lasarfavoriterny

Omröstningen är klar – här är höstens Läsarfavoriter!

Sommarens omröstning av ”Läsarfavoriter” är avslutad och nu kan vi stolt presentera resultatet! Stort tack för allt engagemang som ni läsare har visat, fyra fina favoriter kommer nu finnas tillgängliga lagom till Läslovet v 44.

I det nya släppet ingår Parfymen av Patrick Süskind (1985) När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson (1994) och Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda (2004) Fyra väldigt olika böcker, med det gemensamt att det är böcker som vi fortsätter att rekommendera och kalla våra favoritböcker. Vilken är din favorit?

Thorvall_Nar_Man_OKwebb

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

”Det är en fantastisk bok! Gripande, realistisk, osentimental, bildande, tankeväckande och mycket, mycket välskriven. En av de bästa svenska romanerna som skrivits de senaste tjugo åren. Tveklöst.” Bloggen Bokmania

I det vitlysande midsommarljuset i norr möter den blyga nyutexaminerade småskollärarinnan och skogshuggardottern sitt öde i en charmig skönsjungande läroverksadjunkt söderifrån. Han är svärmiskt intresserad av arbetarnas sak och ser i den unga Hilma den vackraste av blommor, sprungen ur de djupa skogarna och deras genuina folk. Strax efter bröllopet visar det sig att Sigfrid är sinnessjuk, något som hans familj valt att tiga om. Enligt lagen är det en sjukdom belagd med äktenskapsförbud för avkommans skull. Men hon var ju bara en enkel flicka. Hon kunde offras för allt detta hände på den tid då det ännu var tillåtet att skjuta arbetare…

Berättelsen är baserad på Thorvalls egen mors levnadsöde och handlar om en kvinnas svåra liv vid en mentalsjuk människas sida. Men den tar också upp 30-talets klassamhälle och de dramatiska Ådalshändelserna då fem människor skjuts till döds av militär.

Kerstin Thorvall (1925-2010) belönades med Moa Martinson-priset för trilogin När man skjuter arbetare och böckerna blev också hennes stora publik och kritikerframgång. Nu ges första delen i trilogin ut som en ”Läsarfavorit”.

Suskind_Parfymen_OKwebb

Parfymen av Patrick Süskind

”Ett läsäventyr av lika sällsamt slag som dess sagolika berättelse” Svenska Dagbladet

En vanlig människa skulle lätt kunna gå under i den stinkande och grymma värld som Paris fattigkvarter under 1700-talet utgör. Men Grenouille är ingen vanlig människa. Han saknar helt kroppslukt och människor blir, utan att förstå varför, illa till mods i hans närvaro. Han är född med ett säreget luktsinne och han glömmer aldrig en lukt. Dofter blir hans besatthet och hans yrke — parfymörens. Han dras till unga oskuldsfulla kvinnor; kvinnorna intresserar honom inte — men Doften! Den måste utvinnas och förädlas efter konstens alla regler. Som världens mest framstående parfymör vet han hur. Men utövandet är bundet till ett fruktansvärt villkor …

Parfymen är en nervkittlande thriller, omöjlig att lägga ifrån sig. Men den är mer än så. Med den färgstarka tidsskildringen, de detaljerade personporträtten och det avskalade, nästan stiliserade språket, är det också en ovanligt levande historisk roman.

Patrick Süskind (1949) fick ett stort internationellt genombrott med Parfymen (1985) Boken räknas numer om en modern klassiker och har även filmatiserats. Nu ges den ut på nytt som en Läsarfavorit.

Fredriksson_ANNA_OKwebb

Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

”…jag kan inte göra annat än att älska denna vackra bok.” Bloggen Boktagen

 ”Härlig bok som vidöppet visar på kvinnors relation till varandra i rakt nedstigande led. Hög igenkänningsfaktor!” Läsarröst Boksidan.net

Anna, Hanna och Johanna är ett kärleksfullt och personligt porträtt av tre kvinnor ur olika generationer. Hanna som är född på 1860-talet och lever under fattiga förhållanden, Johanna som är hennes dotter som växer upp i Göteborg och får ett politiskt uppvaknande och följer arbetarrörelsen och hennes dotter Anna som är en modern yrkeskvinna. Marianne Fredriksson varierar sitt språkgrepp när hon skildrar de olika tiderna. Samtidigt låter hon nyckelhändelser vandra genom generationerna och upplevas i olika tidsandor. Hon tecknar individuella bilder av tre olika kvinnor, bilder som läggs över varandra för att till sist sammanfalla.

Marianne Fredriksson (1927-2007) är en av Sveriges mest älskade och lästa författare, Anna, Hanna och Johanna (1994) är hennes nionde roman och den blev också blev hennes största internationella genombrott. Romanen bygger på noga dokumenterad verklighet – kvinnors villkor och roller under den långa omvälvande fas då det svenska samhället utvecklades från fattigdom till välstånd. Nu ges den ut på nytt som en av våra Läsarfavoriter.

Gavalda_Tillsammans_OKwebb

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

 »Den här boken hade varit värd en tågbiljett – vart som helst, Berlin, Umeå – bara man hade fått sitta ifred i många långa timmar och läsa.« femina

 »… man gläds av hela sitt hjärta.« Dagens Nyheter

 »En lustfylld bok. Det skimrar om detaljerna.« Göteborgs-Posten

 Handlingen i Anna Gavaldas älskade roman utspelar sig i Paris under loppet av ett år. Boken berättar om konflikterna, ömheten, vänskapen, utbrotten, försoningarna och allt annat som händer mellan fyra personer som bor under samma tak. Fyra personer som inte har någonting gemensamt från början och som aldrig borde ha träffats, men som alla har stora hjärtan.

Anna Gavalda (1970) har nått stora framgångar och vunnit flera priser för sina böcker. Mest känd är romanen Tillsammans är man mindre ensam som filmatiserades 2007 av Claude Berri, med bland annat Audrey Tautou i en av rollerna. Nu ges Tillsammans är man mindre ensam ut som en Läsarfavorit.

Omröstningen av ”Läsarfavoriter” görs tillsammans med Akademibokhandelns Vänner, men böckerna går att hitta i all bokhandel. Höstens framröstade favoriter finns i butik f.o.m v 44 och våren 2017 görs en ny omröstning för nästa släpp.

Omslagen är gjorda av Sara R. Acedo

För frågor och recensionsexemplar kontakta klara.johansson@bonnierforlagen.se

 

 

bergehemsida

Lars Berge – ”Skoj och sorg är nära besläktat”

svinn

Lars Berge, född 1974, är journalist, dokumentärfilmare och manusförfattare. Han har under många år skrivit krönikor för Svenska Dagbladet och han är en i kollektivet som skriver texter till radioprogrammet Mammas nya kille. Nu är han pocketaktuell med den samhällssatirska romanen Svinn.

Hur fick du idén till Svinn?

– Plötsligt uppdagades att en bekant, en i övrigt mycket ordningsam och välanpassad individ, hade snattat under större delen av sitt vuxna liv i ett slags tyst protest mot den rådande samhällsordningen. Ibland brukade hen ge stöldgodset till tiggarna utanför affären. Lite som Karl-Bertil Jonsson. Jag tyckte det lät intressant och började fundera på hur det skulle kunna se ut i större skala.

Din roman kallades i en recension för ”superpolitiskt anarkistisk med den goda underhållningsromanens kännetecken” – håller du med om den beskrivningen? Vad är det för budskap du vill förmedla med boken?

– Jag gillar anarkismen för att den inte tolererar auktoritära system och för att den ifrågasätter auktoritära tendenser. Jag tycker att den representerar en livshållning mer än en politisk praktik. När vi var yngre pratade vi om att olika saker kunde vara ”punk”. Jag tror det vi menade var att man kunde ha ett anarkistiskt synsätt på saker.

Vad spelar humor för roll i dina böcker? Är det svårt att skriva roligt?

 – Jag försöker bara beskriva absurda situationer på ett så exakt och tydligt sätt som möjligt. Det kan nog uppfattas som humor. Men det skulle nog lika gärna kunna vara bara tragiskt. Men skoj och sorg är nog närmare besläktade än vi tror.

Köpcentret Folkhemmet är en central plats i romanen, och i din förra bok Kontorsninja utgjorde det moderna kontorslandskapet fond för berättelsen – vad är det som lockar med att skriva om de här urbana miljöerna?

– Jag har länge intresserat mig för de här så kallade ickeplatserna. De områden som inte tycks få några berättelser skrivna om sig. Men där vi ändå befinner oss en ansenlig del av vår tid. Liksom passerar igenom. Kollektivtrafiken är en sådan plats. Kontorslandskapet som jag skrev om i Kontorsninja en annan. Flygplatser. Charterorter. Finlandsfärjor. Och så förstås Köpcentrumen. Jag ser det som en slags politisk gerillakrigföring att fylla dessa miljöer med berättelser som trotsar den rådande ordningen. Liksom kullkastar syftet med dessa byggnadsverk. Jag vill liksom sätta upp mina egna reklamtavlor där. Med budskap som kan ge de här landskapen en ny, kanske helt motsatt betydelse. 

Gjorde du någon särskild research inför arbetet med boken? Provade du några maskotdräkter?

–  Jag är rätt lång så jag hittade aldrig någon som passade. Men däremot tillbringade jag en hel del tid i olika köpcentrum där jag studerade människor. Jag var en mysteryshopper, kan man säga. Men istället för att maximera shoppingupplevelsen för köpcentrumkunderna använde jag resultatet av mina studier till att skriva en spänningsroman. Jag lärde mig för övrigt rätt snabbt att känna igen butikstjuvarna. Alltså de ovana. De skickliga lägger man inte märke till.

 Vilka författare har inspirerat dig mest?

 – Douglas Coupland, Gillian Flynn, Slavoj Zizek, Stephen King, Daniel Clowes, J.G. Ballard, Susan Faludi, Joan Didion, Jon Ronson, Karin Johannisson, George Orwell, Louis C.K., Franz Kafka, Orson Welles, Den osynliga kommittén, Mike Judge m. fl.

 Var skriver du bäst?

– I skrivsalen på kungliga biblioteket, omgiven av tentastressade juriststudenter.

Svinn finns i pocket från 13 september

Intervju Annie Murphy

 

 

 

skyback

Frida Skybäck synliggör historiens kvinnor

skyback

 

Frida Skybäck, född 1980, är historie- och språklärare och arbetar på en internationell grundskola i Lund, där hon även bor med man och två döttrar. Frida Skybäck inspireras av dagböcker skrivna av tidigare generationers kvinnor och målet med hennes författarskap är att skapa komplexa och intressanta kvinnogestalter och ge dem en plats i historien. Nu är hon pocketaktuell med Polarnatt, andra fristående delen i serien om systrarna Stiernfors på Rosenlunds herrgård i Skåne.

Polarnatt är andra delen i din serie om systrarna Stiernfors. Berätta lite om handlingen! 

– I Polarnatt får vi åter stifta bekantskap med systrarna Cecilia, Elisabeth och Amelie. Cecilia har motvilligt lämnat sin oäkta son Benjamin och flyttat till den nergångna och kusliga Apelgården tillsammans med sin make Jacques Rousseau. När ett litet barn lämnas på gården vind för våg tar Cecilia hand om det, trots att Jacques förbjuder henne att han någonting med barnet att göra. Medan Cecilia söker efter barnets mamma får hon veta allt mer om Apelgårdens historia och inser snart att huset döljer en mörk hemlighet. Samtidigt letar hennes yngre syster Elisabeth, som står i tur att gifta sig, efter en passande make. Elisabeth engagerar sig i stadens fattigbefolkning och kommer då i kontakt med  språkadjunkten Mathias Storm. När herr Storm friar till henne ställs hon inför ett svårt val, ska hon gifta sig med en man hon faktiskt tycker om trots att han är av lägre börd och aldrig kommer accepteras av hennes familj?

Boken utspelar sig i 1800-talets Skåne. Varför har du valt just Skåne som skådeplats för berättelsen?

– Jag bor själv i Skåne och fascineras av dess rika historia. Dessutom har regionen en vacker och levande miljö.

Ett strakt tema i böckerna om systrarna Stiernfors är den kvinnliga kampen för oberoende – hur tar det sig uttryck i Polarnatt?

– I samband med att Elisabeth genom sin kammarfröken får ett socialt uppvaknande börjar hon engagera sig i kvinnosaken och genom henne får vi följa 1800-talskvinnornas kamp för rösträtt och lika villkor.

Var fick du inspiration till titeln?

– Böckerna om systrarna Stiernfors är döpta efter svenska naturfenomen. Deras mamma, Märta Stiernfors, kommer från norra Sverige och en viktig del av berättelsen är motsättningen mellan den konservativa Märta och hennes frihetstörstande döttrar, som även symboliskt illustreras genom de geografiska skillnaderna mellan norr och söder.

Vad gillar du själv att läsa? Har du några författarfavoriter?

– Jag älskar historiska romaner som synliggör kvinnor och läser gärna Sara Waters, Jane Austen och Kate Morton.

Polarnatt finns i pocket från och med 14 augusti

Intervju: Lisa Jonasdotter Nilsson

Bild: Emil Malmborg

paldanius

Annika Paldanius – ”Det är roligast att uppehålla sig på ny mark”

paldanius

 

ANNIKA PALDANIUS är uppvuxen i Jönköping men bor numera i Göteborg, där hon arbetar som läkare. Hon har gått Biskops Arnös författarskola. Jag vet allt det här är hennes kritikerrosade debutroman som nu finns i pocket.

Din bok kretsar kring tre läkarstuderande unga kvinnor – Hanna, Anna och Filippa. Hur fick du inspiration till dina karaktärer?

– Hanna, som ju är bokens berättare, dök upp först. Tanken med henne var från början att hon skulle vara en slags metafor för ett hypersekulärt utilitaristiskt samhälle, och liksom dra den medicinska världens nytta/konsekvens-tänk till sin spets även i sitt privata liv, och aldrig agera på känsla. Men med tiden som jag skrev på boken blev hon ändå lite mer mänsklig, kanske för att jag skulle kunna tycka om henne. Anna och Filippa kom till för att matcha henne och fick egenskaper utefter det. Och sen inspireras jag ju såklart alltid av sådant som jag läser, och av andra saker i min omgivning.

 Kvinnlig vänskap och sårbarhet vs styrka är två tydliga teman i boken. Hur är man en bra vän, enligt dig?

– Hm, det beror såklart på situationen och vem man är och vem man är vän åt. När jag tänker på mina vänner så är de alla fantastiska på helt olika sätt. Men att vara generös med sin tid och sig själv – att bjuda på den man är – är alltid fint, tänker jag. Också finns de klassiska dygderna såklart: att bevara förtroenden och vara lojal, att inte vika undan när det blir svårt… Det som min bok delvis kretsar runt. Men varje vänskapsrelation är sin egen, och kan se ut på så himla många sätt. Det är det som gör vänskap spännande att skriva om med – att den är så oreglerad, och att ramarna för vad man kan förvänta sig i stort sett alltid är outtalade. Det är verkligen upp till var och en.

 Ditt språk är ett slags poetiskt ”läkarspråk” – det är fantastiskt effektfullt och ovanligt. Att överhuvudtaget röra sig i gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap sticker ut. Vad har du för tankar kring det?

– Det var väldigt roligt att skriva så. Generellt så dras jag i mitt skrivande till sådant som inte får så stort utrymme i skönlitteraturen annars – det är roligast att uppehålla sig på ny mark.

 Känner du fler läkare som skriver?

– Ja, jag vet ganska många, och jag har i alla fall en vän som också är läkare och skrivande. Det är verkligen fint att prata om skrivande, läkarjobb, identitet och ansvar med henne. 

 Vad gillar du själv att läsa? Har du några författarfavoriter?

– Jag läser mest romaner, och en del poesi. Några favoriter är: Bodil Malmsten, Inger Alfven, Siri Hustvedt, Haruki Murakami, Ida Linde, Sara Stridsberg, Kristian Lundberg. 

 Jag vet allt det här är din debutroman. Hur har tiden sedan utgivningen varit för dig?

– Tiden efter utgivningen har för mig mest präglats av att jag varit gravid och fått barn, och blivit förälder för första gången. Men jag skriver ibland också – och när jag inte gör det så tänker jag på att skriva. Nästa projekt har inget med den medicinska världen att göra, men rör sig i en miljö och kring ett tema som inte heller skildras jätteofta i skönlitteratur. Vi får se vad det mynnar ut i.

Jag vet allt de här av Annika Paldanius finns i pocket från 14 augusti

Intervju: Lisa Nilsson Jonasdotter

Fotograf: Emelie Asplund

 

Den allvarsamma leken.

Pernilla August ger nytt liv åt älskad klassiker

DAL-Sverrir-Gudnason-Karin-Franz-Körlof-Pernilla-August-Foto-Johan-Bergmark-2003667

Regissör Pernilla August med skådespelarna Sverrir Gudnarson och Karin Franz Körlof. Foto: Johan Bergmark.

Skådespelaren och regissören Pernilla August är i höst aktuell som regissör till filmen ”Den allvarsamma leken” som bygger på romanen med samma namn, skriven av Hjalmar Söderberg 1912. Vi bad henne formulera sina tankar kring boken och arbetet med filmen.

”Jag har själv längtat efter att se en riktig kärlekshistoria på vita duken. Och gärna en historia från sekelskiftet. När jag läste Den Allvarsamma leken kände jag omedelbart att den här historien bär på något allmänmänskligt, den skulle lika gärna kunna utspela sig idag, i vår tid, trots att den är skriven för så länge sedan. Det är väl det som gör den till en klassiker.

För mig handlar den om drömmen och längtan efter den stora kärleken, om Lydia och Arvid som säger Nej när vi vill att de skulle sagt Ja. Om att ta beslut med hjärnan istället för med hjärtat. Boken ställer frågor om hur vi gör våra livsval, jag tänker på de existentiella livsvalen som vi gör beroende på socialt arv, socialt mönster, ekonomi och drömmar. För mig handlar Den Allvarsamma leken om kärlek som aldrig blev, om drömmen om kärleken. Kärleken som aldrig blev har en tendens att bita sig fast eftersom den aldrig får möjlighet att genomlevas. Den blir en sorts snuttefilt i livet. Den handlar också om Lydia och Arvid som längtar efter varandra och om deras längtan att förlösa varandra så mycket att de nästan förgör varandra. Om deras längtan efter friheten. Alla dessa ämnen är för mig lika relevanta idag som för 100 år sedan.

När vi nu gör film på denna vackra historia hoppas och önskar jag att det är något vi alla kan känna igen oss i. De flesta av oss har nog varit i både Lydias, Arvid och Dagmars kläder. Vi har lämnat, blivit lämnade och fortsatt att drömma om kärleken som aldrig blev.

Min vision med filmatiseringen är att använda sekelskiftet som en fond. Även naturen är en stark medspelare i Den allvarsamma leken, och den har jag också velat få in i min tolkning. Årstidsväxlingar som följer Lydia och Arvid i olika känslostormar och i olika beslut som de ska ta sig igenom blir väldigt dramatiskt och filmiskt effektfullt. Naturen och staden hjälper till i deras kamp att försöka få varandra och att försöka komma ifrån varandra.

Den allvarsamma leken har biopremiär den 9 september och finns nu i en nyutgåva i pocket med ett nyskrivet diskussionsunderlag för de som vill fördjupa sin läsning.

 

boethius

Gunilla Boëthius: om sexet och facket

Vi passade på att ställa några frågor till Gunilla Boëthius, som är pocketaktuell med ”Ofri”. Gunilla har lång erfarenhet som journalist och dramatiker, och debuterande med denna roman vid 70 års ålder.

Hur kommer det sig att du först nu skriver en roman?

– Först i den här åldern, med alla skamkänslor borteroderade, kunde jag ta itu med sexualiteten som den explosiva kraft den är. I ”Ofri” vill jag beskriva en kvinnas upplevelse av hettan, extasen och den djupa bindning som uppstår i passionen. Jag tycker kvinnor ska definiera sin egen sexualitet mycket tydligare, inte låta männen göra det. Samlaget är en litterärt sett ganska outforskad arena, författare gör ofta artigt halt vid sängkammardörren, jag slår upp den på vid gavel.

Vad är drivkraften att skriva om Anna och Bengt?

– Jag hade behov av att skriva om en stormig, komplicerad relation, därför har jag gjort paret så olika det bara går: Anna är en ung, välutbildad överklasskvinna, Bengt en före detta stenarbetare med enbart sexårig folkskola och ett stort hävdelsebehov. De möts i Stenarbetareförbundet där Anna väcker Bengts aggressioner men också erövrarlust. Hur ska hon hantera det, osäker som hon är som kvinna? Jag ville skildra könskamp och klasskamp, låta hettan i bråken övergå i annan hetta.

Är det kärlek eller passion som drabbar Anna?

– Eftersom sexualiteten är central i berättelsen är det nog en passion. Dessutom är känslorna ibland är så överhettade att de slår över i sin motsats: vrede och hat.

Kan man lära något av en passion?

– Nyttigt att någon gång i livet vara med om att känslorna har makten över förnuftet, att inte kunna styra sitt handlande. Efter det förstår man sin omvärld bättre.

Facket – hur sexigt är det egentligen?

– Det låter grått. Man tänker inte precis på Stefan Löfvén och stormande passion. Men kärlek och sex förekommer förstås där lika väl som på andra arbetsplatser.

Kan det som beskrivs i romanen kan kopplas till dagens fackliga skandaler?

– Mycket av skandalerna nu har sin rot i 70-talet. Då slogs de små fackliga avdelningarna ihop till stora ohanterliga enheter långt borta. Ett gap uppstod mellan förbundsledningen och vanliga medlemmar som aldrig gått att överbrygga. Fackets reaktionära kvinnosyn ser jag som en annan viktig orsak. På sjuttitalet, när Anna jobbar där, betraktar man kvinnokampen som ett skämt, klass går alltid före kön. Den synen har nog inte förändrats.

Vad skiljer den fackliga miljön från andra arbetsplatser?

– Facket är ju en kamporganisation för att bekämpa klassamhället och förbättra arbetarnas villkor. Samtidigt har det mer och mer blivit en del av etablissemanget. En intressant och motsägelsefull arbetsplats.

Vilken känsla vill du att läsaren ska bära med sig när man läst ut boken?

– Upphetsning och vemod.


 

3 inspirationskällor?

– Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, Francois Truffauts passionsdrama ”Kvinnan i huset bredvid” och Elvis Presley.

Känd person du vill träffa:

– Suzanne Brögger.

 Hur sorterar du din bokhylla?

– Alfabetiskt förstås för att hitta. Böcker ser jag inte som prydnadsföremål.

Plats du drömmer om att resa till.

– Paris. En dröm jag kan förverkliga.

Huvudroller om boken filmatiserades:

– Framför allt inga snyggisar. Jag är dödstrött på att passion kombineras glamour och skönhet. Lena Dunham (Girls) ser lagom ilsken och rund ut för att passa som Anna. Som Bengt kan jag tänka mig Russel Crowe, lite grov och småbrutal men ändå sårbar.

”Ofri” finns i pocket från och med 15 augusti, för recensionsexemplar kontakta klara.johansson@bonnierforlagen.se

Bild: Nadja Hallström

Intervju: Lisa Tell

 

olofssonhemsidan

Elin Olofsson om inspirerande telefonförsäljare och varför hon gillar olycklig kärlek.

olofssonhemsidan

Elin Olofsson är ex-journalisten som slutade drömma om att bli författare, och helt enkelt började skriva böcker istället. Under de tre år som gått sen debutboken Då tänker jag på Sigrid släpptes har hon både hunnit hitta en stor publik och nomineras till Studieförbundet Vuxenskolans författarpris. Nu är hon pocketaktuell med sin tredje roman, kritikerrosade Gånglåt, och har inga planer på att återgå till journalistiken. 

Vad handlar Gånglåt om?

– Det handlar om fyra människor – Sonia, Gun-Britt, Harpan och Jenny – vars liv trasslar in sig i varandra under en sommar på samma gård, en sommar fylld av strävan, sorg, kärlek och beska sanningar.

 Hur fick du idén till boken?

– Två tankar blev till grundidén, tror jag: det enda var att jag såg en musiker på TV som såg ut att kanske ha passerat sin storhetstid men som hela tiden pratade om nästa album, nästa turné och nästa låt hon skulle skriva – hon verkade så uppfylld av sin egen strävan framåt att hon nog helt enkelt struntade i vad vi åskådare egentligen trodde och tyckte och jag tyckte det var så fascinerande – och hon fick stå modell för Sonia i boken. Det andra var att världens Gun-Britts är så många, alla dessa hårt arbetande kvinnor som driver kaféer, loppisar, små butiker eller hyr ut stugor och som på så sätt många gånger bär den svenska landsbygden på sina axlar utan att få någon uppmärksamhet eller belöning för det. Jag ville bereda lite plats åt alla dessa Gun-Britts i mitt lilla hörn av litteraturen.

I centrum för Gånglåt står en komplicerad systerrelation – varför valde du att skriva om detta?

– Jag tycker att syskonrelationer är intressanta. Ta bara det här att syskon, också syskon med samma biologiska föräldrar, uppväxtmiljö och tidsanda, kan bli oerhört olika varandra – eller så lika varandra att man häpnar, eftersom det trots allt rör sig om olika individer. Jag tror också att det är ofrånkomligt för alla som har syskon att man någon gång jämför sig med dem och sådant ligger ju alltid till grund för intressanta konflikter och relationer.

Vad är det roligaste med att vara författare?

– Åh, det roligaste är ju att skriva; att få stänga in sig i månader och hitta på och lägga ord i munnen på folk och möblera deras hem och försätta dem i svåra situationer, smutsa deras underkläder och konstruera deras självbedrägerier, tillfoga smärta och glädje och få användningar för alla snärtiga repliker man önskar att man själv fått ur sig i olika bråk … Skrivandet är en kombination av att leka med dockor och att spela schack och det är det roligaste jag vet.

Vilka författare har inspirerat dig mest?

– Kerstin Ekman, Selma Lagerlöf och Monika Fagerholm är de tre jag håller allra högst. Tre sinsemellan väldigt olika författare men som alla tre är fullkomligt orädda i sina texter och mästerliga på att ta en med ända in i köttet av de världar de skapar.

Vad står på din läslista i sommar?

– Jag läser om så många Agatha Christie som möjligt varje sommar, bara för att hålla minnet om vem som är mördaren i varje bok i trim (och för att jag är lite förälskad i både Poirot och Miss Marple). Dessutom ska jag läsa An Unquiet Mind av Kay Redfield Jamison, The Shock of the Fall av Nathan Filer, Det nionde brevet av Catrin Ormestad och Kajas resa – en roman om ett brott av Carin Hjulström, bland annat.

Elin var tidigare i år gäst i podden Speaking of Stories och berättade bland annat om tre teman som på ett eller annat sätt betytt mycket för hennes skrivande:

Jämtland: Elins hembygd. Har en särskild plats i hennes hjärta och en central roll i alla tre böcker hon har skrivit: ”Det är viktigt för mig att skriva om människor i Jämtland och deras liv, kärleksaffärer och besvikelser, för att visa att livet på landsbygden är lika dramatiskt och intressant som livet i Stockholm och andra storstäder”.

Kärlek: Elin ser kärlek som en kraft som styr det mesta av vad vi gör och inte gör med våra liv. Även frånvaron av kärlek påverkar människor starkt enligt henne. Elins skrivande handlar mycket om kärlek, men den ska vara olycklig: ”en berättelse om lycklig kärlek ryms ju nästan på ett vykort”.

Telefonförsäljare: hänvisas inte jätteofta till som inspirationskällor vare sig av författare eller andra, men Elin blev en dag uppringd av en telefonförsäljare som ville sälja på henne ett mobilabonnemang och gjorde ett oväntat starkt intryck på henne. Hon tyckte att han hade en väldigt speciell röst ”den lät som smältande snö som blir till en vårflod” och hans upprepade uppmaning till henne att lägga hans namn på minnet (så att hon skulle få prata direkt med honom ifall hon skulle nappa på erbjudandet och ringa tillbaka) fastnade hos henne. ”Jag tänkte att det skulle kunna bli en karaktär i en bok; någon som liksom ber om att bli ihågkommen hela tiden”. Kanske dyker han upp på en boksida nära dig en vacker dag?

Lyssna på hela avsnittet här:

https://www.acast.com/sostories/-4jan-philippsendkerandelinolofsson-speakingofstories

Gånglåt finns nu i pocket

Foto: Anna Rex

Text: Johanna Christoffersson och Annie Murphy

gattis2

Ryan Gattis lyckades få street cred hos de stenhårda latinogängen i LA – nu släpps hans hyllade insidesskildring av upploppen 1992 i pocket

gattis2

En trasig näsa och ett Street Art-gäng blev startpunkten för Ryan Gattis författarkarriär. Han föddes nämligen in i en familj av stridsflygarmän och tanken var länge att han skulle gå i sin fars och farfars fotspår och bli stridspilot. Men ödet ville annorlunda, nu finns hans skakande och kritikerrosade skildring av de våldsamma gängupploppen i Los Angeles 2002, ”Sex dagar”, i pocket.

Vad som hände med näsan

När Ryan var sjutton fick han näsan avsliten av en LSD-hög jämnårig amerikansk fotbollsspelare som ville skojbråka (ja, ni läste rätt, avsliten! Kompisen skojade så hårt att allt brosk lossnade och hela näsan hamnade på vänster kind). Förutom två stora plastikingrepp och mer än ett år utan lukt eller smak, fick fotbollsspelarens kraftfulla armbåge också helt andra effekter på Ryans liv. Under den långa konvalescensen läste han mycket och insåg så småningom, när både näsan, luktsinnet och smaksinnet var på plats igen, att han ville bli författare: ” Jag hade plötsligt börjat lyssna på folk, känna empati och nyfikenhet. Jag var inte intresserad av att bli soldat längre, jag ville skriva berättelser!”

Näsincidenten hjälpte honom också ur ett svettigt möte med en mexikansk gängledare under researchandet inför ”6 dagar”. Vill du veta mer om vad som hände kan du lyssna på Speaking of Stories (länk), där Ryan Gattis mötte sin svenska noir-broder Jens Lapidus tidigare i år.

..om hur färghinkar blev till en bok

När Ryan som nyinflyttad L A-bo hängde runt på gatorna för att lära känns sin nya stad, fick han en dag frågan om han ville gå med i Street Art-gäng. Han accepterade erbjudandet och började längst ner på karriärstegen med att bära färghinkar och sköta snacket med boende i hoodsen, som ibland undrade vad gänget höll på med. På så sätt fick han komma in i kretsar där han som vit utböling aldrig hade släppts in annars, och så småningom väcktes tanken på att skriva en bok om händelserna 1992.

..och om att ställa rätt frågor

Förutom att Street Art-gänget gjorde att Ryan släpptes in i de gängstyrda latinoområdena tror han att researchen inför ”6 dagar” funkade för att han ställde frågor som författare och inte som journalist: ”jag är inte och har aldrig varit journalist. I latinogängen finns en djup antipati mot journalister och alla andra som kan tänkas avslöja hur saker funkar i deras inre kretsar. Jag sa: jag är författare, jag bryr mig inte om vad du gjorde dig skyldig till utan vill veta vilken musik du lyssnade på? Vad hade du för drömmar och tankar?”

Citaten kommer från Ryan Gattis samtal med författarkollegan Jens Lapidus i podden ”Speaking of Stories”, du kan lyssna på hela avsnittet här:

https://www.acast.com/sostories/1.jenslapidus-ryangattis

”Sex dagar” finns nu i pocket.

Foto: Sam Tenney

Skribent: Johanna Christoffersson

zander

Joakim Zander: Jag hoppas jag kan få någon läsare att tänka till om frågor som gäller utanförskap och radikalisering

zander

Joakim Zander, född 1975, bor med sin familj i Lund. Han har under tio år i Bryssel varit verksam vid flera EU-institutioner och doktorerat i juridik vid universitetet i Maastricht. Under sin uppväxt bodde han delvis i Mellanöstern och USA. Nu är han pocketaktuell med Orten, den fristående fortsättningen på den internationella succén Simmaren – båda böckerna är nu sålda till 30 länder.

Hur skulle du beskriva Orten?

– Orten är en modern spänningsroman som kretsar omkring två syskon som växer upp under ganska svåra förhållanden i en stockholmsförort där upproret och våldet ligger nära ytan. Den är förhoppningsvis spännande men det är också en roman om syskonskap, utanförskap och radikalisering. Jag hoppas att den lyckas vara både underhållande och på något vis berörande.

Yasmine som berättelsen kretsar kring är en väldigt mångbottnad karaktär – hur kom hon till?

– Min första bok, Simmaren, hade en central tematik som bestod i kärleken mellan en förälder och ett barn. Det var mycket för att jag själv just blivit förälder när jag skrev den. När jag började skriva Orten hade jag hunnit få ett barn till och jag såg varje dag hur mina dotter och son förhöll sig till varandra med lika delar kärlek och frustration, sådär som syskon gör. Det fick mig att fundera på syskonskap i allmänhet och jag visste från början att den centrala relationen i boken skulle vara den mellan en syster och en bror. Det var viktigt för mig att både Yasmine Fadi blev en trovärdiga karaktärer av kött och blod, och att de inte blev på något vis idealiserade. Yasmine är den mer talangfulla och drivna av syskonen i boken, och det är hon som “kommer undan” deras bakgrund, eller vad man ska säga, medan Fadi dras djupare in i den.

Ortens ämnen – radikalisering, utanförskap – är brännande aktuella. Vad gjorde du för research inför arbetet med boken?

– Jag gjorde massor av research, särskilt vad gäller radikaliseringsprocesser, samt teologin och ideologin som ligger till grund för radikal islam. För det första läste jag massor och såg dokumentärer, etc. Jag hade även kontakt med professor Leif Stenberg vid Center for Middle Eastern Studies i Lund som var otroligt generös med sin tid och lät mig ställa massor av frågor om IS och radikalisering, något som var helt ovärderligt. Vad gäller utanförskap och förortsmiljöer handlar det väl mycket om att lyssna och försöka förstå, särskilt om man inte själv kommer ur den miljön direkt. I slutet av skrivandet var jag även inblandad i ett skrivprojekt med ett par lärare på Värner Rydén-skolan i Rosengård i Malmö. Jag var ute och jobbade med åttondeklassarna där en dag i veckan och de fick även läsa kapitel ur boken i ett tidigt stadium. Det var en otroligt givande process och vi har fortsatt projektet även efter i år.

Vad vill du att läsarna ska ta med sig från dina böcker?

– Jag hoppas förstås först och främst att de tycker jag fått ihop en spännande historia, det är ju varje spänningsförfattares mål. Men jag hoppas ju även att jag kan få någon läsare att tänka till om frågor som gäller utanförskap och radikalisering. Det är så lätt att se saker som svartvita, men verkligheten är extremt komplicerad. Jag hoppas att man ska sympatisera med Fadi, även om hans val att ansluta till IS ter sig fullständigt främmande och avskyvärt.

Var, hur, när skriver du bäst?

– Jag skriver tråkigt nog allra bäst under dagtid på mitt kontor. Försöker vara disciplinerad och knåpa ihop tusen ord minst varje dag under mina skrivperioder.

Vilken var din första stora läsupplevelse?

– Det finns ju så många. Men vad gäller spänningslitteratur måste jag ändå säga när jag läste Spionen som kom in från kylan i tonåren. Jag var helt tagen av hur Le Carré lyckas förena spänning och någonting annat, djupare och gråare. Det är väl det jag nu försöker göra på något vis i mitt eget skrivande också.

Vad läser du på stranden i sommar?

– Jag läser Don DeLillos Zero K  och Saleem Haddads Guapa.

 

Foto: Viktor Fremling