boethius

Gunilla Boëthius: om sexet och facket

Vi passade på att ställa några frågor till Gunilla Boëthius, som är pocketaktuell med ”Ofri”. Gunilla har lång erfarenhet som journalist och dramatiker, och debuterande med denna roman vid 70 års ålder.

Hur kommer det sig att du först nu skriver en roman?

– Först i den här åldern, med alla skamkänslor borteroderade, kunde jag ta itu med sexualiteten som den explosiva kraft den är. I ”Ofri” vill jag beskriva en kvinnas upplevelse av hettan, extasen och den djupa bindning som uppstår i passionen. Jag tycker kvinnor ska definiera sin egen sexualitet mycket tydligare, inte låta männen göra det. Samlaget är en litterärt sett ganska outforskad arena, författare gör ofta artigt halt vid sängkammardörren, jag slår upp den på vid gavel.

Vad är drivkraften att skriva om Anna och Bengt?

– Jag hade behov av att skriva om en stormig, komplicerad relation, därför har jag gjort paret så olika det bara går: Anna är en ung, välutbildad överklasskvinna, Bengt en före detta stenarbetare med enbart sexårig folkskola och ett stort hävdelsebehov. De möts i Stenarbetareförbundet där Anna väcker Bengts aggressioner men också erövrarlust. Hur ska hon hantera det, osäker som hon är som kvinna? Jag ville skildra könskamp och klasskamp, låta hettan i bråken övergå i annan hetta.

Är det kärlek eller passion som drabbar Anna?

– Eftersom sexualiteten är central i berättelsen är det nog en passion. Dessutom är känslorna ibland är så överhettade att de slår över i sin motsats: vrede och hat.

Kan man lära något av en passion?

– Nyttigt att någon gång i livet vara med om att känslorna har makten över förnuftet, att inte kunna styra sitt handlande. Efter det förstår man sin omvärld bättre.

Facket – hur sexigt är det egentligen?

– Det låter grått. Man tänker inte precis på Stefan Löfvén och stormande passion. Men kärlek och sex förekommer förstås där lika väl som på andra arbetsplatser.

Kan det som beskrivs i romanen kan kopplas till dagens fackliga skandaler?

– Mycket av skandalerna nu har sin rot i 70-talet. Då slogs de små fackliga avdelningarna ihop till stora ohanterliga enheter långt borta. Ett gap uppstod mellan förbundsledningen och vanliga medlemmar som aldrig gått att överbrygga. Fackets reaktionära kvinnosyn ser jag som en annan viktig orsak. På sjuttitalet, när Anna jobbar där, betraktar man kvinnokampen som ett skämt, klass går alltid före kön. Den synen har nog inte förändrats.

Vad skiljer den fackliga miljön från andra arbetsplatser?

– Facket är ju en kamporganisation för att bekämpa klassamhället och förbättra arbetarnas villkor. Samtidigt har det mer och mer blivit en del av etablissemanget. En intressant och motsägelsefull arbetsplats.

Vilken känsla vill du att läsaren ska bära med sig när man läst ut boken?

– Upphetsning och vemod.


 

3 inspirationskällor?

– Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, Francois Truffauts passionsdrama ”Kvinnan i huset bredvid” och Elvis Presley.

Känd person du vill träffa:

– Suzanne Brögger.

 Hur sorterar du din bokhylla?

– Alfabetiskt förstås för att hitta. Böcker ser jag inte som prydnadsföremål.

Plats du drömmer om att resa till.

– Paris. En dröm jag kan förverkliga.

Huvudroller om boken filmatiserades:

– Framför allt inga snyggisar. Jag är dödstrött på att passion kombineras glamour och skönhet. Lena Dunham (Girls) ser lagom ilsken och rund ut för att passa som Anna. Som Bengt kan jag tänka mig Russel Crowe, lite grov och småbrutal men ändå sårbar.

”Ofri” finns i pocket från och med 15 augusti, för recensionsexemplar kontakta klara.johansson@bonnierforlagen.se

Bild: Nadja Hallström

Intervju: Lisa Tell

 

olofssonhemsidan

Elin Olofsson om inspirerande telefonförsäljare och varför hon gillar olycklig kärlek.

olofssonhemsidan

Elin Olofsson är ex-journalisten som slutade drömma om att bli författare, och helt enkelt började skriva böcker istället. Under de tre år som gått sen debutboken Då tänker jag på Sigrid släpptes har hon både hunnit hitta en stor publik och nomineras till Studieförbundet Vuxenskolans författarpris. Nu är hon pocketaktuell med sin tredje roman, kritikerrosade Gånglåt, och har inga planer på att återgå till journalistiken. 

Vad handlar Gånglåt om?

– Det handlar om fyra människor – Sonia, Gun-Britt, Harpan och Jenny – vars liv trasslar in sig i varandra under en sommar på samma gård, en sommar fylld av strävan, sorg, kärlek och beska sanningar.

 Hur fick du idén till boken?

– Två tankar blev till grundidén, tror jag: det enda var att jag såg en musiker på TV som såg ut att kanske ha passerat sin storhetstid men som hela tiden pratade om nästa album, nästa turné och nästa låt hon skulle skriva – hon verkade så uppfylld av sin egen strävan framåt att hon nog helt enkelt struntade i vad vi åskådare egentligen trodde och tyckte och jag tyckte det var så fascinerande – och hon fick stå modell för Sonia i boken. Det andra var att världens Gun-Britts är så många, alla dessa hårt arbetande kvinnor som driver kaféer, loppisar, små butiker eller hyr ut stugor och som på så sätt många gånger bär den svenska landsbygden på sina axlar utan att få någon uppmärksamhet eller belöning för det. Jag ville bereda lite plats åt alla dessa Gun-Britts i mitt lilla hörn av litteraturen.

I centrum för Gånglåt står en komplicerad systerrelation – varför valde du att skriva om detta?

– Jag tycker att syskonrelationer är intressanta. Ta bara det här att syskon, också syskon med samma biologiska föräldrar, uppväxtmiljö och tidsanda, kan bli oerhört olika varandra – eller så lika varandra att man häpnar, eftersom det trots allt rör sig om olika individer. Jag tror också att det är ofrånkomligt för alla som har syskon att man någon gång jämför sig med dem och sådant ligger ju alltid till grund för intressanta konflikter och relationer.

Vad är det roligaste med att vara författare?

– Åh, det roligaste är ju att skriva; att få stänga in sig i månader och hitta på och lägga ord i munnen på folk och möblera deras hem och försätta dem i svåra situationer, smutsa deras underkläder och konstruera deras självbedrägerier, tillfoga smärta och glädje och få användningar för alla snärtiga repliker man önskar att man själv fått ur sig i olika bråk … Skrivandet är en kombination av att leka med dockor och att spela schack och det är det roligaste jag vet.

Vilka författare har inspirerat dig mest?

– Kerstin Ekman, Selma Lagerlöf och Monika Fagerholm är de tre jag håller allra högst. Tre sinsemellan väldigt olika författare men som alla tre är fullkomligt orädda i sina texter och mästerliga på att ta en med ända in i köttet av de världar de skapar.

Vad står på din läslista i sommar?

– Jag läser om så många Agatha Christie som möjligt varje sommar, bara för att hålla minnet om vem som är mördaren i varje bok i trim (och för att jag är lite förälskad i både Poirot och Miss Marple). Dessutom ska jag läsa An Unquiet Mind av Kay Redfield Jamison, The Shock of the Fall av Nathan Filer, Det nionde brevet av Catrin Ormestad och Kajas resa – en roman om ett brott av Carin Hjulström, bland annat.

Elin var tidigare i år gäst i podden Speaking of Stories och berättade bland annat om tre teman som på ett eller annat sätt betytt mycket för hennes skrivande:

Jämtland: Elins hembygd. Har en särskild plats i hennes hjärta och en central roll i alla tre böcker hon har skrivit: ”Det är viktigt för mig att skriva om människor i Jämtland och deras liv, kärleksaffärer och besvikelser, för att visa att livet på landsbygden är lika dramatiskt och intressant som livet i Stockholm och andra storstäder”.

Kärlek: Elin ser kärlek som en kraft som styr det mesta av vad vi gör och inte gör med våra liv. Även frånvaron av kärlek påverkar människor starkt enligt henne. Elins skrivande handlar mycket om kärlek, men den ska vara olycklig: ”en berättelse om lycklig kärlek ryms ju nästan på ett vykort”.

Telefonförsäljare: hänvisas inte jätteofta till som inspirationskällor vare sig av författare eller andra, men Elin blev en dag uppringd av en telefonförsäljare som ville sälja på henne ett mobilabonnemang och gjorde ett oväntat starkt intryck på henne. Hon tyckte att han hade en väldigt speciell röst ”den lät som smältande snö som blir till en vårflod” och hans upprepade uppmaning till henne att lägga hans namn på minnet (så att hon skulle få prata direkt med honom ifall hon skulle nappa på erbjudandet och ringa tillbaka) fastnade hos henne. ”Jag tänkte att det skulle kunna bli en karaktär i en bok; någon som liksom ber om att bli ihågkommen hela tiden”. Kanske dyker han upp på en boksida nära dig en vacker dag?

Lyssna på hela avsnittet här:

https://www.acast.com/sostories/-4jan-philippsendkerandelinolofsson-speakingofstories

Gånglåt finns nu i pocket

Foto: Anna Rex

Text: Johanna Christoffersson och Annie Murphy

gattis2

Ryan Gattis lyckades få street cred hos de stenhårda latinogängen i LA – nu släpps hans hyllade insidesskildring av upploppen 1992 i pocket

gattis2

En trasig näsa och ett Street Art-gäng blev startpunkten för Ryan Gattis författarkarriär. Han föddes nämligen in i en familj av stridsflygarmän och tanken var länge att han skulle gå i sin fars och farfars fotspår och bli stridspilot. Men ödet ville annorlunda, nu finns hans skakande och kritikerrosade skildring av de våldsamma gängupploppen i Los Angeles 2002, ”Sex dagar”, i pocket.

Vad som hände med näsan

När Ryan var sjutton fick han näsan avsliten av en LSD-hög jämnårig amerikansk fotbollsspelare som ville skojbråka (ja, ni läste rätt, avsliten! Kompisen skojade så hårt att allt brosk lossnade och hela näsan hamnade på vänster kind). Förutom två stora plastikingrepp och mer än ett år utan lukt eller smak, fick fotbollsspelarens kraftfulla armbåge också helt andra effekter på Ryans liv. Under den långa konvalescensen läste han mycket och insåg så småningom, när både näsan, luktsinnet och smaksinnet var på plats igen, att han ville bli författare: ” Jag hade plötsligt börjat lyssna på folk, känna empati och nyfikenhet. Jag var inte intresserad av att bli soldat längre, jag ville skriva berättelser!”

Näsincidenten hjälpte honom också ur ett svettigt möte med en mexikansk gängledare under researchandet inför ”6 dagar”. Vill du veta mer om vad som hände kan du lyssna på Speaking of Stories (länk), där Ryan Gattis mötte sin svenska noir-broder Jens Lapidus tidigare i år.

..om hur färghinkar blev till en bok

När Ryan som nyinflyttad L A-bo hängde runt på gatorna för att lära känns sin nya stad, fick han en dag frågan om han ville gå med i Street Art-gäng. Han accepterade erbjudandet och började längst ner på karriärstegen med att bära färghinkar och sköta snacket med boende i hoodsen, som ibland undrade vad gänget höll på med. På så sätt fick han komma in i kretsar där han som vit utböling aldrig hade släppts in annars, och så småningom väcktes tanken på att skriva en bok om händelserna 1992.

..och om att ställa rätt frågor

Förutom att Street Art-gänget gjorde att Ryan släpptes in i de gängstyrda latinoområdena tror han att researchen inför ”6 dagar” funkade för att han ställde frågor som författare och inte som journalist: ”jag är inte och har aldrig varit journalist. I latinogängen finns en djup antipati mot journalister och alla andra som kan tänkas avslöja hur saker funkar i deras inre kretsar. Jag sa: jag är författare, jag bryr mig inte om vad du gjorde dig skyldig till utan vill veta vilken musik du lyssnade på? Vad hade du för drömmar och tankar?”

Citaten kommer från Ryan Gattis samtal med författarkollegan Jens Lapidus i podden ”Speaking of Stories”, du kan lyssna på hela avsnittet här:

https://www.acast.com/sostories/1.jenslapidus-ryangattis

”Sex dagar” finns nu i pocket.

Foto: Sam Tenney

Skribent: Johanna Christoffersson

zander

Joakim Zander: Jag hoppas jag kan få någon läsare att tänka till om frågor som gäller utanförskap och radikalisering

zander

Joakim Zander, född 1975, bor med sin familj i Lund. Han har under tio år i Bryssel varit verksam vid flera EU-institutioner och doktorerat i juridik vid universitetet i Maastricht. Under sin uppväxt bodde han delvis i Mellanöstern och USA. Nu är han pocketaktuell med Orten, den fristående fortsättningen på den internationella succén Simmaren – båda böckerna är nu sålda till 30 länder.

Hur skulle du beskriva Orten?

– Orten är en modern spänningsroman som kretsar omkring två syskon som växer upp under ganska svåra förhållanden i en stockholmsförort där upproret och våldet ligger nära ytan. Den är förhoppningsvis spännande men det är också en roman om syskonskap, utanförskap och radikalisering. Jag hoppas att den lyckas vara både underhållande och på något vis berörande.

Yasmine som berättelsen kretsar kring är en väldigt mångbottnad karaktär – hur kom hon till?

– Min första bok, Simmaren, hade en central tematik som bestod i kärleken mellan en förälder och ett barn. Det var mycket för att jag själv just blivit förälder när jag skrev den. När jag började skriva Orten hade jag hunnit få ett barn till och jag såg varje dag hur mina dotter och son förhöll sig till varandra med lika delar kärlek och frustration, sådär som syskon gör. Det fick mig att fundera på syskonskap i allmänhet och jag visste från början att den centrala relationen i boken skulle vara den mellan en syster och en bror. Det var viktigt för mig att både Yasmine Fadi blev en trovärdiga karaktärer av kött och blod, och att de inte blev på något vis idealiserade. Yasmine är den mer talangfulla och drivna av syskonen i boken, och det är hon som “kommer undan” deras bakgrund, eller vad man ska säga, medan Fadi dras djupare in i den.

Ortens ämnen – radikalisering, utanförskap – är brännande aktuella. Vad gjorde du för research inför arbetet med boken?

– Jag gjorde massor av research, särskilt vad gäller radikaliseringsprocesser, samt teologin och ideologin som ligger till grund för radikal islam. För det första läste jag massor och såg dokumentärer, etc. Jag hade även kontakt med professor Leif Stenberg vid Center for Middle Eastern Studies i Lund som var otroligt generös med sin tid och lät mig ställa massor av frågor om IS och radikalisering, något som var helt ovärderligt. Vad gäller utanförskap och förortsmiljöer handlar det väl mycket om att lyssna och försöka förstå, särskilt om man inte själv kommer ur den miljön direkt. I slutet av skrivandet var jag även inblandad i ett skrivprojekt med ett par lärare på Värner Rydén-skolan i Rosengård i Malmö. Jag var ute och jobbade med åttondeklassarna där en dag i veckan och de fick även läsa kapitel ur boken i ett tidigt stadium. Det var en otroligt givande process och vi har fortsatt projektet även efter i år.

Vad vill du att läsarna ska ta med sig från dina böcker?

– Jag hoppas förstås först och främst att de tycker jag fått ihop en spännande historia, det är ju varje spänningsförfattares mål. Men jag hoppas ju även att jag kan få någon läsare att tänka till om frågor som gäller utanförskap och radikalisering. Det är så lätt att se saker som svartvita, men verkligheten är extremt komplicerad. Jag hoppas att man ska sympatisera med Fadi, även om hans val att ansluta till IS ter sig fullständigt främmande och avskyvärt.

Var, hur, när skriver du bäst?

– Jag skriver tråkigt nog allra bäst under dagtid på mitt kontor. Försöker vara disciplinerad och knåpa ihop tusen ord minst varje dag under mina skrivperioder.

Vilken var din första stora läsupplevelse?

– Det finns ju så många. Men vad gäller spänningslitteratur måste jag ändå säga när jag läste Spionen som kom in från kylan i tonåren. Jag var helt tagen av hur Le Carré lyckas förena spänning och någonting annat, djupare och gråare. Det är väl det jag nu försöker göra på något vis i mitt eget skrivande också.

Vad läser du på stranden i sommar?

– Jag läser Don DeLillos Zero K  och Saleem Haddads Guapa.

 

Foto: Viktor Fremling

deniser

Denise Rudberg om likheterna mellan skrivkramp och impotens och varför hon föredrar tanter framför chick lit

deniser

Kommer Denise Rudbergs otippade tant-hjältinna Marianne Jidhoff bli din semesterfling i sommar? Denise har inte bara prenumererat på topplisteplatser de senaste åren, hon har dessutom skapat sin alldeles egen genre, ”Elegant crime”. Idén kom när Denise för några år sen helt enkelt fick nog av det förminskande epitetet ”chick lit-författare” och bestämde sig för att bryta ny mark. Satsningen blev ganska bokstavligt ett nytt kapitel i Denises framgångssaga. Nu är hon pocketaktuell med den femte delen i sin serie om den populära medelålders åklagarsekreteraren som löser mordgåtor i överklassmiljö.

Vad Denise tänker om:

Skrivkramp: ”Jag har förklarat det för min partner som när en kille inte får upp den när han ska ha sex, det är den där rädslan för att plötsligt vara impotent och man tänker: det är nu jag har tappat det på riktigt, jag kommer aldrig att kunna skriva ett ord igen.”

Onda karaktärer: Det allra roligaste i skrivandet är att skapa skurkarna, enligt Denise. Hon fick en gång höra att hon var sitt bästa jag när hon var elak. ”Jag tog det som en fin komplimang”. Men hon vill inte göra sina karaktärer till monster alltigenom, utan också skapa någon typ av sympati för dem hos läsarna.

Risken att bli stämd: ”Min dramaturgilärare sa att man aldrig behöver oroa sig för att bli stämd om någon känner igen sig i en osmickrande karaktärsbeskrivning: det finns ingen som vill resa sig upp i rätten och säga ’Jag är killen med liten penis’!”.

Chick lit: Denise menar att bara själva grejen att kalla något chick lit säger en del om jämställdheten i litteraturvärlden. ”När en man skriver om att ligga mycket, dricka mycket sprit och leva rock’n’roll-liv kallas det istället för generationsroman”.

Anti-hjältinnan Marianne Jidhoff: Idén att byta spår från det framgångsrika chick lit-skrivandet till att istället skriva om en 55-årig nybliven änka som löser mordgåtor fick ett svalt mottagande av Denises förläggare. ”Han såg framför sig någon tråkig Miss Marple-typ, men titta på Madonna, hon är över 55 och jag är säker på att hon får ligga fortfarande! Det är ingen big deal att vara 55 idag.”

Citaten kommer från Denises samtal med kollegan Caroline Kepnes i podden ”Speaking of Stories”, du kan lyssna på hela avsnittet här

https://www.acast.com/sostories/deniserudberg-carolinekepnes-speakingofstories-2

Del fem i Denises serie om Marianne Jidhoff ”När klockan slår fem” släpps på pocket 16 juni

Skribent: Johanna Christoffersson

lapidus12

3 snabba med Jens Lapidus

lapidus12

Tre snabba frågor med Jens Lapidus, pocketaktuell med STHLM Delete

Vad handlar STHLM Delete om?

– Den handlar om människor som inte riktigt trivs där de är, som funderar på om deras liv har mening. Den handlar också om ett mord på ett oidentifierbart offer och en ung mans ostoppbara väg in i grov kriminalitet. Och, min vana trogen, så handlar den om Stockholms undre värld och dess kopplingar till de övre skikten i samhället.

Vad gillar du mest med att skriva?

– Verklighetsflykten. Ibland sänker jag blicken mot datorskärmen och tittar upp två timmar senare, med sju sidor skrivna. Jag vet knappt vad som har hänt, men antar att det är det som utgör det beryktade flowet.

Vad läser du själv i sommar?

– Knausgård och Dennis Lehanes senaste.

STHLM Delete utkommer 12 maj i pocket.

Foto: Pierre Björk

213053

Anna Fredriksson – ”Livet har inget bäst-före-datum”

annafre

 

Anna Fredriksson, född 1966, är manusförfattare och har skrivit manus till en rad tv-serier och filmer – bland annat Rederiet, Wallander, Maria Wern, Sprängaren och Tjenare Kungen. Hennes romaner Sommarhuset, Lyckostigen, Augustiresan och Tisdagsklubben har fått ett mycket fint mottagande av både recensenter och läsare och har sålt i sammanlagt mer än 350 000 exemplar. Hon har tre söner och bor i Stockholm. Tisdagsklubben är nu aktuell i pocket.

 

Kan du lite kort berätta vad Tisdagsklubben handlar om?

– Det är en kärlekshistoria, ur flera aspekter. Boken handlar om Karin, 62 år, som har varit gift med Sten i 35 år. Hon tycker sig trivas bra med livet, men så får Sten en stroke vilket rubbar hela tillvaron för dem båda. Även om han klarar sig utan fysiska men så leder det till att han blir sluten och börjar fundera över sina livsval. Karin å sin sida får plötsligt lust att göra något nytt, så hon anmäler sig till en kurs i avancerad asiatisk matlagning. Där hamnar hon i en helt ny värld och kursledaren visar sig vara en både irriterande och fascinerande man…    

Hur fick du idén till boken?

– Idén dök upp för flera år sedan, då i form av ett filmmanus (jag är manusförfattare i grunden). Jag och min kompis Annika som är regissör ville göra en romantisk komedi där huvudpersonerna var 60 plus, och eftersom Annika älskar matlagning ville hon ha med mycket mat i filmen. Så jag hittade på en historia med ett moraliskt dilemma som jag tyckte var intressant. Av olika skäl blev inte filmen av, så då använde jag storyn som grund för en roman i stället. Boken blev ganska annorlunda och mycket mer allvarlig, av någon anledning.  

Vad ville du berätta om?

– Främst kände jag nog ett behov av att förmedla känslan av att livet är långt och rikt, och att det inte har något bäst-före-datum . Sedan tror jag att det svåra val Karin ställs inför inte är helt ovanligt — att antingen göra det man uppfattar som sin plikt eller att bejaka sina egna känslomässiga behov. 

Huvudpersonen i din bok, Karin, är äldre än vad du själv är. Har det påverkat skrivandet på något sätt? Gjort det svårare eller enklare? Roligare?

 – Det är första gången jag har haft en huvudperson som varit äldre än jag själv, men jag tycker inte att det var så stor skillnad mot att försöka berätta om vilken annan människa som helst som är olik mig på något sätt. Det var roligt att skriva om någon som var ung och vild på 70-talet och nu lever upp igen. Det viktigaste var att komma ihåg att vi alla nog känner oss ungefär likadana inuti oavsett om åren går.  

 Finns det en allmän mening om hur en kvinna i Karins ålder förväntas vara? Vad hon får och inte får göra?

– Det tror jag definitivt att det fortfarande gör, även om det säkert beror lite på var man bor och vilken livsstil man har. Själv är jag glad att ha ett flertal fantastiska vänner och bekanta som är äldre än jag och gör precis vad de vill utan att bry sig om vad andra tycker. De är mina förebilder.  

 Hur skulle du själv beskriva dina böcker? Skulle man kunna ge dem en genrebeteckning (roman)? Finns det något som går som en röd tråd genom dem?

– Mina böcker kallas ofta relationsromaner eller feelgoodromaner och det kan stämma bra. Jag gillar inte kolsvarta slut, jag vill ge läsaren ett ljus, visa att livsproblem kan lösas på ett eller annat sätt. Den röda tråden för mig är att berätta om nära relationer och skildra verkligheten som den är. Jag försöker också alltid hitta en grundkonflikt som är oerhört vanlig i många människors liv och ändå originell i bokform, ett tema jag inte har sett skildrat i en roman förut.    

 Hur skriver du? Har du en noga uttänkt plan innan du sätter igång eller kommer handlingen allt eftersom?

 – Som manusförfattare till film och tv-serier måste man planera handlingen i förväg, eftersom det är så många personer inblandade i skapandet. Så jag har alltid en plan även när jag skriver böcker, både av gammal vana och för att det är praktiskt och tidsbesparande. Dessutom är det kul! Jag tycker att skrivandet blir tråkigt om jag inte har en aning om vart jag ska. Men självklart är planen bara en skiss, när jag väl har börjat skriva avviker jag från den hela tiden och är öppen för infall och idéer. 

 När skriver du? 

 – Om det inte är sommar: i stort sett varje dag, sju dagar i veckan. Tiderna kan variera men jag försöker hålla mig till kontorstider. Rätt ofta skriver jag på kvällstid också. På sommaren kan det bli lite längre pauser, då är jag i Skåne och har oftast vänner eller vuxna barn på besök. Lite ledigt måste man ju ha.

 Var skriver du?

Antingen hemma i min lägenhet i Vasastan i Stockholm eller i mitt hus på Österlen, dit jag åker lite då och då året runt. Sitter alltid vid ett skrivbord – skulle aldrig klara att ligga i soffan eller sängen som vissa kollegor gillar att göra… Kan inte heller skriva på kaféer eller på resor, då blir jag bara ofokuserad. Planera kan jag däremot göra var som helst.

 Till sist: Har du någon riktigt bra sommarläsning att rekommendera (utöver Tisdagsklubben)?

 – Jag läser just nu Domaren av IanMcEwan som är en av mina favoritförfattare. Sedan tycker jag också att Kvinna inför rätta av Louise Doughty var väldigt bra och spännande. 

 

(Foto Caroline Andersson)

 

238919

Carl-Johan Vallgren: Kan jag hålla folk vakna om nätterna har jag lyckats

Carl-Johan Vallgren, född 1964 i Linköping och uppvuxen i Falkenberg, har många strängar på sin lyra. Han har bott i Berlin men är numera bosatt i Stockholm och verksam som författare. Under namnet Lucifer skriver han noir-thrillers, nu är ”Svinen”, den fristående fortstättningen på ”Skuggpojken” aktuell i pocket.

Kan du berätta lite kort om vad Svinen handlar om?

Den handlar om de gamla ungdomsvännerna Danny Katz, Jorma Hedlund och Ewa Westin som från varsina håll närmar sig samma kriminalgåta i Stockholms undre värld. Jorma genom ett värdetransportrån som går åt skogen; han blir tvungen att ta reda på vad som har gått fel. Danny genom att hans gamla heroinlangare Ramón hittas död under mystiska omständigheter. Vad hände egentligen? Och varför är Ramóns flickvän den mystiska Jenny plötsligt försvunnen? När ekobrottsåklagaren Eva Westin slutligen börjar dra i trådar som leder från den organiserade brottsligheten upp till samhällstoppen brakar helvetet löst. 

Vilken typ av research gjorde du innan du började skriva?

Jag försöker läsa så mycket jag kan om ämnena jag använder boken. Rannsaka mitt eget minne om saker jag själv eller vänner har upplevt. Och så besöker jag de miljöer där handlingen utspelas, i det här fallet porrklubbar, prostitutionsmiljö och knarkarmiljön. Att skriva kriminallitteratur innebär ofta att man själv får agera lite privatdetektiv eller undercoverpolis. Men viktigast av allt är min egen kriminella fantasi.

De två böckerna om Danny Katz, Svinen och Skuggpojken har fått ett otroligt varmt mottagande i pressen –  hur mycket påverkas du av vad recensenter skriver?

På ett normalt fåfängt vis. Jag blir glad över bra recensioner, mindre glad över dåliga. Men det är ytliga känslor. Mitt skrivande pågår på ett djupare plan där det inte spelar någon roll vad andra tycker om mina texter. Jag skriver i grund och botten för mig själv. För att roa mig själv. Eller i fallet med kriminallitteratur: för att skrämma mig själv.

Böckerna om Danny Katz beskrivs som ”hårdkokta” och ”andlöst spännande” – vad var det som fick dig att välja att skriva just noir-deckare när du gick över till spänningsgenren?

Det är den deckargengre som ligger närmast den vanliga skönlitterära prosan, därför att stilen och tonen är betydelsefull för läsupplevelsen. Stilmedveten kriminallitteratur så att säga, utan att kompromissa med spännande plot och högt tempo

Finns det några karaktärer i dina böcker som du är särskilt förtjust i – eller inte förtjust i?

Jag gillar alla mina tre huvudkaraktärer. Men kanske är Ewa Westin den som intresserar mig mest för att hon bryter mot en massa kvinnliga tabun. Hon är mer som en hopplös snubbe. Ligger till höger och vänster. Sexmissbrukare. Abetsnarkoman. Brister i omvårdnad av sina barn. En sådan karaktär är spännande att skriva om.

Vilka författare har inspirerat dig i ditt skrivande?

Någonstans långt i bakhuvudet ekar nog Michael Connellys deckarhjälte Harry Bosch. Jag läste mycket Connelly i slutet av nittiotalet, och det är något med den bluesiga stilen som tilltalar mig. Lustigt nog försökte jag läsa honom igen häromåret men då störde jag mig på pratigheten och det långsamma tempot. Det är liksom bara i mitt minne som Harryboschdeckarna inspirerar mig.

Har du fått någon läsarrespons som har gett speciellt stort avtryck på dig?

Jag har en fanpage på Facebook där folk lämnar uppmuntrande kommentarer, och ibland stöter jag på läsare på stan som påstår att jag har sabbar deras nattsömn med böckerna om Danny Katz. Då blir jag smickrad. Kan jag hålla folk vakna om nätterna i kamp mot väckarklockan så har jag lyckats. Kriminlalitteratur ska ju vara spännande, det är hela poängen.

Vad läser du själv just nu?

”F” av den tyske romanförfattaren Daniel Kehlman

Svinen finns i pocket f.o.m  2016-03-15

Foto: Thron Ullberg

 

 

245420

Simona Ahrnstedt: Kvinnors skrivande och läsande har systematiskt nedvärderats

Simona Ahrnstedt, född 1967 i Prag, är författare, leg. psykolog och kbt-terapeut. Hon har läst filmvetenskap, tyska, juridik, tjeckiska och filosofi. När hon fyllde fyrtio kom hon ut ur romantikgarderoben. Idag går hon i spetsen för den nya svenska romancevågen och brinner för genren – böcker av kvinnor, för kvinnor, om kvinnor.

Hur kom det sig att du började skriva?

För mig sa det bara klick. Från en dag till en annan. Jag var en helt vanlig småbarnsmamma som började skriva 2007 vid köksbordet, och sen dess har jag inte gjort mycket annat. Det var som att hitta sig själv. Det var rätt omvälvande faktiskt.

Hur ser en vanlig dag som författare ut?

Jag är numera heltidsförfattare. Om jag får välja går jag upp vid halvåtta och sätter mig och skriver direkt i cirka tre timmar. Sedan gör jag lunch, svarar på mejl, eventuella intervjuer och så bloggar jag lite; jag har bloggat varje dag i över fem års tid. Sedan gör jag ärenden, administrativa saker och hänger med mina tonåringar. Och så avslutar jag med ett kvälls-skrivpass. Utöver detta har jag möten med förlaget, med min förläggare och min agent. Dessutom gör jag väldigt mycket research för mina böcker, så jag är rätt ofta ute på resa eller så intervjuar någon över en lunch. Det är trevligt och ett utmärkt sätt att komma ut lite.

Är det roligt at vara författare? Vad är det bästa och sämsta?

Det är det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Det bästa är skrivandet, det kommer på första, andra och tredje plats. Jag älskar att skriva och skulle kunna välja bort nästan allt i livet utom 1) mina barn 2) skrivandet. Det sämsta är den ekonomiska osäkerheten och att tiden inte räcker till.

Hur fick du idén till En enda hemlighet?

Jag skriver alltid om ämnen som ger mig LUST. Jag ville skriva om läkare och om biståndsvärlden och jag ville testa en del gränser, vad gällde erotik. Och jag ville se om jag kunde skriva om en person som begått ett ohyggligt brott och göra honom sympatisk. Och så ville jag ha en psykolog i en bärande roll. Lite sådär går det alltid till. Jag har massa idéer och ur dem växer mina karaktärer och miljöer. Jag ville ha ett stort slott och en stor fest också. Det vill jag ofta. Och en väldigt dramatisk upplösning. Och komplicerade modersrelationer. Det har jag i alla mina böcker.

Vilken typ av research gjorde du innan du började skriva?

Jag intervjuade flera personer som arbetar för Läkare utan gränser, jag reste till Skåne för att besöka ett av Sveriges största privatägda slott och jag tillbringade en hel del tid på en del av internets mörkare sidor. Och jag lärde mig väldigt mycket om privata säkerhetsföretag och svensk haute coutoure. Mina böcker är rent hittepå, men allt i dem skulle kunna hända.

Vilken av dina romankaraktärer tycker du bäst om? Vem är mest lik dig själv?

Saken är den att jag känner igen mig i alla karaktärer, både i de manliga och de kvinnliga. Och jag gillar dem alla lika mycket. Men såklart, jag är psykolog i botten och den coola, kedjerökande persiska psykologen Leila i En enda hemlighet är en favorit. De flesta av mina coola chefer är kvinnor.

Vilken eller vilka böcker ligger på ditt nattduksbord just nu?

Jag förbereder mig just nu för ett seminarium om Romance på ABF, så jag läser in mig på hur kvinnors skrivande och läsande systematiskt under århundraden nedvärderats. Det gör mig både arg och peppad. Tror det blir ett fantastiskt seminarium. Jag läser bland annat Maya Rodale, Dangerous Books for Girls. Den borde fler läsa.

Till sist: din kommande bok, En enda risk, kan du avslöja något om den?

Den utspelar sig bland annat i Kiruna. Den är en fristående uppföljare till En enda hemlighet och den kommer i augusti.

En enda hemlighet finns i pocket f.o.m. 2016-04-14

Foto: Anna-Lena Ahlström

nesser2

Håkan Nesser skriver saga för vuxna

Håkan Nesser är pocketaktuell med Elva dagar i Berlin, här ger han svar på vad det är för bok läsaren har att vänta.

Vad är Elva dagar i Berlin för en bok?

Elva dagar i Berlin är en saga för barn över arton år – i Astrid Lindgrens och Tage Danielssons efterföljd. Fast det är en modern saga, och realistisk till ungefär sjuttiosju procent. Här finns en galen professor, en gammal häxprocess och en gnutta kärlek. Evert Taube och en del annat.

Vad är Arne Murberg för figur?

Arne Murberg är inte den störste tänkaren i världen. Han är en naiv herre i trettiotreårsåldern och en god människa. Uppdraget i Berlin hör inte till de enklaste, men med hjälp av gula skor, Perry Mason och en mycket sympatisk ung dam i rullstol har det vissa utsikter att lyckas.

Elva dagar i Berlin finns i pocket f.o.m 2016-03-17

Foto: Caroline Andersson