag minns från min barndom, då det fortfarande gick mjölkkor och betade i hagarna och Norrboda, där vi har vårt hus, fortfarande var en by och inte ett sommarstugeområde. Det svåraste var nog att rent berättartekniskt väva ihop alla trådarna i en så rik och bred historia.

Miljön, det vill säga Stockholms skärgård, spelar en stor roll i berättelsen. Vad har du själv för relation till skärgården och Gräsö?

– Gräsö ligger längst upp i norra hörnet av Roslagen och är nog lite förbisedd av de som har Stockholmsfokus. Det känns bra att ha satt Gräsö på kartan, särskilt som det är en plats som betyder så mycket för mig. Jag tillbringade alla mina somrar där när jag var barn och det är fortfarande en plats som jag ständigt längtar till och alltid återvänder till. När jag varit ute och pratat om Det nionde brevet har jag ibland kallats för ”Gräsöbo” och jag har aldrig brytt mig om att förklara att jag egentligen växte upp i Gävle och nu bor i Tel Aviv, för ingenting kunde göra mig mer stolt.

För denna roman fick du Studieförbundet Vuxenskolans Författarpris – grattis! Vad betyder priset för ditt författarskap och skrivande?

– Enormt mycket, faktiskt. Det är en bekräftelse och en uppmuntran. Det är så mycket bra böcker som kommer, hela tiden, och som ny och oetablerad författare är det lätt att känna sig förbisedd, och att tvivla på sin egen förmåga.

Vilka författare har inspirerat dig mest?

– Stig Dagerman och Väino Linna fick mig att vilja bli författare. De fick mig att inse vad det är möjligt att göra med språket, och vad en bok kan göra med läsaren. Som vuxen har Cormac McCarthy och Michael Ondaatje gett mig samma upplevelse. Men för mitt författarskap har det också varit viktigt att upptäcka de framför allt engelskspråkiga författare som vet hur man berättar en engagerande och spännande historia, samtidigt som de håller en hög litterär nivå, till exempel Colm Tóibín, Richard Flanagan, Kazuo Ishiguro, Jhumpa Lahiri, Amitav Ghosh och Hilary Mantel.

Du jobbar till vardags som journalist – är det stor skillnad på ditt tillvägagångssätt när du skriver skönlitterärt jämfört med journalistiskt?

– Den största skillnaden är att i skönlitteraturen är du inte bunden till verkligheten. Efter allt faktakollande som journalist känns det otroligt lyxigt att få skriva precis vad jag vill (även om jag var noga med att kolla traktormodeller och sånt i Det nionde brevet!). En annan skillnad är att efter så många år utomlands är det ibland lättare för mig att uttrycka mig på engelska än på svenska, och när jag skriver journalistik får jag ibland kämpa för att hitta rätt formulering på svenska, till och med slå i engelsk-svenska ordböcker. Men när jag skriver skönlitterärt sitter svenskan som gjuten, då tänker jag aldrig på engelska. Jag måste förvara mina böcker och artiklar i olika fack i hjärnan!

Vilka böcker står på din egen önskelista i år?

– Jag kom hem med så mycket böcker från bokmässan i Göteborg att jag inte får lägga några ytterligare till högen … Men jag köpte faktiskt en julklapp till mig själv när jag var på bokhandeln Book Soup i Los Angeles tidigare i höstas: Bruce Springsteens memoarer Born to Run. Den får bli julhelgens ”guilty pleasure”. Dessutom ser jag mycket fram emot att läsa min vän Sam Millers bok om sin pappa, litteraturkritikern och grundaren av London Review of Books, Karl Miller. Jag hoppas att jag hittar ett förhandsex under granen.

Det nionde brevet finns i pocket från 17/11

Intervju Annie Murphy

Foto: Helén Karlsson

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
Det nionde brevet2

Läs Catrin Ormestads prisbelönade ”Det nionde brevet” i bokcirkel

Catrin+detniondebrevet2

”Att läsa är att vilja förlora sig och en skicklig författare vet hur den ska dra nytta av detta begär” skriver Borås Tidning om Catrin Ormestads pocketnyhet Det nionde brevet. Romanen har nyligen vunnit Studieförbundet Vuxenskolans författarpris och handlar om Walter vars mor nyligen gått bort. När Walter letar i kvarlåtenskapen efter henne hittar han en bunt oöppnade brev. Vad är det hans mor dolt för honom under hela hans uppväxt? Och vem är främlingen som plötsligt vill tälta på Walters mark? Minnen och olösta gåtor rivs upp i denna debutroman om hemligheter och lögner, fördomar och om kärleken som förlösare eller befriare.

De här frågorna kan fungera som diskussionsunderlag för dig. Läs och tala om den tillsammans i en bokcirkel eller gå djupare i din egen läsning!

1. Det finns flera teman i Det nionde brevet. Om du skulle sätta en genreetikett på romanen, vilken skulle den bli?

2. Handlingen utspelar sig till största delen på Gräsö i det uppländska havsbandet. På vilket sätt tycker du att författaren använder sig av den speciella miljön?

3. Tillvaron på Gräsö skildrar ett Sverige och ett sätt att leva som är på reträtt. Hur tycker du att författaren beskriver utvecklingen från 1950-tal till 2000-tal? Vilka är likheterna och skillnaderna mellan då och nu? Vad var bättre förr, och sämre?

4. Ett av tidsplanen i romanen utspelar sig i efterdyningarna av Andra världskriget, och både Lea och Walter har minnen av hur byns handelsman spred nazistisk propaganda under kriget. Romerna som kommer till ön råkar illa ut. Vilken roll spelar fördomar, rasism och okunskap i berättelsen?

5. Hem, familj, tillhörighet och ursprung är stora teman i Det nionde brevet. Hur präglar deras olika erfarenheter huvudpersonerna Lea, Walter, Orlando och Juliana?

6. Ett annat centralt tema i boken är vägval. Walter väljer att stanna kvar på gården trots att han vet vad hans mor gjorde mot romerna och Hanna och mot hans syster Elly. Elly, och senare Juliana, lämnar i stället Gräsö. Vad gör deras val med dem, varför väljer de så olika?

7. Walter läser de brev som Lea skrev till hans förrymda syster under alla år. Hur förändras din syn på Lea genom breven? Hur skulle du beskriva henne, vilka är hennes drivkrafter och mål? Hur är hon som mor?

8. Varför tror du att Elly aldrig svarade på Leas brev?

9. Varje kapitel i romanen inleds med ett citat ur en handbok för illusionister. Varför tror du att författaren lagt in de här autentiska klippen?

10. Finns det något som Hana och Juliana har gemensamt? På vilka sätt speglar deras historier varandra?

11. Varför skrattar Walter när han läst det nionde brevet?

12. När Walter och Orlando möts igen på midsommardagens morgon – varför förnekar Orlando att de har mötts på femtiotalet?

13. Vad tycker du om upplösningen av boken?

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
lagerlof2

Malin Lagerlöf – ”Det är en bok om överlevnad”

Den 6 oktober 2011 befann sig Malin Lagerlöfs man, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, på Västkusten för att leta efter miljöer till en filminspelning. Han föll troligtvis i havet från en klippa och drunknade, men ingen vet säkert eftersom kroppen aldrig har återfunnits. Malin lämnades ensam med tre barn varav det yngsta var bara tre månader.

Malin Lagerlöf är född på Lidingö 1968. Hon har varit verksam som dramatiker och manusförfattare i över tjugo år och har ett stort antal publik- och kritikersuccéer bakom sig, bland annat långfilmerna Miffo och Vägen ut som hon gjorde tillsammans med sin make Daniel Lind Lagerlöf. Hon har också skrivit manus till TV-serien Bibliotekstjuven samt till teaterpjäserna Fursten, Knutby och Kvinnor över fyrtio – vad ska man med dem till? Dagbok från ditt försvinnande är hennes debut i bokform.

 Vad handlar Dagbok från ditt försvinnande om?

Det är en bok om överlevnad, men också om kärlek. Jag ville hela tiden skriva någonting som inte bara var en sorgebok utan också en berättelse om ett långt liv tillsammans och vad som händer med identiteten när allt plötsligt klipps av. 

Berätta lite om titeln – hur kom du fram till den?

– Länge hade boken ingen titel. Ju längre man väntar med att döpa ett verk desto svårare blir det är min erfarenhet.  Den här titeln uppstod i ett bollande med min förläggare Helene Atterling. Vi provade olika förslag. Vände och vred på dem.  Jag ville ha någonting sakligt, inte gåtfullt. Det är ju en sorts dagbok. Plötsligt kändes det rätt. 

Hur var det att skriva en bok om något som ligger så nära en själv? Hur såg skrivprocessen ut?

 – Skrivprocessen gick från att vara någonting helt privat till att det successivt blev någonting som jag insåg höll på att bli en bok.  Jag jobbade med den i över tre år av och till samtidigt som jag levde det liv jag skrev om. Men mot slutet av skrivprocessen började det bli mer som ett vanligt arbetsmaterial. Man vänder och vrider. Petar och stryker.  Och det var skönt. 

 Recensionerna av boken har varit jublande – har du fått många reaktioner på boken från omgivningen, läsarbrev?

–  Ja, jag  har fått väldigt många och starka reaktioner, både från bekanta och från helt okända människor som skrivit  till mig. Och inte bara från människor som själva drabbats av sorg. Det känns såklart fantastiskt när man förstår att det man skrivit verkligen når en avsändare någonstans. 

 Vad är det roligaste med skrivandet?

 – När det gäller att skriva dramatik vilket jag ju vanligtvis gör  – att se orden får kropp och bli levande genom andra.  Det är ett socialt skrivande. Att skriva en bok är ju någonting annat. Ensammare men också friare. 

Du har i många år jobbat som manusförfattare – hur skiljer sig skrivandet i romanform åt från det?

– Att skriva scendramatik eller film och TV-manus är ett kollektivt arbete. Man skapar ett arbetsmaterial åt andra som ska lägga till sitt. Skådespelare, regissör osv.  Ofta är det fantastiskt kul, ibland frustrerande.  Det finns också många som lägger sig i och har synpunkter. Inte minst i film och TV-världen där det är mycket pengar med i bilden. Att skriva en bok är ju att äga slutresultatet mycket mer. Det är vad det är. Det jag skriver är det som kommer att stå där, varken mer eller mindre. Det har varit  en ny och spännande upplevelse för mig. Och jag vill definitivt skriva fler böcker. 

Intervju: Annie Murphy

Foto: Ulrica Zwenger

Dagbok från ditt försvinnande finns i pocket fom 13 oktober 2016

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
hjulstrom

Carin Hjulström: ”Jag har de senaste tio åren varit på dejt med hundra män.”

karleksokes

Carin Hjulström är journalist, manusförfattare och programledare. Hon har bland annat lett Melodifestivalen och Carin 21:30, och skriver regelbundet i ett flertal tidningar. Nu är hon pocketaktuell med Kärlek sökes, en varm och humoristisk feelgoodroman om nätdejting.

Kärlek sökes är den tredje boken om charmiga journalisten Frida Fors. Man kan ju inte annat än älska dina karaktärer! Hur förhåller sig den här boken till de två tidigare?

– Här får vi möta Frida Fors drygt tjugo år senare. Hon är nu 47 år, arbetar som programledare på ”Sena samtal i P 4”, är skild från Bosse sedan sex år och har två barn, Jenny som jobbar på restaurang i Oslo och Jonas som på första sidan åker till Australien för att vara borta i minst ett år. Plötsligt är Frida ensam kvar i radhuset i Kålltorp. Släkt och vänner säger att det är dags att hon tar tag i sitt liv och går ut och har kul och försöker träffa en ny kärlek.

Du har skrivit den första svenska romanen om nätdejting! Det är verkligen ett tema som ligger i tiden. Har du egna erfarenheter av nätdejting? Hur gjorde du din ”research”?

– Syftet inledningsvis var att träffa en man. Så småningom började jag se det som forskning. Jag hade ju ett statistiskt sett mycket stort material att utgå från när jag skrev boken. Det kändes bra att vara så grundad i ämnet.

Vad har du mött för läsarreaktioner?

– Bara positiva. Det är så många som känner igen sig i denna längtan och detta sökande efter kärlek och närhet.

Vad gillar du själv att läsa? Var hämtar du din inspiration?

– Jag läser mycket nyskrivet och blandar gärna faktaböcker med romaner. Just avslutat Bengt Ohlssons Drick värmen ur min hand och Karin Bojs Min europeiska familj de senaste 54 000 åren. Nu väntar Elena Ferrantes senaste. Jag hämtar inspiration överallt ifrån, nyheter, människor jag möter, tecken i tiden, trender jag kan skönja. Allt som jag går igång på lägger jag i en liten inre hög för vidare utveckling.

Kärlek sökes finns i pocket från 13 oktober

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

Foto: Anna-Lena Ahlström

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail
lars vasa

Skruvad humorsaga mitt i den svenska urskogen

densora

Lara Vasa Johansson har varit inblandad i både grammisvinnande musik och skrivit manus till guldbaggevinnande film. Han har skrivit manus åt bland andra Martina Haag, Josef Fares och Robert Gustavsson. Nu är han pocketaktuell med sin första roman – en skruvad humorsaga som utspelar sig i den svenska urskogen.

 Hur började din skrivprocess? När kom du på idén till Den stora verklighetsflykten?

– Jag fick för mig att det skulle vara roligt att skriva om en trollkarl vars personlighet är lika falsk som hans trolleritricks, och att han är i stort behov av att avslöjas för att kunna bli en bättre människa. Något i den stilen tror jag det började med.

 Huvudperson är trollkarlen Anton, en snustorr och ensam person som är missnöjd med det mesta – men som man som läsare verkligen får känsla för och lär sig tycka om. Var fick du inspiration till honom?

– Jag tyckte att avundsjuka var ett roligt ämne för en komedi. Människor som skyller alla sina problem på sin omgivning, uppväxt, samhället, vädret, det vill säga på allt utom sig själva, är tacksamma att driva med. Och kanske känner man igen sig lite där, även om jag själv naturligtvis är helt perfekt och aldrig har varit avundsjuk en sekund i hela mitt liv…

 Har du någon egen favoritförfattare? Någon bok du vill tipsa om?

– I tonåren var jag ett stort fan av Stephen King, men jag har inte läst något av honom på jättelänge. På tal om förr i tiden så läser jag just nu en hel hög böcker av Agatha Christie. Det är väldigt rolig läsning. Å ena sidan är det mycket som känns mossigt. Å andra sidan blir jag grymt imponerad av hennes kreativitet och produktivitet. Varför blev inte jag lika begåvad och framgångsrik? Jag får helt enkelt skylla på samhället och vädret.

Den stora Verklighetsflykten finns i pocket från 13 september.

Bild: Thron Ullberg

Bokomslag: Niklas Lindblad

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

 

 

Share On Facebook
Share On Twitter
Share On Linkedin
Mail